Serieomgång 3

Tävlade i helgen igen. Sista serieomgången. Kanske inte precis kan kalla det tävling då just mitt resultat inte spelar så stor roll, men det är bra att få tävlingserfarenhet inför andra kommande tävlingar.

Var betydligt mindre nervös denna gång, främst för att tävlingen höll till på ASK och för att det bara var ASK-folk som lyfte. Det kändes lite mer som ett träningspass och jag vågade nog satsa lite mer. Har haft ganska så stort fokus på ryck sen förra tävlingen- min katastrofala bom där har nog satt sig lite på självförtroendet och jag behövde verkligen få till det hela. Glädjande nog så har rycken gått fantastiskt bra på träning (satte ju nytt PB..) och vi bestämde att ingångsvikten skulle vara 50 kg denna gång. 50 kg, den vikten har varit som en spärr för mig länge..men, denna tävling gick det faktiskt hur bra som helst att rycka 50 kg. 🙂

Andra rycket blev 55 kg, och även det satt. Nu kan jag verkligen räkna 55 kg som nytt PB! Sista rycket på 57 kg blev lite slarvigt och jag hamnade återigen lite för långt bort från kroppen med stången. Men, jag är så nöjd, så nöjd 🙂

Med 55 kg fixat i ryck så började jag på allvar satsa på att fixa en riktigt bra vikt i stöt. 85 kg var målet. Dock har jag varit lite skakig i mina överstötar på sistone, och var skapligt seg under torsdagen då vi bestämde ingångsvikten för stöten. Den var därmed satt till “låga” 70 kg. 70 kg åkte upp hur lätt som helst, och min överstöt var otroligt stabil för ovanlighetens skull. Valde att höja ordentligt till lyft nummer två och 79 kg åkte på stången. Tappar dock fokus en aning och lyftet för vändningen blev katastrofalt dåligt och jag får lov att släppa stången. Surt. I sista försöket klarar jag 79 kg utan problem, och det känns lite (men bara lite!) tråkigt att inte ha ytterligare ett försök för 85 kg. Men men. Jag är nöjd ändå 🙂

Igår var det träning som vanligt igen. Nya pass fixades och träningsglädjen är total. Jag älskar verkligen att få lyfta 🙂

Open 15.1

Ja, se på sjutton – det blev visst Open för mig i år igen. Varför vet jag inte riktigt..men men, det är ju faktiskt ganska så roligt att vara en del av gemenskapen 🙂 Känner ingen press gällande passen i år, går det bra så är det roligt, går det mindre bra så har jag iallafall gjort det (och haft roligt under tiden!). Varje pass kommer vara lite som ett extra träningspass bara..

Igår genomförde jag Open 15.1. Det var söndag eftermiddag, jag var hungrig, hade instruerat pass innan och var skapligt seg efter lördagens lek i Romme. I uppvärmning fokuserade jag mest på clean&jerk – det var ju ändå där jag skulle kunna få en någorlunda bra siffra. Men, oj vad tungt allt kändes 😛

Både Open 15.1 och Open 15.1a gick dock mycket bra, kanske lite över förväntan till och med. Lite felplanerande från min sida gjorde att jag tappade några reps på 15.1..men jag är nöjd med mina 44 reps (nästa två varv med t2b liksom!) som jag samlade ihop. I 15.1a fick jag upp 80 kg. Galet bra! Mitt max är liksom 82 och nu gjorde jag 80 efter en hel massa andra övningar och en dag då jag även kände mig seg..älskar framsteg 🙂

Ikväll satsar jag vidare med lyftningen. Nytt pass på ASK- jag ser som vanligt fram emot det 🙂

(Video på 15.1 kommer så snart den är uppladdad..)

IMG_1490

IMG_1487

IMG_1488

Serieomgång två.

Så, tävling avklarad. Och hur skoj var det inte att tävla då?! Ser verkligen fram emot nästa 🙂

Dagen började tidigt. Vi rullade från Munktell strax efter 7. Kanske en aning tidigt då vi var framme i Örebro 40 min innan invägningen började. Invägning ja. Jag var förvånansvärt lugn gällande invägningen. Jag är ganska stolt över det. Senast i höstas så klarade jag inte av att ställa mig på vågen och se siffrorna (hade en liten dipp gällande just vikt etc då) och nu på tävlingen så visades min kroppsvikt upp för alla som var där – och jag brydde mig inte. Stort steg.

Invägningen gör man tydligen även i endast underkläder, bra att veta till nästa gång.. Efter invägningen blev det en lång väntan. Vi damer som inte körde i elitserien startade inte förns efter kl 14. Först ut var herrarna, och det var riktigt inspirerande att få se alla lyfta och ASKs herrar gjorde grymt bra ifrån sig.

När det äntligen var dags för uppvärmning så var det svårt att hålla sig lugn och sansad. Jag ville så gärna känna på vikterna och Hampus (coach för oss damer) hade fullt sjå med att lugna ner oss alla. Sakta men säkert lassades vikterna på iallafall och sen var det plötsligt dags för mitt första ryck i tävlingssammanhang. Jag var skapligt nervös och adrenalinet pumpade runt så pass mycket att jag skakade. Min ingångsvikt i ryck var 48 kg – ganska högt för min del då jag som mest tagit 50 kg. Lyckades dock med att sätta den utan några större problem och var mycket positiv inför nästa lyft – ett lyft som skulle ge mig ett nytt PB var tanken. 51 kg på stången – jag får upp den fint men vikten vill fortsätta bakåt. Jag vägrar släppa. Mycket dumt. Vikten flyger nu istället framåt och landar på mina smalben. AJ! I och med bom, och ingen mer på den vikten så ska jag egentligen ut igenom inom 2 min. Jag är dock så pass skakig att jag ber om en höjning och därmed liiiite mer tid att samla mig. 52 kg blir nya vikten och jag är nära att sätta även den..skapligt besviken och typ tom då jag var så säker på att jag skulle fixa en ny PB-vikt.

Efter sista rycket är det dags för nästa uppvärmning, nu väntar stöt. Jag har lite svårt att ladda om efter besvikelsen med mina ryck och alla vikter känns tunga. Sätter dock mina överstötar bättre än vad jag har gjort på länge och vi bestämmer oss för att ha kvar min satta ingångsvikt på 72 kg – mitt max är 81 kg. Första lyftet går helt fantastiskt bra och en lättnad infinner sig, nu blev det ju roligt igen och misslyckandet med rycken är glömt. Även nästa stöt på 75 kg klarar jag utan problem. Jag vill ha ett nytt PB med mig hem så sista lyftet höjer vi till 82 kg, en ganska rejäl ökning men den gick nästan hem. En aning efterstöt med höger arm och lyftet blir bortdömt – men hey, det skulle ju faktiskt ha varit godkänt inom CrossFit så på sätt och vis är det ju ett PB 🙂

Åh, det var så roligt att tävla! Och så motiverande! Redan direkt efter sista lyftet längtade jag till nästa träningspass – att få fortsätta jobba på att bli bättre. I slutet av mars så är nästa serieomgång och jag har mitt mål klart för mig. Jag ska nå det! Förhoppningsvis så har jag lite bättre koll på nerverna nästa tävling nu när premiären är gjord..det är inte så farligt att ha tre domare och publik framför sig..för det enda som existerar när man kliver ut på det där podiet är den där skivstången och vikterna, allt annat glömmer man.

Idag vilar jag, men oj vad jag längtar till nästa pass.

2014 – året med avslut, men också en början.

Jag tänkte som många andra försöka mig på att göra en resumé av året som har gått. Kommer så väl ihåg när jag skrev förra årets – det var mest mörker och dåliga tider jag mindes och jag såg otroligt mycket fram emot ett år som skulle föra lite ljus med sig. 2014 skulle bli året då allt hände – och ja, nog blev det så.

2014 började dock inte på bästa möjliga vis. I januari gick vi ut med att YesBox skulle läggas ner. Ett av de jobbigaste besluten i mitt liv hittills. Tårarna var många och dagen då nyheten gick ut var hemsk, jag bröt ihop så fort jag klev utanför boxens dörrar den kvällen. Januari, februari och mars var grymt jobbiga månader. För att inte helt försvinna i mina tankar tog jag mig i kragen och tog mig till en samtalsterapeut..att få prata med någon helt främmande är ett fantastiskt verktyg som jag hoppas att fler utnyttjar. Jag fick framförallt lära mig att jag inte hade misslyckats, det var inte mitt fel och jag var inte så där värdelös som jag då kände mig.

wpid-img_20140309_170923.jpg

När vi väl hade slagit igen dörrarna på YesBox så väntade cirka två månader då jag knappt lämnade soffan (eller ja, jobb och träning blev det ju..men inte så mycket annat). Jag var slut helt enkelt. Men även den tiden nådde sitt lust och jag började känna att jag hade fått mitt liv tillbaka och en tyngd släppte från mina axlar.

Från maj och framåt så hamnade mycket fokus på de två lopp (som senare bara blev ett..) som väntade till hösten. Löparstyrka och långa pass varvades och det kändes bra. Kampen mot mig själv var dock hela tiden där, jag var tuff mot mig och hade svårt att bara vara nöjd. Det förtog en hel del av glädjen i träningen och träningslusten/träningsglädjen började mer gå över till ett slags tvång.

I juni väntade nästa avsked. Min fina Emms med familj flyttade mååååånga mil söderut. Saknaden är ännu idag brutal, och det är med både glädje och sorg jag ser tillbaka på alla de äventyr vi har haft tillsammans. Min vän kommer jag nog aldrig förlora, men det kommer ju aldrig bli som det en gång var. Hela den vänskapskrets jag har haft de senaste åren har förändrats, vi har förändrats. Ett naturligt steg i det som kallas livet, men ändock ett jobbigt steg. I mitt hjärta har jag dem alltid där – men som jag saknar de där söndagarna då vi möttes på ett fik (senare boxen) och skrattade oss igenom helgens tidigare bravader eller de där kvällarna i en soffa hemma hos någon (oftast i sällskap av alldeles för mycket mat eller godis). Men mest av allt saknar jag att ha dem fysiskt nära (Kirre, du skulle bara våga lämna denna stad!), att kunna gå förbi närsomhelst och hursomhelst.

wpid-photogrid_1398193612674.jpg

wpid-img_20141122_215239.jpg

För ett tag var dock även jag på väg att lämna den trygga vardagen i Eskilstuna och testa mina vingar. I maj gjorde jag det jag länge hade drömt om – jag mönstrade. Och bra gick det, galet bra! Siktet var nu inställt på att rycka in i januari för tre års utbildning inom militären och en helt ny karriär…men….så kom HAN.

En dag i juni kliver han in i mitt liv med besked. Inga tvivel, inga men. Det är han och jag. Det är vi. Sett utifrån så går det fort, men vad spelar det för roll när allt känns så rätt? Han gör mig lycklig och glad, han gör mig hel. Vid hans sida så skingras skuggorna och framtiden ser väldigt spännande, intressant och ljus ut. Mitt hjärta, du är det finaste jag har.

wpid-photogrid_1417434022145.jpg

2014 blev tillslut som det år jag ville att det skulle bli. 2014 blev det år då jag började uppskatta och älska mig själv igen. 2014 är året då jag läkte och hittade tillbaka till den där Camilla som fanns innan allt jobbiga tog över. Man ser det i mina ögon, i mitt leende och framförallt i min energi. 2014 må vara ett år då jag återigen tog mig över en massa fjäll och korsade en mållinje, avstod ett annat lopp, slog PB:n hit och dit, tävlade i lag för första gången – men allt det där är bara den där bonusen som kom tillsammans med allt annat. Framförallt är 2014 året då jag blev glad igen. Tack alla ni som har hjälpt mig på ett eller annat vis under detta år som började på botten och slutade på toppen, utan er hjälp hade backarna varit svårare att forcera, helt klart – TACK!

wpid-img_20140809_175627.jpg

Vad som väntar 2015 vet jag inte än. Men jag välkomnar det nya året med öppna armar och ett leende. Det ska bli spännande med ett nytt år med nya möjligheter och nya erfarenheter. Livet är ruskigt bra just nu.

wpid-20141225_135216.jpg

När allt bara är bra.

Igår somnade jag med ett leende på läpparna och idag vaknade jag med ett leende på läpparna (även fast klockan ringde aaaaaalldeles för tidigt). Och varför då? För att man kan inget annat än vara glad efter en helg som denna. :

Igår var jag i Uppsala och lekte lite tävling. Eventen var roliga och jag presterade grymt bra rakt igenom. Men det bästa av allt var att jag var så avslappnad. Jag bara njöt, gjorde mitt bästa och var nöjd. Hela jag utstrålade en energi som inte funnits där på några år. Helt plötsligt var allt bara så roligt och ja, sådär som det ska vara när man släpper alla prestationskrav och tankar. Hur underbart som helst.

En liten summering av eventen för de intresserade;
Event 1 , som sen blev 2+3;
Först inom 12 min bygga upp till max i squat clean och front squat. Här hade jag på känn att det skulle gå bra ( jag har ju ändå spräckt två par byxor den senaste månaden så nog har musklerna vuxit alltid..). Det slutade med PB i båda grenarna – 84 kg (81 kg innan) i squat clean och 92 (91 kg innan) i front squat. Grymt nöjd. När 12 min hade gått så hade man ytterligare tre minuter på sig att först samla så många obrutna CTB som möjligt och sen resterande tid samla ihop så mångaCTB som möjligt. Jag fick 1 + 1, och det var precis vad jag hade hoppats på. Jag är fortfarande så imponerad av mig själv som överhuvutaget klarar av att genomföra en av dessa pullups..dem är liksom aldrig en självklarthet för mig.

Event 4;
AMRAP 16 min av; 50 kcal rodd, 30 ryck @20 kg, 40 kcal rodd, 20 ryck @35 kg, 20 kcal rodd och 10 ryck @45 kg. Så här efteråt kan jag erkänna att jag hellre hade gjort burpees, det var hemskt att ro och rycka! 🙂 Men det gick bra, stabil rodd rakt igenom där jag höll den hastighet jag klarade tillslut två ryck på 45 kg – också helt enligt mina önskemål. Att klara sittryck på en vikt som är 5 kg under min maxvikt efter allt det där som var innan är häftigt. Men oj vad svårt det var att motivera sig till att resa sig från rodden efter varje avklarad sträcka 🙂

Event 5;
20 thrusters, 20 burpees, 20 thrusters (time cap; 6 min). Funderade och funderade hur jag skulle bryta upp trhusters. 10:or eller 5:or? Oavsett vad jag hade bestämt så struntade jag i det från att jag plockade upp stången. Det blev 20 obrutna thrusters till att börja med, burpeesarna matades på och sen var det bara de där sista 20 thrusters kvar. Det gick betydligt snabbare än väntat, och jag är förvånad över min egen prestation. Sluttid: 3.55

Som sagt, jag hade en fantastisk dag igår. Och känslan sitter i idag fortfarande. Allt känns så lätt och bra. Inga om och inga men. Jag unnar mig till och med en otroligt inaktiv dag idag, och det känns ändå bara bra. Håll nu tummarna att jag kan hålla kvar vid denna känsla och slippa den där onödiga pressen – jag klarar mig ju hur bra som helst utan den, klarar mig till och med ännu bättre.

Lördagen förtjänar också ett lååångt inlägg, men jag tror att det räcker att säga att den gjorde mig än mer lycklig och glad. Firade i allafall ”lilla julafton” med den nya delen av min familj – Robbans familj. Imorgon tar jag med mig min vackra sambo och åker till Sälen där vi ska fira jul med min familj. Kan det bli så mycket bättre? Vilken jul det kommer att bli. 🙂

Tävling.

Woho. I lördags tävlade jag. Och hur skoj var inte det?!

Jag och mitt fantastiska team (Elin, My och Martin – ni var grymmast!) tog oss till semifinal. Och vi gjorde det genom att ha roligt, vara ödmjuka och veta våra egna styrkor och svagheter. Vi visste när vi skulle ta ett steg bakåt, men också när vi skulle kliva fram. Jag är grymt nöjd med vår prestation. Nedan följer en liten beskrivning vad dagen bjöd på;

Event 1;
20 marklyft
30 armhävningar
40 svingar
30 DU
20 frontböj

Jag fick 10 marklyft, 13 svingar och så många frontböj jag orkade på min lott. Marklyften på 70 kg var inga problem alls, vikten flög upp. Svingarna (16 kg) var på gränsen till för lätta – när vikten på KB:n är för lätt så är det svårare att få upp tempot tycker jag. Hörde någon i publiken kommentera mina svingar (“snygga svingar!) och det får mig att le än idag. Att sätta standards och göra allt korrekt är mycket viktigt för mig. Även frontböjen kändes ok (lite segt i benen då uppvärmningen genomfördes utan vikter..) och jag lyckades få till 13 st.

Event 2;
30 shoulder to over head
3 repklättringar
20 m utfall
20 burpees över box

I detta event fick jag lite mindre att göra – gymnastiska övningar är inte riktigt min grej. För att orka hålla tempot uppe i pressarna (som jag var med och körde) så blev det sammanlagt 15 reps i detta even. De där 15 pressarna var som ingenting. Jag studsade upp och ner som en Duracell-kanin och hade lätt kunnat göra lika många till. Underbar känsla!

Efter event två så gick endast de 13 bästa vidare, och trots lite sämre tider än planerat så klarade vi denna gräns.

Event 3;
20 squat clean
20 m skottkärra
20 m däckvält
20 boxhopp

Wow! Så mycket tungt! Inte ofta sånt sker på en mindre tävling. Grymt skoj! Uppdelningen blev att jag fick göra 5+5  squat clean (40 kg) för att sen hoppa in i däckvältet om Martin behövde hjälp. Blev dock bara ett däckvält för mig då mina ben tog allt för mycket stryk av de squat clean jag gjorde. Men, vi var grymt snabba och tog oss vidare även efter detta event.

Event 4;
60 wallballs
60 pullups
4 x 50 m sprint

Jaha. Kanske inte mer än rätt att ett event innehöll lite mer gymnastik. Tyvärr så fungerade inte wallballs alls för mig så jag valde att låta mina teamkamrater genomföra detta event själva (okej, två wallballs fick jag ihop..). Det kändes dock helt rätt att stå lite bredvid då det ändå var laget som skulle prestera och inte bara jag. Tyvärr så räckte vi inte hela vägen fram och vår resa tog slut efter detta event..

Som sagt. Grymt skoj att tävla igen. Och helt underbart att få vara en del av CrossFit-världen igen. Nog märktes det att ungdomarna som ansvarade för tävlingen var nya och inte hade helt koll på allt, men hey, vi har alla varit där och de gjorde helt klart bra ifrån sig. Det ska mycket till för att man ska våga ställa sig som domare eller funktionär i en tävling, och att dessutom våga säga emot och stå upp mot de som är äldre är än mer otroligt. Bra jobbat!

Hmm.tävla snart igen kanske? 🙂

Tacksamhet och lycka.

Bara för att göra det lite krångligt för er så är detta inlägg tidsinställt. Så även fast jag skriver idag i texten, så menar jag igår, för jag skriver inte detta idag utan jag skrev igår (för er alltså, för mig är det idag just nu). He he he he..

Efter att vi la ner YesBox i februari och hela cirkusen kring att sälja ett företag som ska avvecklas, samt Emmas flytt till en stad långt långt borta och den egna förändringen i mitt liv så klev jag in i en sorts bubbla, eller ska man säga att jag drog mig tillbaka från “scenen”. Jag har inte pratat eller umgåtts med speciellt många under den här tiden och jag har liksom hittat ett annat slags liv. Men idag klev jag tillbaka ut på scenen och in i gemenskapen igen.

Tacksamhet, glädje och lycka var känslan som fyllde hela mig efter ett genomfört pass med mina föredetta atleter från YesBox och de som på lördag kommer vara mina teamkamrater. Jag är så glad att få vara en i gänget, att räknas. Som jag saknar allt det där vi hade med YesBox fortfarande. Alla vänner. Alla skratt. Alla upplevelser.

Jag vet att allt det där finns inom en nära räckvidd i och med den nya box som öppnade efter oss. Men, den sorg som följer med när jag vistas i den miljön gör det svårt att helhjärtat genomföra all min träning där. En dag kanske den känslan är helt borta, men fram till det känns det bra att veta att jag faktiskt kan vara med på ett hörn ändå. Att jag räknas ändå.

Det ska bli grymt skoj att tävla på lördag – efter dagens pass vet jag att det kommer gå fantastiskt bra och jag är redan nu stolt över mitt lag. Vi kommer kicka rumpa på lördag, det vet jag.

Kan man säga att jag nu trycker på play igen efter att haft pausknappen nere ett tag? Kanske att jag redo nu?

Hej igen.

Jag har flera gånger haft tanken “idag ska jag blogga igen”. Men sen blir det ändå aldrig av. Jag har funderat lite på varför det har blivit så. Ett av svaren jag har kommit fram till är att jag har blivit feg. Jag har inte vågat skriva ut allt jag tänker och tycker. Och det är fel! Och sen när är feg ett ord som beskriver mig egentligen? Nej, bättring där Camilla. Du kan, du vill och du vågar.

Jag ska tävla i helgen. Lite intressant att just en tävling dök upp i min kalender nu när jag tränar på att inte träna. Jag tränar inte på att sitta still och vara lat. Jag ska bara bli lite bättre på att följa min vilja. Vill jag inte träna idag, så ska jag inte träna idag även fast träningsschemat säger det. Och nej, det betyder inte att jag är lat!

Jag analyserar mina tankar hela tiden. Varför tänker jag så här? Jag vet att jag är duktig, stark och bra jämfört med många andra. Jag vet det. Men man ska ju inte jämföra sig med andra 😉 Så, om jag jämför mig själv med just mig själv, är jag då så bra? Är jag i dålig form, eller känns det bara som det för att jag säger det till mig? Jag har ingen bra måttstock att gå efter, och då jag strävar efter att förbättra mig – hur kan jag då veta om det går bra? Ja, jag kan jämföra mig med mina tidigare siffror – och där är jag allt från starkare till svagare, snabbare till långsammare beroende på vad man mäter. Tankarna dyker upp under passens gång – ska vikten vara så här tung? Ska det vara så här jobbigt att springa denna sträcka? Hur hittar man svar på dessa frågor?

Att tävla nu i helgen kanske är bra för mig. Kanske att jag får ett annat slags “bevis” på min form? Och uppstår dessa tankar för att jag i grund och botten ändå jämför mig med andra – de där andra som jag ser upp till och vill vara som?

wpid-20141105_182638.jpg

OPTathlon 2014

Jaha. I helgen var det OPTathlon. Jag har varit stressad, nervös och haft ångest inför den dagen i någon månad nu. Vikterna är tyngre än vanligt, rodden är inte vad den har varit och sen skulle man dessutom gå och bli sjuk veckan innan. Att slå några pers fanns inte på kartan och att veta om att formen är långt från den bästa är inte bra för mitt lilla huvud – jag blir så elak och dum mot mig själv då.

Aja. Att spendera en dag på CrossFit Uppsala är inte fy skam iallafall. Ångesten och nervositeten syntes på långa vägar i både  mitt kroppsspråk och mina ögon och det blev inte bättre av att vi dessutom skulle väga in oss där på morgonen. Sambolivet och ja, dålig karaktär har ju satt sina spår de senaste veckorna kan jag erkänna och jag och min kropp är inte bästa vänner just nu..att ställa sig på vågen, ja, inte skulle det bidra med något bra inte.

Men! Jag har en fantastisk coach som känner mig bättre än vad jag själv känner mig. Martin tar mig åt sidan, pratar lite lugnande med mig och sen fixar vi hela invägningen utan att jag ser en enda siffra. Nerverna lugnar sig en aning.

Börjar värma upp. Lite stel är jag allt. Starta i första heatet i första eventet;

  1. Max C&J inom 10 min.

Fredagen innan detta äventyr gjorde jag min tyngsta power clean efter AXA. Jag börjar närma mig mina tidigare vikter, så det här skulle nog ändå blir skoj. 65 kg på stången vid första lyftet, och vilket lyft jag gör! Måste ha varit en av mina snyggaste överstötar på länge! Landar tillslut på 75 kg (failar precis på 77 kg) och känner mig nöjd. 2 kg mindre än förra året och helt klart godkänt efter några månaders löpfokus.

jag 2014Bild från CrossFit Uppsala

  1. Trestegshopp

Nepp, jag är fortfarande inte skapt för dessa hopp. Kan elefanter hoppa? Nepp..

  1. Row repeats (500 m-rest 90 sec-500 m)

Vem hade inte ångest inför detta?! Körde lite intervaller på AD innan för att få upp pulsen. Försökte lägga upp en plan för vilken tid jag skulle köra efter. Börjar ro. Första 500 m fixar jag på 1.49. Lite för kontrollerat tror jag, för jag nådde aldrig den där hemska känslan man brukar få. Vila 90 sek och försöker andas så mycket som möjligt. Börjar ro igen, satsar på samma snitttid första 250 m för att sen öka. Andra tiden blir 1.46. Absolut nöjd, men vet att jag hade kunnat ro snabbare då jag faktiskt mår riktigt bra efter eventet. Plockar jag bara fram vilja så har jag ju bättre tider i mig!

  1. Unknown circuit – AMRAP 3 min av 1 C&J @60% av 1, 3 burpees utan hopp, 2 C&J, 3 burpees osv..

45 kg på stången är relativt lätt för mig. Så detta event skrämde mig inte överhuvudtaget. Fick tipset att gå all in 1 min för att se hur långt det räcker, och nog gick jag all in! Pulsen var hög och mot slutet fick jag ta till röstresurserna för att få upp vikten. Hann till 6 C&J + 1 burpee. Helt klart nöjd. Även nöjd med att jag mot slutet höll i stången och vilade istället för att dumpa, sparade några sek på det.

  1. Kast bakåt med kula.

Tror jag kastade längre än förra året..

  1. 3 km löpning på tid.

Innan förkylningen hade jag förhoppningar på en riktigt bra tid. Med en förkylning som påverkade lungor och puls så var jag nöjd med att ta mig i mål. Öppnade i kontrollerat tempo och såg alla springa iväg. Iår gjorde det mig inget alls, jag vet vad jag kan inom löpningen och stressar inte längre upp mig. (Nog kan man se det som en vinst?!). Rullade på och sprang tillslut i mål på 16.55 – exakt samma tid som förra året! Helt klart godkänt!

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta nu, men jag måste sluta begränsa mig själv med mina tankar! Jag vill sluta begränsa mig själv! Jag kan om jag vill, och jag är faktiskt duktig. Så är det. Ska bara banka in det också.. När jag och mitt hjärta (som tillsammans med Stina utgjorde min privata lilla hejarklack (så priviligerad med dessa människor i mitt liv!)) kom hem senare på kvällen så gjorde jag inte mycket mer än sov. Däckade totalt i soffan kl. 19.. Att jag somnade så tror jag var ett resultat på den psykiska belastning jag utsatt mig för, inte den fysiska. Jag var helt slut helt enkelt.

Jag är ändå glad att jag genomförde söndagens event. Jag har nya fräscha siffror att gå efter och allt kan bara bli bättre nu. Och, jag hade faktiskt en riktigt trevlig dag tillsammans med mycket trevliga människor. Vi ses väl nästa år igen? 🙂

AXA Fjällmaraton 2014

Två dagar har gått. Två dagar sen vi tog oss upp och ner för fjällen och sen i mål. De jobbigaste minnena börjar redan blekna, men jo, nog minns jag ännu hur HEMSKA de där uppförsbackarna är!

När jag skriver dessa race-rapporter har de en förmåga att bli väääääldigt långa. Det lär nog denna också bli…. Så, nu kör vi!

Vi åkte upp till Ottsjö redan på torsdag. När man ändå åker så långt så är det skönt med några extra dagar semester. Och speciellt i denna miljö! Vi valde att bo i Ottsjö Fjällby – vilket sen visade sig vara platsen för vätskedepå nummer två på loppet. Perfekt helt enkelt. Torsdag och fredag vigdes åt vila och mat. Både jag och Stina började bli skapligt trötta på detta ätande vid det här laget. Nervositeten inför loppet började sakta smyga sig på, fast för min del handlade den mest om ångest..speciellt inför den där första backen. Nog visste jag att det var gång som gällde, men man ska ju gå fort också och det är inte riktigt min grej.

Gameday! Upp tidigt för att hinna med frukost och packa det sista. På med kläderna och nummerlappen. Behaglig temperatur så här på morgonen, men väderappen i telefonen visade att det inte skulle hålla i sig länge..en varm dag väntade. En kort promenad till platsen där bussen skulle plocka upp oss. Bussen var givetvis sen och nervositeten ökade. Kom fram till Edsåsdalen och startplatsen 6 minuter innan start. Givetvis måste vi på toa. Springer mot starten med 3 minuter till godo. Kö in till startfållan. Väl inne i startfållan är det 30 sek kvar till start…ingen tid till att hinna bli extra nervös här inte. Och sen är vi plötsligt på väg.

Första km går på grusväg. Redan nu börjar det bli varmt och jag svettas som sjutton. Vi håller ett lite för högt tempo egentligen, men det är ju en kort sträcka. När vi sen dessutom kommer fram till skogen och stigen är det tvärstopp och några km långsam promenad väntar oss. Som myror på led tar vi oss framåt och ännu hör man alla prata om allt möjligt. Desto högre upp vi kommer desto mer tystnar pratet och andhämtningen ökar. Det är lerigt och halt.

Det går ändå förvånsvärt bra upp för första toppen. Vi springer (Stina sprang..jag joggade) där vi kan och går när det går uppför. Det blir lite extra jobb då det är ordentligt lerigt och fötterna glider åt alla håll. Varmt. Mitt självförtroende ökar lite när vi närmar oss första depån vid 7 km, jag är långt ifrån lika slut som jag var det år jag bröt vid denna punkt. Skönt det. Det blir inget långt stopp här uppe, jag och Stina trycker i oss varsin gel och sen börjar vi färden neråt. Åh vad skönt att springa ner! Benen trummar på och nu går det lite snabbare mellan kilometrarna. Banan ser ut som jag minns och är precis lika lerig också. Det blir endel gång även här på grund av leran, det är för läskigt att springa helt enkelt. Och sen börjar det gå uppför igen! Usch säger jag bara. Jag har nu börjat strunta i leran och vatten, jag forcerar allt rakt igenom. Varför ens försöka vara ren? Blir några dopp och leran hittas nu lite varstans på kroppen.

Vi är nu påväg mot Ottsjö och depån vid 16 km. Jag börjar tvivla lite på om vi kommer klara repet vid Nordbottnen 14.20 (vid 27 km). Det går framåt, men det går långsamt..och jag orkar inte öka tempot. Så fort vi kommer ut på grusvägarna som tar oss sista biten till depån rullar det dock på lite bättre, värmen påverkar dock. Kommer fram till Ottsjö Fjällby där hela vår supporterskara står och hejar. Helt underbart! Stannar och äter en bulle och häller i mig sportdryck och vatten. Pratar lite med Emma och Robban, och ja, det är en mindre hoppfull Camilla de möter. De gör dock sitt bästa för att vända humöret och säger bara ”Vi ses vid mål” när vi börjar röra oss igen.

Strax över 11 km till nästa depå nu. Lite asfaltslöpning och sen börjar skogen. Så snart vi kommer in i skogen så blir värmen allt för påtaglig. I sann CrossFit-anda åker nu tröjorna av. Det går uppför igen. Lite segt uppför. Inte brant. Bara upp. Återigen varmt. Men oj vad vackert det är när vi kommer högre och högre upp. Fjällen omringar oss och längst ner ser man Ottsjön. Här går det att springa lite mer. Vi springer om folk,andra springer om oss. Vi är dock samma skara folk hela tiden. Sakta men säkert rör vi oss framåt. Dricker lite då och då. Tillslut så börjar det faktiskt gå nedför igen, och jag börjar känna igen mig. Vi är inte långt från Nordbottnen nu, och hör och häpna (!) vi kommer att klara repet.

IMG-20140809-WA0029

IMG-20140809-WA0025

Det är helt underbart att komma fram till denna lite större matdepå. Att dessutom se andra här är lite nytt för mig..om sanningen ska fram så är det ganska så skönt att inte vara sist för en gångs skull. Vi äter lite pastasallad, underbart salt bröd och en hel del sura och salta godisbitar (man börjar bli lite trött på allt sött..). Inspekterar skavsåren på ryggen (det kanske inte var så smart att springa utan tröja..). Efter ca 10-15 min känner vi oss redo att fortsätta framåt. Det är ett stort steg att lämna Nordbottnen, det finns liksom ingen återvändo..det är bara mål som gäller efter denna depå. Men innan mål väntar den värsta uppförsbacken av de alla! Den är precis lika hemsk som jag minns den. Rakt upp bara. Jag låter som ett blåsbälg. Men det handlar bara om att sätta en fot framför den andra. Andas.

Krämpor etc har hållt sig borta fram till nu. Jag har länge känt efter om kramp är på g..och nu kommer den. Höger knä. Först börjar det som små sammandragningar i muskeln för att sen slå till ordentligt. Vid 29 km kan jag inte gå längre. Jag står och försöker håller mig från att gråta, och när Stina sätter tummarna i muskeln så skriker jag rakt ut. Det gör så förbaskat ont! Tillslut måste jag sätta mig ner och jag börjar fundera på om jag kommer att komma någonstans..flera går förbi men alla stannar till och kollar hur det är med oss. Underbara människor. Får en salttablett med magnesium av en förbipasserande, och jag vet inte om det är den eller om det är den stretch jag får ägna mig vid då och då som gör att krampen återgår en aning och håller sig i schakt. Tillslut kan vi i alla fall fortsätta, dock med små steg. Det är nu sju kilometer kvar till att toppen är nådd, och det är sju intressanta kilometer då jag bara kan trycka ifrån med ett ben. Mycket planerande av väg blir det.

Jag går nu in i mig själv. Jag blir sån när det går uppför. Stina är som en liten duracell-kanin och har ”fri-hopp-och-lek” framför mig. Jag fokuserar mest på att bara ta mig framåt. Plötsligt så planar det ut lite och man kan ta några staplande löpsteg (alltså, det är tur att man inte har det på film..). Vid 35 km kommer den efterlängtade depån med kaffe. Stina når denna 5 minuter innan mig och står och fryser och vill vidare när jag väl pustanden och stånkande kommer över krönet. Jag slänger i mig några salta godisbitar och sen är det bara att ta sig vidare (vem behöver vila liksom? :P). En enda uppförsbacke på 60 m kvar nu! Det är nästan så att man vill gråta.

IMG-20140809-WA0022

Toppen! Och man ser grusvägen dit man ska! Som i en handvändning ändras mitt humör och jag pratar och skrattar igen. Vi börjar rulla neråt, sakta och försiktigt då mitt knä fortfarande småkrånglar och det är fullt av lera överallt. Klarar mig nästan hela vägen ner, men får ett felsteg i leran och hela insidan av höger lår krampar ihop. Släpper dock efter en stunds stillastående.
20140809_163938

20140809_163955

20140809_164020

IMG-20140809-WA0026

IMG-20140809-WA0023

IMG-20140809-WA0024

Vi når grusvägen tillslut och nu är det bara 3 km kvar. Vi ser ett lag från ”duo herr” framför oss, men orken till att springa förbi dem finns inte (dessa kom sen fram vid mål och sa att deras mål var att komma i mål före oss.. 😛 ).

Sen kommer den. Skylten där det står 1 km till mål. Ofattbart. Med staplande steg springer vi den sista biten, folk applåderar och vi lyckas faktiskt öka farten till och med. Hand i hand hoppar jag och Stina sen över mållinjen. 8 h och 41 min var vi ute.

20140809_175447

20140809_175500

Äntligen får jag lägga mig ner! Hela gänget är där och tar emot oss. Robban får äran att dra av mig mina leriga skor och strumpor. Vilken befrielse!

Så. Vi kom i mål. Jag trodde inte det vid start. Men det gick. Stina gjorde ett fantastiskt jobb, och jag blev lite avundsjuk när jag såg hur hon studsade fram framför mig. Det är tungt att springa när man väger lite mer, det är många kilon som hela tiden ska förflyttas. Konditionen finns där, det märker jag på att sträckan aldrig känns lång, den är överkomlig..men det är tungt. Men även fast det var tungt så klarade jag (vi) det, och det visar ju att det går ändå. Man får bara stå ut med lite extra helt enkelt.

Precis efter målgång så sa jag ”aldrig mer!”. Redan nu, två dagar senare så börjar ett kanske smyga sig in. Jag kommer nog stå på startlinjen till ett längre lopp igen..någon gång. För det är ju förbaskat roligt på sitt vis, och känslan så här efter är fantastisk.

AXA Fjällmaraton är ett fantastiskt lopp. I år fick jag äran att presentera det för ännu en av mina vänner . Stina som både gjorde debut som maratonlöpare och riktig traillöpare var grym rakt igenom, och jag tror att hon blev riktigt biten av detta..Tack Stina för en fantastisk dag!

Supporten får vi inte glömma. Robban, Emma, Robban, Jonas och givetvis Milian. Ni var underbara! Och att få dela ett sånt här äventyr med så fina människor ger mig nästan gåshud. Det blir ju så mycket mer än ett lopp, det blir något som lämnar ett fint avtryck i livet. Tack fina ni!

Jag är grymt nöjd. Trots misslyckade pass och en sommar fylld av yrsel så kom jag fram, jag tog mig i mål. Nu ska jag njuta av träningsvärken som gör att trappor känns värre än Ottfjället och sen ska jag börja en ny resa. Nu blir det fullt fokus på att bli stor och stark..du följer väl med? 🙂