Lite tyngre.

Flytten börjar nå sitt slut nu. Min lägenhet är i princip tömd och vår gemensamma börjar mer och mer se ut så som vi har tänkt oss. Men oj vad mycket saker man har! Och vad gör man av allt?! Det gör ont i mitt hjärta när jag ser hur mycket som slängs bort..denna onödiga överkonsumtion av saker! Aja, som tur är dröjer det innan vi flyttar igen..

Förra veckans träning fortsatte att vara lugn, inga tyngre vikter och inte speciellt jobbiga pass. Lördagens pass gjorde mig dock lite nedstämd. Nog visste jag att jag skulle tappa i styrka sista veckorna inför AXA, men att jag skulle tappa så mycket! I lördags var allt tungt. Inget roligt alls.

Denna vecka skruvas träningen upp en aning. Tyngre vikter och tuffare roddpass. Full fart mot OPTathlon helt enkelt. Körde ju förra året (https://chubbi.wordpress.com/2013/10/06/optathlon-2013/) så att köra iår igen verkar ju vara en bra idé..även fast jag känner mig svagare än svagast just nu. Aja, igår kändes mina lyft helt ok ändå;
A. Ettor clean&jerk @60 kg x 10
B. Boxhopp – bygg högt
C. 8 x 400 m löpning @85%, vila 2 min
Lyften var stabila rakt igenom. Kom ner bra under stången, men fortfarande känns det ju tyngre än vad det gjorde tidigare iår. Men men, det kanske vänder ganska snart? Löpningen gick bra, men så sprang jag på löpband också..blir ju lite lättare då. Bra tempo och bra steg iallafall och svetten rann om mig.

Idag står roddintervaller på schemat. 100%. Mjölksyra. Men men, det ska ju också tränas 🙂

Återhämtad.

Igår genomförde jag första löppasset efter AXA. Och oj, vad det kändes lätt! Nu var dock tempot extremt långsamt. Coach Martin ville veta hur lång tid 5 km skulle ta att springa med snittpuls 130-135. Det var som att springa med handbromsen i hela tiden. Otroligt frustrerande.

Jag trummade på med korta steg. Det var svalt och skönt ute. Lite regn runt kilometer tre, men sånt älskar jag ju..5 km kändes så otroligt kort och ja, jag hann liksom aldrig bli trött. När de 5 kjag väl hade sprungit klart så kändes det knappt som att jag hade sprungit överhuvudtaget. Men jag tror också att det var helt rätt med ett sånt här pass som första löppass. För nu har löparådran vaknat igen. Det var ju så lätt att springa! Och så härligt! Och bara helt fantastiskt! Jag vill springa igen, och jag längtar verkligen till nästa pass..precis så det ska vara! Det känns skönt att det sista jobbiga från AXA helt har suddats bort från minnet och nu är allt som är förknippat med löpning så där fint och bra igen.

Åh, jag älskar verkligen att träna! Så skönt att ha den känslan tillbaka igen. Att få längta efter varje pass, att känna att jag gör det för att jag verkligen vill. Man kan nog säga att jag är helt återhämtad efter mitt senaste äventyr nu 🙂

En ny början.

Så var en veckas vila över. En välbehövlig vecka som ändå inte har blivit så stillsam. Det här med att flytta alltså! Och att inte ha hiss! Och massor av tunga möbler att bära! Men, nu börjar vi se slutet på det hela, och det börjar bli riktigt fint här hemma. En helt fantastisk känsla att se vårat gemensamma hem växa fram. 

Iallafall. Träning idag. Starten på ett nytt äventyr. Vi kör igång försiktigt, och det är nog bra. Jag känner att styrkan är där, men kroppen är inte så fylld av energi som den brukar vara. Och ja, det är ju ändå förståeligt i och med den urladdning loppet var. Det svåraste är att ställa om huvudet och få mig själv att förstå att det faktiskt är okej att tycka att det är lite jobbigt fast det enligt mitt lilla huvud egentligen inte ska vara det. Jag vet ju att det kommer att ge med sig ganska så snart.

Dagens träning bjöd på back squat, power snatch. ryska step-ups samt turkish get-ups. Inga vikter att tala om överhuvudtaget. Grymt skönt att vara igång igen ändå, och som sagt, styrkan finns där fortfarande. Nu ska jag bara väcka det där lilla muskelminnet så att alla lyft känns så där självklara och naturliga igen. Just nu känns rycken lite aviga..och sen är jag återigen begränsad av min dåliga rörlighet i bröstryggen.

Det roligaste med dagens träning var dock att Robban var med. Han har gett mig fria, nåja någorlunda fria, händer när det kommer till att programmera hans träning. Yey! Idag blev det således lite tester, och det kommer fortsätta bli det resten av veckan. Så roligt och underbart att vara med om att han gör som jag säger och att han dessutom litar på mig 🙂

Faaaaast det absolut roligaste är nog att se honom stappla runt med världens träningsvärk efter Bulgarian Split Squats redan nu..undrar hur han kommer må imorgon? 🙂

Nåja, nu är vi iallafall tillbaka i normal rutiner. Imorgon ska jag ut och springa..första löpningen efter AXA.

Snart tillbaka.

Nu börjar de flesta krämporna efter lördagens lopp ge med sig. Tanken var att jag skulle börja träna igår, men då mitt högra knä fortfarande gör ont när jag går upp för trappor eller när jag trycker extra hårt när jag cyklar så vilar jag hela denna vecka istället. Jag tror att det kan vara bra för mig att vila lite också, rent mentalt. Det har varit en tuff sommar som avslutades på ett tufft vis med AXA. Jag har fått kämpa mot mina egna negativa tankar och pressen från mig själv har varit hög.

Det är skönt att få ha en vecka då jag bara är. Inga krav. Inga måsten. Och sakta men säkert börjar jag nu känna att träningslusten kryper sig på. Nu börjar jag längta efter hårda pass på gymmet, och det är precis så det ska vara.

Denna vecka lägger jag istället fokus på vardagsmotion. Cykla till jobbet, lunchpromenader, kvällspromenader med sambon och så vidare. Sen får vi ju inte glömma alla möbler vi håller på att montera samt att en lägenhet ska plockas ner och flyttas..det tar på krafterna kan jag lova 😛

Igår åkte vi ut till Ostra Knall för en kortare promenad på kvällen. Ett otroligt fint och ganska nytt område för mig. Det kommer definitivt bli fler turer dit, speciellt nu när hösten börjar närma sig och skogen börjar skifta färg och luften blir så där härligt hög och klar. Vi börjar närma oss mina favoritårstider, och som jag ser fram emot det! 🙂

 

 

 

 

AXA Fjällmaraton 2014

Två dagar har gått. Två dagar sen vi tog oss upp och ner för fjällen och sen i mål. De jobbigaste minnena börjar redan blekna, men jo, nog minns jag ännu hur HEMSKA de där uppförsbackarna är!

När jag skriver dessa race-rapporter har de en förmåga att bli väääääldigt långa. Det lär nog denna också bli…. Så, nu kör vi!

Vi åkte upp till Ottsjö redan på torsdag. När man ändå åker så långt så är det skönt med några extra dagar semester. Och speciellt i denna miljö! Vi valde att bo i Ottsjö Fjällby – vilket sen visade sig vara platsen för vätskedepå nummer två på loppet. Perfekt helt enkelt. Torsdag och fredag vigdes åt vila och mat. Både jag och Stina började bli skapligt trötta på detta ätande vid det här laget. Nervositeten inför loppet började sakta smyga sig på, fast för min del handlade den mest om ångest..speciellt inför den där första backen. Nog visste jag att det var gång som gällde, men man ska ju gå fort också och det är inte riktigt min grej.

Gameday! Upp tidigt för att hinna med frukost och packa det sista. På med kläderna och nummerlappen. Behaglig temperatur så här på morgonen, men väderappen i telefonen visade att det inte skulle hålla i sig länge..en varm dag väntade. En kort promenad till platsen där bussen skulle plocka upp oss. Bussen var givetvis sen och nervositeten ökade. Kom fram till Edsåsdalen och startplatsen 6 minuter innan start. Givetvis måste vi på toa. Springer mot starten med 3 minuter till godo. Kö in till startfållan. Väl inne i startfållan är det 30 sek kvar till start…ingen tid till att hinna bli extra nervös här inte. Och sen är vi plötsligt på väg.

Första km går på grusväg. Redan nu börjar det bli varmt och jag svettas som sjutton. Vi håller ett lite för högt tempo egentligen, men det är ju en kort sträcka. När vi sen dessutom kommer fram till skogen och stigen är det tvärstopp och några km långsam promenad väntar oss. Som myror på led tar vi oss framåt och ännu hör man alla prata om allt möjligt. Desto högre upp vi kommer desto mer tystnar pratet och andhämtningen ökar. Det är lerigt och halt.

Det går ändå förvånsvärt bra upp för första toppen. Vi springer (Stina sprang..jag joggade) där vi kan och går när det går uppför. Det blir lite extra jobb då det är ordentligt lerigt och fötterna glider åt alla håll. Varmt. Mitt självförtroende ökar lite när vi närmar oss första depån vid 7 km, jag är långt ifrån lika slut som jag var det år jag bröt vid denna punkt. Skönt det. Det blir inget långt stopp här uppe, jag och Stina trycker i oss varsin gel och sen börjar vi färden neråt. Åh vad skönt att springa ner! Benen trummar på och nu går det lite snabbare mellan kilometrarna. Banan ser ut som jag minns och är precis lika lerig också. Det blir endel gång även här på grund av leran, det är för läskigt att springa helt enkelt. Och sen börjar det gå uppför igen! Usch säger jag bara. Jag har nu börjat strunta i leran och vatten, jag forcerar allt rakt igenom. Varför ens försöka vara ren? Blir några dopp och leran hittas nu lite varstans på kroppen.

Vi är nu påväg mot Ottsjö och depån vid 16 km. Jag börjar tvivla lite på om vi kommer klara repet vid Nordbottnen 14.20 (vid 27 km). Det går framåt, men det går långsamt..och jag orkar inte öka tempot. Så fort vi kommer ut på grusvägarna som tar oss sista biten till depån rullar det dock på lite bättre, värmen påverkar dock. Kommer fram till Ottsjö Fjällby där hela vår supporterskara står och hejar. Helt underbart! Stannar och äter en bulle och häller i mig sportdryck och vatten. Pratar lite med Emma och Robban, och ja, det är en mindre hoppfull Camilla de möter. De gör dock sitt bästa för att vända humöret och säger bara ”Vi ses vid mål” när vi börjar röra oss igen.

Strax över 11 km till nästa depå nu. Lite asfaltslöpning och sen börjar skogen. Så snart vi kommer in i skogen så blir värmen allt för påtaglig. I sann CrossFit-anda åker nu tröjorna av. Det går uppför igen. Lite segt uppför. Inte brant. Bara upp. Återigen varmt. Men oj vad vackert det är när vi kommer högre och högre upp. Fjällen omringar oss och längst ner ser man Ottsjön. Här går det att springa lite mer. Vi springer om folk,andra springer om oss. Vi är dock samma skara folk hela tiden. Sakta men säkert rör vi oss framåt. Dricker lite då och då. Tillslut så börjar det faktiskt gå nedför igen, och jag börjar känna igen mig. Vi är inte långt från Nordbottnen nu, och hör och häpna (!) vi kommer att klara repet.

Det är helt underbart att komma fram till denna lite större matdepå. Att dessutom se andra här är lite nytt för mig..om sanningen ska fram så är det ganska så skönt att inte vara sist för en gångs skull. Vi äter lite pastasallad, underbart salt bröd och en hel del sura och salta godisbitar (man börjar bli lite trött på allt sött..). Inspekterar skavsåren på ryggen (det kanske inte var så smart att springa utan tröja..). Efter ca 10-15 min känner vi oss redo att fortsätta framåt. Det är ett stort steg att lämna Nordbottnen, det finns liksom ingen återvändo..det är bara mål som gäller efter denna depå. Men innan mål väntar den värsta uppförsbacken av de alla! Den är precis lika hemsk som jag minns den. Rakt upp bara. Jag låter som ett blåsbälg. Men det handlar bara om att sätta en fot framför den andra. Andas.

Krämpor etc har hållt sig borta fram till nu. Jag har länge känt efter om kramp är på g..och nu kommer den. Höger knä. Först börjar det som små sammandragningar i muskeln för att sen slå till ordentligt. Vid 29 km kan jag inte gå längre. Jag står och försöker håller mig från att gråta, och när Stina sätter tummarna i muskeln så skriker jag rakt ut. Det gör så förbaskat ont! Tillslut måste jag sätta mig ner och jag börjar fundera på om jag kommer att komma någonstans..flera går förbi men alla stannar till och kollar hur det är med oss. Underbara människor. Får en salttablett med magnesium av en förbipasserande, och jag vet inte om det är den eller om det är den stretch jag får ägna mig vid då och då som gör att krampen återgår en aning och håller sig i schakt. Tillslut kan vi i alla fall fortsätta, dock med små steg. Det är nu sju kilometer kvar till att toppen är nådd, och det är sju intressanta kilometer då jag bara kan trycka ifrån med ett ben. Mycket planerande av väg blir det.

Jag går nu in i mig själv. Jag blir sån när det går uppför. Stina är som en liten duracell-kanin och har ”fri-hopp-och-lek” framför mig. Jag fokuserar mest på att bara ta mig framåt. Plötsligt så planar det ut lite och man kan ta några staplande löpsteg (alltså, det är tur att man inte har det på film..). Vid 35 km kommer den efterlängtade depån med kaffe. Stina når denna 5 minuter innan mig och står och fryser och vill vidare när jag väl pustanden och stånkande kommer över krönet. Jag slänger i mig några salta godisbitar och sen är det bara att ta sig vidare (vem behöver vila liksom? :P). En enda uppförsbacke på 60 m kvar nu! Det är nästan så att man vill gråta.

Toppen! Och man ser grusvägen dit man ska! Som i en handvändning ändras mitt humör och jag pratar och skrattar igen. Vi börjar rulla neråt, sakta och försiktigt då mitt knä fortfarande småkrånglar och det är fullt av lera överallt. Klarar mig nästan hela vägen ner, men får ett felsteg i leran och hela insidan av höger lår krampar ihop. Släpper dock efter en stunds stillastående.

Vi når grusvägen tillslut och nu är det bara 3 km kvar. Vi ser ett lag från ”duo herr” framför oss, men orken till att springa förbi dem finns inte (dessa kom sen fram vid mål och sa att deras mål var att komma i mål före oss.. 😛 ).

Sen kommer den. Skylten där det står 1 km till mål. Ofattbart. Med staplande steg springer vi den sista biten, folk applåderar och vi lyckas faktiskt öka farten till och med. Hand i hand hoppar jag och Stina sen över mållinjen. 8 h och 41 min var vi ute.

Äntligen får jag lägga mig ner! Hela gänget är där och tar emot oss. Robban får äran att dra av mig mina leriga skor och strumpor. Vilken befrielse!

Så. Vi kom i mål. Jag trodde inte det vid start. Men det gick. Stina gjorde ett fantastiskt jobb, och jag blev lite avundsjuk när jag såg hur hon studsade fram framför mig. Det är tungt att springa när man väger lite mer, det är många kilon som hela tiden ska förflyttas. Konditionen finns där, det märker jag på att sträckan aldrig känns lång, den är överkomlig..men det är tungt. Men även fast det var tungt så klarade jag (vi) det, och det visar ju att det går ändå. Man får bara stå ut med lite extra helt enkelt.

Precis efter målgång så sa jag ”aldrig mer!”. Redan nu, två dagar senare så börjar ett kanske smyga sig in. Jag kommer nog stå på startlinjen till ett längre lopp igen..någon gång. För det är ju förbaskat roligt på sitt vis, och känslan så här efter är fantastisk.

AXA Fjällmaraton är ett fantastiskt lopp. I år fick jag äran att presentera det för ännu en av mina vänner . Stina som både gjorde debut som maratonlöpare och riktig traillöpare var grym rakt igenom, och jag tror att hon blev riktigt biten av detta..Tack Stina för en fantastisk dag!

Supporten får vi inte glömma. Robban, Emma, Robban, Jonas och givetvis Milian. Ni var underbara! Och att få dela ett sånt här äventyr med så fina människor ger mig nästan gåshud. Det blir ju så mycket mer än ett lopp, det blir något som lämnar ett fint avtryck i livet. Tack fina ni!

Jag är grymt nöjd. Trots misslyckade pass och en sommar fylld av yrsel så kom jag fram, jag tog mig i mål. Nu ska jag njuta av träningsvärken som gör att trappor känns värre än Ottfjället och sen ska jag börja en ny resa. Nu blir det fullt fokus på att bli stor och stark..du följer väl med? 🙂

Längtan efter hösten.

Igår genomförde jag det näst sista passet innan AXA. Intervaller igen. Jag har för mig att man tidigare har sagt att värmeböljan skulle vara över, men det märktes inte igår. Det var en konstig luft ute igår så det blev en sen löprunda helt enkelt.

Robban följde med igen, det börjar bli en fin vana att ha med honom på mina löppass. När jag väl har sprunigt detta lopp så kommer jag se till att hålla kvar våra gemensamma löprundor och kanske också hålla dem på en bekväm längd..det är så mycket roligare att vara två när man springer och det är otroligt mysigt också.

I och med att vi var ute så sent igår så tändes lamporna i elljusspåret upp när vi vände hemåt. Längtan efter höst och kyla blev helt plötsligt större då. De där höstrundorna då löven börjar falla, luften är hög och klar och mörket börjar omge en är bland de bästa. Man kan ju vara ute hur länge som helst då! Som jag längtar! Och iår kommer jag få springa de rundorna tillsammans med den bästa.

Men, nu är vi inte där än. Som sagt, intervaller igår. Började med 10 min uppvärmning, kändes lätt och bra så snart man hade fått upp pulsen. Sen körde vi 12 x 200 m@90%, 200 m@långsam löpning. Valde att springa i Kronskogen, och den skogen är en riktigt trevlig skog att springa intervaller i. Fick hoppa lite över rötter etc men ändå är det inte allt för svår terräng, men man får den där sköna skogskänslan. Skön känsla efter passet och jag kände mig mer pigg än slut. Ett bra mått på att formen faktiskt finns där (Robban tyckte att det var lite fusk att jag verkade helt oberörd medans han var helt slut..men han sprang ju även lite snabbare än mig..).

Idag är jag lite yr. Försöker dricka. Och äta salt. Absolut inte så illa som det brukar vara, men lite påverkade känner jag mig. Hoppas det går över snart..

Fin helg.

Ännu en helg har passerat. En helg fylld av aktiviteter. Fredagen kickade igång helgen bra. Vilodag från träningen (blir många såna nu när det bara är 6 ynka dagar kvar till AXA) men det blev ändå lite motion i form av 2 h volleyboll (igen!). Fantastiskt väder och trevligt sällskap. Kvällen avslutades sen i soffan där vi firade mitt officiella byte av adress med massor av smågodis..visst kan man se det som en del av kolhydratladdningen? J

Lördag. Tro det eller ej men jag fick typ sova ut! Det där med att ha en morgonpigg sambo alltså..men men, vad gör det att gå upp lite tidigare på morgonen när man får njuta av amerikanska pannkakor på balkongen tillsammans med just denna sambo. Underbar start på dagen J Träning idag, men den fick vänta lite då packning av lägenhet fick första prio. Jag har lite svårt att förstå att allt det som händer nu är på riktigt..jag är lite rädd att någon ska komma och ta allt ifrån mig. Känslan av lycka och denna sorts glädje är så ovan.

Blev lite stressigt att komma iväg till Friskis sen innan det stängde. Men jag hann med mina 3 varv av 1300 m rodd och 100 m farmers walk med 2×24 kg KB. Ett lagom pass så här veckan innan AXA och att ro dessa sträckor känns riktigt kort. Efter Friskis blev det en tur till Vilsta där jag och Robban vandrade upp och ner för slalombacken 5 gånger. Jag ogillar verkligen uppförsbackar! J Formen finns nog där, jag ska bara tillåta det att faktiskt vara jobbigt. För jobbigt är det, men man tar sig igenom det..och nedför så känns det så lätt. Avslutade kvällen med bad och grill i Skogstorp.

Söndagen var planerad sen några veckor tillbaka. Skara Sommarland. Enligt yr.no och klart.se så skulle solen vara framme hela dagen så vi kände oss lugna när vi lämnade Eskilstuna och åskan bakom oss. Men nja..den där solen skymdes av tunga moln när vi väl kom fram. Som det åskade och regnade! Då Skara ligger ganska så nära Trollhättan hade vi bestämt träff med familjen Agestad..och tur var väl det, för istället för lek i vatten blev det nu en tur till Trollhättan. Kaffe och mys hemma hos Emma och Robban (jag och Milian spenderade större delen av tiden på golvet..älskade unge!) till en början och sen drog vi oss in till stan för att titta på fallen (Vattenfall släper loss allt vatten vid elverket kl. 15 varje dag (?) – grymt häftigt) och ta en kortare promenad. En otroligt mysig dag och ja, att få spendera 8 h i en bil med mitt hjärta är ganska trevligt det också.

6 dagar till AXA. Jag är förvånad över det lugn jag känner fortfarande. Förväntan växer sig större och större, återigen känner jag glädje och inte bara rädsla inför loppet. Håller tummarna att temperaturen håller sig under 20 grader på lördag..då kan det nog bli en riktigt behaglig tur i fjället. Nähä, snart är det lunch.. de där kolhydraterna ska ju ätas.

Man kan inte få allt.

Yrseln är kvar. Men inte lika påtaglig som häromdagen. Nu känner jag mig bara lite småfull hela tiden. Såå..igår blev det träning. Intervaller. Först 10 min uppvärmning. Efter det 6 x 400m @90%, 400m @50%. Att bara lunka på i ett lugnt tempo kändes hur bra som helst, skönt att röra på sig igen. Men fartökningarna..hur avigt kan det kännas egentligen? Försökte tänka på HUR jag sprang, men ändå kändes något fel. Aja, jag fick upp tempot när det skulle vara högt iallafall och jag skrapade ihop 7 km löpning igår. Efter sista intervallen skulle egentligen 10 min nedvarvning vara med också, men istället blev det ca 2 h volleyboll. Att spela volleyboll efter en löprunda när man redan är lite uttorkad är väl kanske inte det smartaste..mina vader ville bara krampa hela tiden. Men men, det var skoj och dessa sommarkvällar ska ju utnyttjas till max..

Det känns verkligen att sista veckan innan AXA är här. Det ska bli så skönt att få genomföra detta lopp och sen börja om med något nytt. Vet inte om det är nervositeten som spelar mig ett spratt eller om det är min osäkerhet som gör det – men jag har som en orolig känsla i kroppen hela tiden. Kommer jag klara detta? Hur ont kommer det göra? Kommer det vara som senast när jag sprang AXA – då det kändes som om lungorna skulle sprängas (jajo, jag hade ju ändå feber och frossa natten innan..)? Jag både ser fram emot allt och längtar till att det är gjort.

Hmm..det är så mycket tankar och känslor som flyger runt i mig just nu. Kär och lycklig, men samtidigt fylld av dåligt samvete och en udd av sorgsenhet. Vad hände denna sommar egentligen? Vart försvann allt som tidigare fanns där? Det är bara att acceptera..man kan inte få allt här i livet.