Serieomgång 3

Tävlade i helgen igen. Sista serieomgången. Kanske inte precis kan kalla det tävling då just mitt resultat inte spelar så stor roll, men det är bra att få tävlingserfarenhet inför andra kommande tävlingar.

Var betydligt mindre nervös denna gång, främst för att tävlingen höll till på ASK och för att det bara var ASK-folk som lyfte. Det kändes lite mer som ett träningspass och jag vågade nog satsa lite mer. Har haft ganska så stort fokus på ryck sen förra tävlingen- min katastrofala bom där har nog satt sig lite på självförtroendet och jag behövde verkligen få till det hela. Glädjande nog så har rycken gått fantastiskt bra på träning (satte ju nytt PB..) och vi bestämde att ingångsvikten skulle vara 50 kg denna gång. 50 kg, den vikten har varit som en spärr för mig länge..men, denna tävling gick det faktiskt hur bra som helst att rycka 50 kg. 🙂

Andra rycket blev 55 kg, och även det satt. Nu kan jag verkligen räkna 55 kg som nytt PB! Sista rycket på 57 kg blev lite slarvigt och jag hamnade återigen lite för långt bort från kroppen med stången. Men, jag är så nöjd, så nöjd 🙂

Med 55 kg fixat i ryck så började jag på allvar satsa på att fixa en riktigt bra vikt i stöt. 85 kg var målet. Dock har jag varit lite skakig i mina överstötar på sistone, och var skapligt seg under torsdagen då vi bestämde ingångsvikten för stöten. Den var därmed satt till “låga” 70 kg. 70 kg åkte upp hur lätt som helst, och min överstöt var otroligt stabil för ovanlighetens skull. Valde att höja ordentligt till lyft nummer två och 79 kg åkte på stången. Tappar dock fokus en aning och lyftet för vändningen blev katastrofalt dåligt och jag får lov att släppa stången. Surt. I sista försöket klarar jag 79 kg utan problem, och det känns lite (men bara lite!) tråkigt att inte ha ytterligare ett försök för 85 kg. Men men. Jag är nöjd ändå 🙂

Igår var det träning som vanligt igen. Nya pass fixades och träningsglädjen är total. Jag älskar verkligen att få lyfta 🙂

Advertisements

Open 15.1

Ja, se på sjutton – det blev visst Open för mig i år igen. Varför vet jag inte riktigt..men men, det är ju faktiskt ganska så roligt att vara en del av gemenskapen 🙂 Känner ingen press gällande passen i år, går det bra så är det roligt, går det mindre bra så har jag iallafall gjort det (och haft roligt under tiden!). Varje pass kommer vara lite som ett extra träningspass bara..

Igår genomförde jag Open 15.1. Det var söndag eftermiddag, jag var hungrig, hade instruerat pass innan och var skapligt seg efter lördagens lek i Romme. I uppvärmning fokuserade jag mest på clean&jerk – det var ju ändå där jag skulle kunna få en någorlunda bra siffra. Men, oj vad tungt allt kändes 😛

Både Open 15.1 och Open 15.1a gick dock mycket bra, kanske lite över förväntan till och med. Lite felplanerande från min sida gjorde att jag tappade några reps på 15.1..men jag är nöjd med mina 44 reps (nästa två varv med t2b liksom!) som jag samlade ihop. I 15.1a fick jag upp 80 kg. Galet bra! Mitt max är liksom 82 och nu gjorde jag 80 efter en hel massa andra övningar och en dag då jag även kände mig seg..älskar framsteg 🙂

Ikväll satsar jag vidare med lyftningen. Nytt pass på ASK- jag ser som vanligt fram emot det 🙂

(Video på 15.1 kommer så snart den är uppladdad..)

IMG_1490

IMG_1487

IMG_1488

Serieomgång två.

Så, tävling avklarad. Och hur skoj var det inte att tävla då?! Ser verkligen fram emot nästa 🙂

Dagen började tidigt. Vi rullade från Munktell strax efter 7. Kanske en aning tidigt då vi var framme i Örebro 40 min innan invägningen började. Invägning ja. Jag var förvånansvärt lugn gällande invägningen. Jag är ganska stolt över det. Senast i höstas så klarade jag inte av att ställa mig på vågen och se siffrorna (hade en liten dipp gällande just vikt etc då) och nu på tävlingen så visades min kroppsvikt upp för alla som var där – och jag brydde mig inte. Stort steg.

Invägningen gör man tydligen även i endast underkläder, bra att veta till nästa gång.. Efter invägningen blev det en lång väntan. Vi damer som inte körde i elitserien startade inte förns efter kl 14. Först ut var herrarna, och det var riktigt inspirerande att få se alla lyfta och ASKs herrar gjorde grymt bra ifrån sig.

När det äntligen var dags för uppvärmning så var det svårt att hålla sig lugn och sansad. Jag ville så gärna känna på vikterna och Hampus (coach för oss damer) hade fullt sjå med att lugna ner oss alla. Sakta men säkert lassades vikterna på iallafall och sen var det plötsligt dags för mitt första ryck i tävlingssammanhang. Jag var skapligt nervös och adrenalinet pumpade runt så pass mycket att jag skakade. Min ingångsvikt i ryck var 48 kg – ganska högt för min del då jag som mest tagit 50 kg. Lyckades dock med att sätta den utan några större problem och var mycket positiv inför nästa lyft – ett lyft som skulle ge mig ett nytt PB var tanken. 51 kg på stången – jag får upp den fint men vikten vill fortsätta bakåt. Jag vägrar släppa. Mycket dumt. Vikten flyger nu istället framåt och landar på mina smalben. AJ! I och med bom, och ingen mer på den vikten så ska jag egentligen ut igenom inom 2 min. Jag är dock så pass skakig att jag ber om en höjning och därmed liiiite mer tid att samla mig. 52 kg blir nya vikten och jag är nära att sätta även den..skapligt besviken och typ tom då jag var så säker på att jag skulle fixa en ny PB-vikt.

Efter sista rycket är det dags för nästa uppvärmning, nu väntar stöt. Jag har lite svårt att ladda om efter besvikelsen med mina ryck och alla vikter känns tunga. Sätter dock mina överstötar bättre än vad jag har gjort på länge och vi bestämmer oss för att ha kvar min satta ingångsvikt på 72 kg – mitt max är 81 kg. Första lyftet går helt fantastiskt bra och en lättnad infinner sig, nu blev det ju roligt igen och misslyckandet med rycken är glömt. Även nästa stöt på 75 kg klarar jag utan problem. Jag vill ha ett nytt PB med mig hem så sista lyftet höjer vi till 82 kg, en ganska rejäl ökning men den gick nästan hem. En aning efterstöt med höger arm och lyftet blir bortdömt – men hey, det skulle ju faktiskt ha varit godkänt inom CrossFit så på sätt och vis är det ju ett PB 🙂

Åh, det var så roligt att tävla! Och så motiverande! Redan direkt efter sista lyftet längtade jag till nästa träningspass – att få fortsätta jobba på att bli bättre. I slutet av mars så är nästa serieomgång och jag har mitt mål klart för mig. Jag ska nå det! Förhoppningsvis så har jag lite bättre koll på nerverna nästa tävling nu när premiären är gjord..det är inte så farligt att ha tre domare och publik framför sig..för det enda som existerar när man kliver ut på det där podiet är den där skivstången och vikterna, allt annat glömmer man.

Idag vilar jag, men oj vad jag längtar till nästa pass.

2014 – året med avslut, men också en början.

Jag tänkte som många andra försöka mig på att göra en resumé av året som har gått. Kommer så väl ihåg när jag skrev förra årets – det var mest mörker och dåliga tider jag mindes och jag såg otroligt mycket fram emot ett år som skulle föra lite ljus med sig. 2014 skulle bli året då allt hände – och ja, nog blev det så.

2014 började dock inte på bästa möjliga vis. I januari gick vi ut med att YesBox skulle läggas ner. Ett av de jobbigaste besluten i mitt liv hittills. Tårarna var många och dagen då nyheten gick ut var hemsk, jag bröt ihop så fort jag klev utanför boxens dörrar den kvällen. Januari, februari och mars var grymt jobbiga månader. För att inte helt försvinna i mina tankar tog jag mig i kragen och tog mig till en samtalsterapeut..att få prata med någon helt främmande är ett fantastiskt verktyg som jag hoppas att fler utnyttjar. Jag fick framförallt lära mig att jag inte hade misslyckats, det var inte mitt fel och jag var inte så där värdelös som jag då kände mig.

wpid-img_20140309_170923.jpg

När vi väl hade slagit igen dörrarna på YesBox så väntade cirka två månader då jag knappt lämnade soffan (eller ja, jobb och träning blev det ju..men inte så mycket annat). Jag var slut helt enkelt. Men även den tiden nådde sitt lust och jag började känna att jag hade fått mitt liv tillbaka och en tyngd släppte från mina axlar.

Från maj och framåt så hamnade mycket fokus på de två lopp (som senare bara blev ett..) som väntade till hösten. Löparstyrka och långa pass varvades och det kändes bra. Kampen mot mig själv var dock hela tiden där, jag var tuff mot mig och hade svårt att bara vara nöjd. Det förtog en hel del av glädjen i träningen och träningslusten/träningsglädjen började mer gå över till ett slags tvång.

I juni väntade nästa avsked. Min fina Emms med familj flyttade mååååånga mil söderut. Saknaden är ännu idag brutal, och det är med både glädje och sorg jag ser tillbaka på alla de äventyr vi har haft tillsammans. Min vän kommer jag nog aldrig förlora, men det kommer ju aldrig bli som det en gång var. Hela den vänskapskrets jag har haft de senaste åren har förändrats, vi har förändrats. Ett naturligt steg i det som kallas livet, men ändock ett jobbigt steg. I mitt hjärta har jag dem alltid där – men som jag saknar de där söndagarna då vi möttes på ett fik (senare boxen) och skrattade oss igenom helgens tidigare bravader eller de där kvällarna i en soffa hemma hos någon (oftast i sällskap av alldeles för mycket mat eller godis). Men mest av allt saknar jag att ha dem fysiskt nära (Kirre, du skulle bara våga lämna denna stad!), att kunna gå förbi närsomhelst och hursomhelst.

wpid-photogrid_1398193612674.jpg

wpid-img_20141122_215239.jpg

För ett tag var dock även jag på väg att lämna den trygga vardagen i Eskilstuna och testa mina vingar. I maj gjorde jag det jag länge hade drömt om – jag mönstrade. Och bra gick det, galet bra! Siktet var nu inställt på att rycka in i januari för tre års utbildning inom militären och en helt ny karriär…men….så kom HAN.

En dag i juni kliver han in i mitt liv med besked. Inga tvivel, inga men. Det är han och jag. Det är vi. Sett utifrån så går det fort, men vad spelar det för roll när allt känns så rätt? Han gör mig lycklig och glad, han gör mig hel. Vid hans sida så skingras skuggorna och framtiden ser väldigt spännande, intressant och ljus ut. Mitt hjärta, du är det finaste jag har.

wpid-photogrid_1417434022145.jpg

2014 blev tillslut som det år jag ville att det skulle bli. 2014 blev det år då jag började uppskatta och älska mig själv igen. 2014 är året då jag läkte och hittade tillbaka till den där Camilla som fanns innan allt jobbiga tog över. Man ser det i mina ögon, i mitt leende och framförallt i min energi. 2014 må vara ett år då jag återigen tog mig över en massa fjäll och korsade en mållinje, avstod ett annat lopp, slog PB:n hit och dit, tävlade i lag för första gången – men allt det där är bara den där bonusen som kom tillsammans med allt annat. Framförallt är 2014 året då jag blev glad igen. Tack alla ni som har hjälpt mig på ett eller annat vis under detta år som började på botten och slutade på toppen, utan er hjälp hade backarna varit svårare att forcera, helt klart – TACK!

wpid-img_20140809_175627.jpg

Vad som väntar 2015 vet jag inte än. Men jag välkomnar det nya året med öppna armar och ett leende. Det ska bli spännande med ett nytt år med nya möjligheter och nya erfarenheter. Livet är ruskigt bra just nu.

wpid-20141225_135216.jpg

När allt bara är bra.

Igår somnade jag med ett leende på läpparna och idag vaknade jag med ett leende på läpparna (även fast klockan ringde aaaaaalldeles för tidigt). Och varför då? För att man kan inget annat än vara glad efter en helg som denna. :

Igår var jag i Uppsala och lekte lite tävling. Eventen var roliga och jag presterade grymt bra rakt igenom. Men det bästa av allt var att jag var så avslappnad. Jag bara njöt, gjorde mitt bästa och var nöjd. Hela jag utstrålade en energi som inte funnits där på några år. Helt plötsligt var allt bara så roligt och ja, sådär som det ska vara när man släpper alla prestationskrav och tankar. Hur underbart som helst.

En liten summering av eventen för de intresserade;
Event 1 , som sen blev 2+3;
Först inom 12 min bygga upp till max i squat clean och front squat. Här hade jag på känn att det skulle gå bra ( jag har ju ändå spräckt två par byxor den senaste månaden så nog har musklerna vuxit alltid..). Det slutade med PB i båda grenarna – 84 kg (81 kg innan) i squat clean och 92 (91 kg innan) i front squat. Grymt nöjd. När 12 min hade gått så hade man ytterligare tre minuter på sig att först samla så många obrutna CTB som möjligt och sen resterande tid samla ihop så mångaCTB som möjligt. Jag fick 1 + 1, och det var precis vad jag hade hoppats på. Jag är fortfarande så imponerad av mig själv som överhuvutaget klarar av att genomföra en av dessa pullups..dem är liksom aldrig en självklarthet för mig.

Event 4;
AMRAP 16 min av; 50 kcal rodd, 30 ryck @20 kg, 40 kcal rodd, 20 ryck @35 kg, 20 kcal rodd och 10 ryck @45 kg. Så här efteråt kan jag erkänna att jag hellre hade gjort burpees, det var hemskt att ro och rycka! 🙂 Men det gick bra, stabil rodd rakt igenom där jag höll den hastighet jag klarade tillslut två ryck på 45 kg – också helt enligt mina önskemål. Att klara sittryck på en vikt som är 5 kg under min maxvikt efter allt det där som var innan är häftigt. Men oj vad svårt det var att motivera sig till att resa sig från rodden efter varje avklarad sträcka 🙂

Event 5;
20 thrusters, 20 burpees, 20 thrusters (time cap; 6 min). Funderade och funderade hur jag skulle bryta upp trhusters. 10:or eller 5:or? Oavsett vad jag hade bestämt så struntade jag i det från att jag plockade upp stången. Det blev 20 obrutna thrusters till att börja med, burpeesarna matades på och sen var det bara de där sista 20 thrusters kvar. Det gick betydligt snabbare än väntat, och jag är förvånad över min egen prestation. Sluttid: 3.55

Som sagt, jag hade en fantastisk dag igår. Och känslan sitter i idag fortfarande. Allt känns så lätt och bra. Inga om och inga men. Jag unnar mig till och med en otroligt inaktiv dag idag, och det känns ändå bara bra. Håll nu tummarna att jag kan hålla kvar vid denna känsla och slippa den där onödiga pressen – jag klarar mig ju hur bra som helst utan den, klarar mig till och med ännu bättre.

Lördagen förtjänar också ett lååångt inlägg, men jag tror att det räcker att säga att den gjorde mig än mer lycklig och glad. Firade i allafall ”lilla julafton” med den nya delen av min familj – Robbans familj. Imorgon tar jag med mig min vackra sambo och åker till Sälen där vi ska fira jul med min familj. Kan det bli så mycket bättre? Vilken jul det kommer att bli. 🙂

Tävling.

Woho. I lördags tävlade jag. Och hur skoj var inte det?!

Jag och mitt fantastiska team (Elin, My och Martin – ni var grymmast!) tog oss till semifinal. Och vi gjorde det genom att ha roligt, vara ödmjuka och veta våra egna styrkor och svagheter. Vi visste när vi skulle ta ett steg bakåt, men också när vi skulle kliva fram. Jag är grymt nöjd med vår prestation. Nedan följer en liten beskrivning vad dagen bjöd på;

Event 1;
20 marklyft
30 armhävningar
40 svingar
30 DU
20 frontböj

Jag fick 10 marklyft, 13 svingar och så många frontböj jag orkade på min lott. Marklyften på 70 kg var inga problem alls, vikten flög upp. Svingarna (16 kg) var på gränsen till för lätta – när vikten på KB:n är för lätt så är det svårare att få upp tempot tycker jag. Hörde någon i publiken kommentera mina svingar (“snygga svingar!) och det får mig att le än idag. Att sätta standards och göra allt korrekt är mycket viktigt för mig. Även frontböjen kändes ok (lite segt i benen då uppvärmningen genomfördes utan vikter..) och jag lyckades få till 13 st.

Event 2;
30 shoulder to over head
3 repklättringar
20 m utfall
20 burpees över box

I detta event fick jag lite mindre att göra – gymnastiska övningar är inte riktigt min grej. För att orka hålla tempot uppe i pressarna (som jag var med och körde) så blev det sammanlagt 15 reps i detta even. De där 15 pressarna var som ingenting. Jag studsade upp och ner som en Duracell-kanin och hade lätt kunnat göra lika många till. Underbar känsla!

Efter event två så gick endast de 13 bästa vidare, och trots lite sämre tider än planerat så klarade vi denna gräns.

Event 3;
20 squat clean
20 m skottkärra
20 m däckvält
20 boxhopp

Wow! Så mycket tungt! Inte ofta sånt sker på en mindre tävling. Grymt skoj! Uppdelningen blev att jag fick göra 5+5  squat clean (40 kg) för att sen hoppa in i däckvältet om Martin behövde hjälp. Blev dock bara ett däckvält för mig då mina ben tog allt för mycket stryk av de squat clean jag gjorde. Men, vi var grymt snabba och tog oss vidare även efter detta event.

Event 4;
60 wallballs
60 pullups
4 x 50 m sprint

Jaha. Kanske inte mer än rätt att ett event innehöll lite mer gymnastik. Tyvärr så fungerade inte wallballs alls för mig så jag valde att låta mina teamkamrater genomföra detta event själva (okej, två wallballs fick jag ihop..). Det kändes dock helt rätt att stå lite bredvid då det ändå var laget som skulle prestera och inte bara jag. Tyvärr så räckte vi inte hela vägen fram och vår resa tog slut efter detta event..

Som sagt. Grymt skoj att tävla igen. Och helt underbart att få vara en del av CrossFit-världen igen. Nog märktes det att ungdomarna som ansvarade för tävlingen var nya och inte hade helt koll på allt, men hey, vi har alla varit där och de gjorde helt klart bra ifrån sig. Det ska mycket till för att man ska våga ställa sig som domare eller funktionär i en tävling, och att dessutom våga säga emot och stå upp mot de som är äldre är än mer otroligt. Bra jobbat!

Hmm.tävla snart igen kanske? 🙂

Tacksamhet och lycka.

Bara för att göra det lite krångligt för er så är detta inlägg tidsinställt. Så även fast jag skriver idag i texten, så menar jag igår, för jag skriver inte detta idag utan jag skrev igår (för er alltså, för mig är det idag just nu). He he he he..

Efter att vi la ner YesBox i februari och hela cirkusen kring att sälja ett företag som ska avvecklas, samt Emmas flytt till en stad långt långt borta och den egna förändringen i mitt liv så klev jag in i en sorts bubbla, eller ska man säga att jag drog mig tillbaka från “scenen”. Jag har inte pratat eller umgåtts med speciellt många under den här tiden och jag har liksom hittat ett annat slags liv. Men idag klev jag tillbaka ut på scenen och in i gemenskapen igen.

Tacksamhet, glädje och lycka var känslan som fyllde hela mig efter ett genomfört pass med mina föredetta atleter från YesBox och de som på lördag kommer vara mina teamkamrater. Jag är så glad att få vara en i gänget, att räknas. Som jag saknar allt det där vi hade med YesBox fortfarande. Alla vänner. Alla skratt. Alla upplevelser.

Jag vet att allt det där finns inom en nära räckvidd i och med den nya box som öppnade efter oss. Men, den sorg som följer med när jag vistas i den miljön gör det svårt att helhjärtat genomföra all min träning där. En dag kanske den känslan är helt borta, men fram till det känns det bra att veta att jag faktiskt kan vara med på ett hörn ändå. Att jag räknas ändå.

Det ska bli grymt skoj att tävla på lördag – efter dagens pass vet jag att det kommer gå fantastiskt bra och jag är redan nu stolt över mitt lag. Vi kommer kicka rumpa på lördag, det vet jag.

Kan man säga att jag nu trycker på play igen efter att haft pausknappen nere ett tag? Kanske att jag redo nu?