2014 – året med avslut, men också en början.

Jag tänkte som många andra försöka mig på att göra en resumé av året som har gått. Kommer så väl ihåg när jag skrev förra årets – det var mest mörker och dåliga tider jag mindes och jag såg otroligt mycket fram emot ett år som skulle föra lite ljus med sig. 2014 skulle bli året då allt hände – och ja, nog blev det så.

2014 började dock inte på bästa möjliga vis. I januari gick vi ut med att YesBox skulle läggas ner. Ett av de jobbigaste besluten i mitt liv hittills. Tårarna var många och dagen då nyheten gick ut var hemsk, jag bröt ihop så fort jag klev utanför boxens dörrar den kvällen. Januari, februari och mars var grymt jobbiga månader. För att inte helt försvinna i mina tankar tog jag mig i kragen och tog mig till en samtalsterapeut..att få prata med någon helt främmande är ett fantastiskt verktyg som jag hoppas att fler utnyttjar. Jag fick framförallt lära mig att jag inte hade misslyckats, det var inte mitt fel och jag var inte så där värdelös som jag då kände mig.

wpid-img_20140309_170923.jpg

När vi väl hade slagit igen dörrarna på YesBox så väntade cirka två månader då jag knappt lämnade soffan (eller ja, jobb och träning blev det ju..men inte så mycket annat). Jag var slut helt enkelt. Men även den tiden nådde sitt lust och jag började känna att jag hade fått mitt liv tillbaka och en tyngd släppte från mina axlar.

Från maj och framåt så hamnade mycket fokus på de två lopp (som senare bara blev ett..) som väntade till hösten. Löparstyrka och långa pass varvades och det kändes bra. Kampen mot mig själv var dock hela tiden där, jag var tuff mot mig och hade svårt att bara vara nöjd. Det förtog en hel del av glädjen i träningen och träningslusten/träningsglädjen började mer gå över till ett slags tvång.

I juni väntade nästa avsked. Min fina Emms med familj flyttade mååååånga mil söderut. Saknaden är ännu idag brutal, och det är med både glädje och sorg jag ser tillbaka på alla de äventyr vi har haft tillsammans. Min vän kommer jag nog aldrig förlora, men det kommer ju aldrig bli som det en gång var. Hela den vänskapskrets jag har haft de senaste åren har förändrats, vi har förändrats. Ett naturligt steg i det som kallas livet, men ändock ett jobbigt steg. I mitt hjärta har jag dem alltid där – men som jag saknar de där söndagarna då vi möttes på ett fik (senare boxen) och skrattade oss igenom helgens tidigare bravader eller de där kvällarna i en soffa hemma hos någon (oftast i sällskap av alldeles för mycket mat eller godis). Men mest av allt saknar jag att ha dem fysiskt nära (Kirre, du skulle bara våga lämna denna stad!), att kunna gå förbi närsomhelst och hursomhelst.

wpid-photogrid_1398193612674.jpg

wpid-img_20141122_215239.jpg

För ett tag var dock även jag på väg att lämna den trygga vardagen i Eskilstuna och testa mina vingar. I maj gjorde jag det jag länge hade drömt om – jag mönstrade. Och bra gick det, galet bra! Siktet var nu inställt på att rycka in i januari för tre års utbildning inom militären och en helt ny karriär…men….så kom HAN.

En dag i juni kliver han in i mitt liv med besked. Inga tvivel, inga men. Det är han och jag. Det är vi. Sett utifrån så går det fort, men vad spelar det för roll när allt känns så rätt? Han gör mig lycklig och glad, han gör mig hel. Vid hans sida så skingras skuggorna och framtiden ser väldigt spännande, intressant och ljus ut. Mitt hjärta, du är det finaste jag har.

wpid-photogrid_1417434022145.jpg

2014 blev tillslut som det år jag ville att det skulle bli. 2014 blev det år då jag började uppskatta och älska mig själv igen. 2014 är året då jag läkte och hittade tillbaka till den där Camilla som fanns innan allt jobbiga tog över. Man ser det i mina ögon, i mitt leende och framförallt i min energi. 2014 må vara ett år då jag återigen tog mig över en massa fjäll och korsade en mållinje, avstod ett annat lopp, slog PB:n hit och dit, tävlade i lag för första gången – men allt det där är bara den där bonusen som kom tillsammans med allt annat. Framförallt är 2014 året då jag blev glad igen. Tack alla ni som har hjälpt mig på ett eller annat vis under detta år som började på botten och slutade på toppen, utan er hjälp hade backarna varit svårare att forcera, helt klart – TACK!

wpid-img_20140809_175627.jpg

Vad som väntar 2015 vet jag inte än. Men jag välkomnar det nya året med öppna armar och ett leende. Det ska bli spännande med ett nytt år med nya möjligheter och nya erfarenheter. Livet är ruskigt bra just nu.

wpid-20141225_135216.jpg

Advertisements

AXA Fjällmaraton 2014

Två dagar har gått. Två dagar sen vi tog oss upp och ner för fjällen och sen i mål. De jobbigaste minnena börjar redan blekna, men jo, nog minns jag ännu hur HEMSKA de där uppförsbackarna är!

När jag skriver dessa race-rapporter har de en förmåga att bli väääääldigt långa. Det lär nog denna också bli…. Så, nu kör vi!

Vi åkte upp till Ottsjö redan på torsdag. När man ändå åker så långt så är det skönt med några extra dagar semester. Och speciellt i denna miljö! Vi valde att bo i Ottsjö Fjällby – vilket sen visade sig vara platsen för vätskedepå nummer två på loppet. Perfekt helt enkelt. Torsdag och fredag vigdes åt vila och mat. Både jag och Stina började bli skapligt trötta på detta ätande vid det här laget. Nervositeten inför loppet började sakta smyga sig på, fast för min del handlade den mest om ångest..speciellt inför den där första backen. Nog visste jag att det var gång som gällde, men man ska ju gå fort också och det är inte riktigt min grej.

Gameday! Upp tidigt för att hinna med frukost och packa det sista. På med kläderna och nummerlappen. Behaglig temperatur så här på morgonen, men väderappen i telefonen visade att det inte skulle hålla i sig länge..en varm dag väntade. En kort promenad till platsen där bussen skulle plocka upp oss. Bussen var givetvis sen och nervositeten ökade. Kom fram till Edsåsdalen och startplatsen 6 minuter innan start. Givetvis måste vi på toa. Springer mot starten med 3 minuter till godo. Kö in till startfållan. Väl inne i startfållan är det 30 sek kvar till start…ingen tid till att hinna bli extra nervös här inte. Och sen är vi plötsligt på väg.

Första km går på grusväg. Redan nu börjar det bli varmt och jag svettas som sjutton. Vi håller ett lite för högt tempo egentligen, men det är ju en kort sträcka. När vi sen dessutom kommer fram till skogen och stigen är det tvärstopp och några km långsam promenad väntar oss. Som myror på led tar vi oss framåt och ännu hör man alla prata om allt möjligt. Desto högre upp vi kommer desto mer tystnar pratet och andhämtningen ökar. Det är lerigt och halt.

Det går ändå förvånsvärt bra upp för första toppen. Vi springer (Stina sprang..jag joggade) där vi kan och går när det går uppför. Det blir lite extra jobb då det är ordentligt lerigt och fötterna glider åt alla håll. Varmt. Mitt självförtroende ökar lite när vi närmar oss första depån vid 7 km, jag är långt ifrån lika slut som jag var det år jag bröt vid denna punkt. Skönt det. Det blir inget långt stopp här uppe, jag och Stina trycker i oss varsin gel och sen börjar vi färden neråt. Åh vad skönt att springa ner! Benen trummar på och nu går det lite snabbare mellan kilometrarna. Banan ser ut som jag minns och är precis lika lerig också. Det blir endel gång även här på grund av leran, det är för läskigt att springa helt enkelt. Och sen börjar det gå uppför igen! Usch säger jag bara. Jag har nu börjat strunta i leran och vatten, jag forcerar allt rakt igenom. Varför ens försöka vara ren? Blir några dopp och leran hittas nu lite varstans på kroppen.

Vi är nu påväg mot Ottsjö och depån vid 16 km. Jag börjar tvivla lite på om vi kommer klara repet vid Nordbottnen 14.20 (vid 27 km). Det går framåt, men det går långsamt..och jag orkar inte öka tempot. Så fort vi kommer ut på grusvägarna som tar oss sista biten till depån rullar det dock på lite bättre, värmen påverkar dock. Kommer fram till Ottsjö Fjällby där hela vår supporterskara står och hejar. Helt underbart! Stannar och äter en bulle och häller i mig sportdryck och vatten. Pratar lite med Emma och Robban, och ja, det är en mindre hoppfull Camilla de möter. De gör dock sitt bästa för att vända humöret och säger bara ”Vi ses vid mål” när vi börjar röra oss igen.

Strax över 11 km till nästa depå nu. Lite asfaltslöpning och sen börjar skogen. Så snart vi kommer in i skogen så blir värmen allt för påtaglig. I sann CrossFit-anda åker nu tröjorna av. Det går uppför igen. Lite segt uppför. Inte brant. Bara upp. Återigen varmt. Men oj vad vackert det är när vi kommer högre och högre upp. Fjällen omringar oss och längst ner ser man Ottsjön. Här går det att springa lite mer. Vi springer om folk,andra springer om oss. Vi är dock samma skara folk hela tiden. Sakta men säkert rör vi oss framåt. Dricker lite då och då. Tillslut så börjar det faktiskt gå nedför igen, och jag börjar känna igen mig. Vi är inte långt från Nordbottnen nu, och hör och häpna (!) vi kommer att klara repet.

IMG-20140809-WA0029

IMG-20140809-WA0025

Det är helt underbart att komma fram till denna lite större matdepå. Att dessutom se andra här är lite nytt för mig..om sanningen ska fram så är det ganska så skönt att inte vara sist för en gångs skull. Vi äter lite pastasallad, underbart salt bröd och en hel del sura och salta godisbitar (man börjar bli lite trött på allt sött..). Inspekterar skavsåren på ryggen (det kanske inte var så smart att springa utan tröja..). Efter ca 10-15 min känner vi oss redo att fortsätta framåt. Det är ett stort steg att lämna Nordbottnen, det finns liksom ingen återvändo..det är bara mål som gäller efter denna depå. Men innan mål väntar den värsta uppförsbacken av de alla! Den är precis lika hemsk som jag minns den. Rakt upp bara. Jag låter som ett blåsbälg. Men det handlar bara om att sätta en fot framför den andra. Andas.

Krämpor etc har hållt sig borta fram till nu. Jag har länge känt efter om kramp är på g..och nu kommer den. Höger knä. Först börjar det som små sammandragningar i muskeln för att sen slå till ordentligt. Vid 29 km kan jag inte gå längre. Jag står och försöker håller mig från att gråta, och när Stina sätter tummarna i muskeln så skriker jag rakt ut. Det gör så förbaskat ont! Tillslut måste jag sätta mig ner och jag börjar fundera på om jag kommer att komma någonstans..flera går förbi men alla stannar till och kollar hur det är med oss. Underbara människor. Får en salttablett med magnesium av en förbipasserande, och jag vet inte om det är den eller om det är den stretch jag får ägna mig vid då och då som gör att krampen återgår en aning och håller sig i schakt. Tillslut kan vi i alla fall fortsätta, dock med små steg. Det är nu sju kilometer kvar till att toppen är nådd, och det är sju intressanta kilometer då jag bara kan trycka ifrån med ett ben. Mycket planerande av väg blir det.

Jag går nu in i mig själv. Jag blir sån när det går uppför. Stina är som en liten duracell-kanin och har ”fri-hopp-och-lek” framför mig. Jag fokuserar mest på att bara ta mig framåt. Plötsligt så planar det ut lite och man kan ta några staplande löpsteg (alltså, det är tur att man inte har det på film..). Vid 35 km kommer den efterlängtade depån med kaffe. Stina når denna 5 minuter innan mig och står och fryser och vill vidare när jag väl pustanden och stånkande kommer över krönet. Jag slänger i mig några salta godisbitar och sen är det bara att ta sig vidare (vem behöver vila liksom? :P). En enda uppförsbacke på 60 m kvar nu! Det är nästan så att man vill gråta.

IMG-20140809-WA0022

Toppen! Och man ser grusvägen dit man ska! Som i en handvändning ändras mitt humör och jag pratar och skrattar igen. Vi börjar rulla neråt, sakta och försiktigt då mitt knä fortfarande småkrånglar och det är fullt av lera överallt. Klarar mig nästan hela vägen ner, men får ett felsteg i leran och hela insidan av höger lår krampar ihop. Släpper dock efter en stunds stillastående.
20140809_163938

20140809_163955

20140809_164020

IMG-20140809-WA0026

IMG-20140809-WA0023

IMG-20140809-WA0024

Vi når grusvägen tillslut och nu är det bara 3 km kvar. Vi ser ett lag från ”duo herr” framför oss, men orken till att springa förbi dem finns inte (dessa kom sen fram vid mål och sa att deras mål var att komma i mål före oss.. 😛 ).

Sen kommer den. Skylten där det står 1 km till mål. Ofattbart. Med staplande steg springer vi den sista biten, folk applåderar och vi lyckas faktiskt öka farten till och med. Hand i hand hoppar jag och Stina sen över mållinjen. 8 h och 41 min var vi ute.

20140809_175447

20140809_175500

Äntligen får jag lägga mig ner! Hela gänget är där och tar emot oss. Robban får äran att dra av mig mina leriga skor och strumpor. Vilken befrielse!

Så. Vi kom i mål. Jag trodde inte det vid start. Men det gick. Stina gjorde ett fantastiskt jobb, och jag blev lite avundsjuk när jag såg hur hon studsade fram framför mig. Det är tungt att springa när man väger lite mer, det är många kilon som hela tiden ska förflyttas. Konditionen finns där, det märker jag på att sträckan aldrig känns lång, den är överkomlig..men det är tungt. Men även fast det var tungt så klarade jag (vi) det, och det visar ju att det går ändå. Man får bara stå ut med lite extra helt enkelt.

Precis efter målgång så sa jag ”aldrig mer!”. Redan nu, två dagar senare så börjar ett kanske smyga sig in. Jag kommer nog stå på startlinjen till ett längre lopp igen..någon gång. För det är ju förbaskat roligt på sitt vis, och känslan så här efter är fantastisk.

AXA Fjällmaraton är ett fantastiskt lopp. I år fick jag äran att presentera det för ännu en av mina vänner . Stina som både gjorde debut som maratonlöpare och riktig traillöpare var grym rakt igenom, och jag tror att hon blev riktigt biten av detta..Tack Stina för en fantastisk dag!

Supporten får vi inte glömma. Robban, Emma, Robban, Jonas och givetvis Milian. Ni var underbara! Och att få dela ett sånt här äventyr med så fina människor ger mig nästan gåshud. Det blir ju så mycket mer än ett lopp, det blir något som lämnar ett fint avtryck i livet. Tack fina ni!

Jag är grymt nöjd. Trots misslyckade pass och en sommar fylld av yrsel så kom jag fram, jag tog mig i mål. Nu ska jag njuta av träningsvärken som gör att trappor känns värre än Ottfjället och sen ska jag börja en ny resa. Nu blir det fullt fokus på att bli stor och stark..du följer väl med? 🙂

Fin helg.

Ännu en helg har passerat. En helg fylld av aktiviteter. Fredagen kickade igång helgen bra. Vilodag från träningen (blir många såna nu när det bara är 6 ynka dagar kvar till AXA) men det blev ändå lite motion i form av 2 h volleyboll (igen!). Fantastiskt väder och trevligt sällskap. Kvällen avslutades sen i soffan där vi firade mitt officiella byte av adress med massor av smågodis..visst kan man se det som en del av kolhydratladdningen? J

Lördag. Tro det eller ej men jag fick typ sova ut! Det där med att ha en morgonpigg sambo alltså..men men, vad gör det att gå upp lite tidigare på morgonen när man får njuta av amerikanska pannkakor på balkongen tillsammans med just denna sambo. Underbar start på dagen J Träning idag, men den fick vänta lite då packning av lägenhet fick första prio. Jag har lite svårt att förstå att allt det som händer nu är på riktigt..jag är lite rädd att någon ska komma och ta allt ifrån mig. Känslan av lycka och denna sorts glädje är så ovan.

Blev lite stressigt att komma iväg till Friskis sen innan det stängde. Men jag hann med mina 3 varv av 1300 m rodd och 100 m farmers walk med 2×24 kg KB. Ett lagom pass så här veckan innan AXA och att ro dessa sträckor känns riktigt kort. Efter Friskis blev det en tur till Vilsta där jag och Robban vandrade upp och ner för slalombacken 5 gånger. Jag ogillar verkligen uppförsbackar! J Formen finns nog där, jag ska bara tillåta det att faktiskt vara jobbigt. För jobbigt är det, men man tar sig igenom det..och nedför så känns det så lätt. Avslutade kvällen med bad och grill i Skogstorp.

wpid-img_2102.jpg

wpid-img_0788.jpg

Söndagen var planerad sen några veckor tillbaka. Skara Sommarland. Enligt yr.no och klart.se så skulle solen vara framme hela dagen så vi kände oss lugna när vi lämnade Eskilstuna och åskan bakom oss. Men nja..den där solen skymdes av tunga moln när vi väl kom fram. Som det åskade och regnade! Då Skara ligger ganska så nära Trollhättan hade vi bestämt träff med familjen Agestad..och tur var väl det, för istället för lek i vatten blev det nu en tur till Trollhättan. Kaffe och mys hemma hos Emma och Robban (jag och Milian spenderade större delen av tiden på golvet..älskade unge!) till en början och sen drog vi oss in till stan för att titta på fallen (Vattenfall släper loss allt vatten vid elverket kl. 15 varje dag (?) – grymt häftigt) och ta en kortare promenad. En otroligt mysig dag och ja, att få spendera 8 h i en bil med mitt hjärta är ganska trevligt det också.

20140803_145103

20140803_150409

20140803_150422

20140803_150507

IMG-20140804-WA0000

6 dagar till AXA. Jag är förvånad över det lugn jag känner fortfarande. Förväntan växer sig större och större, återigen känner jag glädje och inte bara rädsla inför loppet. Håller tummarna att temperaturen håller sig under 20 grader på lördag..då kan det nog bli en riktigt behaglig tur i fjället. Nähä, snart är det lunch.. de där kolhydraterna ska ju ätas.

Semesterkänsla.

Börjar känna av den där riktiga semesterkänslan nu. Inga måsten existerar och dagarna är fria. Förra veckan hann jag med ett besök i Trollhättan. Lite målande, mycket kaffe, mys med Milian och häng med bästaste Emms stod på schemat. 3h och 40 min har jag nu till en av mina absoluta bästa vänner..det är lite tufft, men vi ska nog överleva det. Dessutom har jag ju ett alldeles eget rum där också 😉

image

image

image

image

Som sagt, det finns inga måsten såhär på semestern. Och det innebär ju också att rutinerna försvinner. Det är lite småjobbigt i min värld. Träningen påverkas mer än vad jag vill och därför kan jag längta lite efter att jobba igen..fast samtidigt, att vara ledig väger nog upp det mesta ändå. Träningen blir av iallafall, och det är det viktigaste. Har hunnit med en hel del lyft, rodd och dessutom rullbandstest de senaste dagarna. Och en hel del promenader! Att gå runt på Kolmården en stekande het dag måste väl också räknas som träning? Speciellt med den träningsvärk som jag hade i benen..Kolmården är väldans kuperat kan jag meddela, man känner det bra dagen efter en massa utfall..

image

Ska strax börja röra mig mot Friskis för dagens pass. Styrka följt av cykel med ett dopp som avslut. Trevligt pass 🙂 Imorgon väntar långlöpning. Jag längtar! Ska testa både nya skor och ny väska, och en ny slinga också. Kan bli spännande detta 😛 Inte alls långt kvar till första loppet nu, det börjar märkas i min mentala uppladdning. Jag blir mer och mer fokuserad på min uppgift, och jag är så lättad över att jag känner mig mer förväntansfull än skräckslagen iår. Jag tror på mig själv helt enkelt och den känslan är guld värd!

1 km x 3.

Återtest. Bara ordet gör mig nervös 🙂

Igår var det återtest av ett aerobt test som jag gjorde i början av förra cykeln. 1 km rodd x 3, vila 10 min mellan varje. I mitt huvud fanns inget annat än att förbättra mina tider från förra gången, problemet var bara att mina tider förra gången faktiskt var bra..så, ja, det skulle krävas lite av mig.

Dagen igår började inte bra. Orolig sömn hela natten. Kändes som om någon hade kört över mig och ja, orken och energin var som bortblåst. Kom fram till att det måste ha med det dåliga energiintaget i söndags att göra, och att löpningen faktiskt förbrände en hel del. Efter jobbet åkte jag tom hem och sov en stund!

Aja. Jag hade tur som fick med mig Emma i detta. Sida vid sida pustade vi och suckade vi. Första km var helt ok. Det var tufft men jag förbättrade helt klart min tid. Andningen var jobbigast, kändes som om jag fick kämpa med att få ner luften ordentligt..brukar inte ha de besvären. Andra km gick också bra, mycket vilja och även den tiden blev bättre…tredje intervallen dog jag rent mentalt. Jag orkade inte kliva ur den där bekvämlighetszonen och pressa på det sista som behövdes. Tiden blev väl helt ok, men ingen förbättring. Idag är jag bitter över den där sista intervallen.

wpid-20140603_192934.jpg

Det här med energi är en svår balans. Snart kommer jag börja mixtra lite mer än vanligt med kalorier och tajming. Jag måste dock se till att äta ordentligt i samband med mina längre pass, annars kommer dagar som igår. Orkeslös och med en aptit som aldrig går att stilla. Det enda jag kunde tänka på igår var vad jag kunde äta..konstig känsla det där.

Imorgon bär det av till Sälen. Hur underbart som helst! 🙂

Söndagstur.

 

Igår var jag ute på långtur igen. Uppladdningen var väl kanske inte den bästa. I lördags blev det en sen natt på stan och några glas vin för mycket (jag är extremt lättpåverkad och bara ett glas kan räcka för att kvällen ska bli extra snurrig). Söndagen visade sig sen vara varm så jag valde att ta det lugnt hela förmiddagen och en stund efter lunch samtidigt som jag laddade med massor av vatten. Matintaget var under all kritik, äggröra med bacon till frukost och en omelett precis innan löpturen..var tog kolhydraterna vägen liksom?! 🙂

Men! Turen igår gick fantastiskt bra! För att förbereda mig på den miljö som väntar i augusti så valde jag att springa en del av Sörmlandsleden igår. Sörmlandsleden är fortfarande banad men det är inte ett elljusspår och spåret innebär en hel del rötter, stenar och lera. Perfekt helt enkelt! I och med det mer avancerade underlaget så blev tempot lägre och huvudet var tvunget att vara med hela tiden. Känslan i kroppen var grym! Jag studsade lätt över alla rötter och stenar och orken fanns där hela tiden. För att bryta upp sträckan (17, 5 km) så valde jag att springa 5 km, gå några 100m samtidigt som jag drack och åt en dextrosol/GT. Uppdelningen blev således 5-5-4-3,5, och ja, helt plötsligt var jag liksom framme.

wpid-20140601_175956.jpg

wpid-20140601_190150.jpg

Sprang ensam igår och när man är ute så pass länge, igår blev det 2 h 19 min, så kan det lätt bli lite enformigt. Valde därför att lyssna på ljudbok samtidigt som jag sprang. Har gjort det inför flera olika långlopp – AXA för två år sen är förknippat med ”Du gamla, Du fria” av Liza Marklund och Vasaloppet är förknippat med ”Livet Deluxe” av Jens Lapidus. Detta års lopp kommer härmed att förknippas med ”Lyckliga gatan” av Liza Marklund (man ser ett tydligt mönster vad jag gillar för böcker..:P).

Självförtroendet fick sg en boost igår i och med att det kändes så bra att springa. Egentligen blev det bara jobbigt en gång under passet och det var de sista 3,5 km. Att det blev jobbigt berodde inte på den sträckan som redan var sprungen utan för att de km gick på asfalt..att springa i skogen är ju så otroligt mycket roligare!

Idag känner jag mig fräsch, kanske en aning tung i benen..men annars så känner jag mig redo för lika många km till 🙂

Fin helg.

Min tanke var att jag skulle spendera denna helg i Köpenhamn och se Regionals på plats. Meeeen, så blev det inte. Jag har istället spenderat helgen hos mina föräldrar..och det är inte fy skam det heller. Att ligga ute på altan i en solstol och titta på Regionals är ganska härligt det också…solen tog bra också…jag har inte vågat mig på ett dopp i poolen ännu, det är lite för kallt för en badkruka som jag.
image

image

Hann med ett träningspass med Emms igår också. Ett svettigt och ganska tungt pass faktiskt. Det är så fantastiskt roligt att träna med Emma, och jag hade nog inte kört lika hårt i roddintervallerna om hon inte satt bredvid.

Gårdagens pass;
2 x
4 Wall walks (fixade dem i ett svep!)
5 pullups @30A1
6 TGU @16 kg

12-10-8-6-4-2
Russian stepups med stång i frontrack @35kg
15 kcal rodd
Sluttid; 14.08

Lyckades med att ramla efter andra stepupen. Det gick lite for fort ner och inbox var nog en aning för hög för den vikt jag körde med. Det gick iallafall bra men jag kommer nog få ett blåmärke på foten efter att jag försökte fånga stången…mindre smart ja.
image

image

image

image

I eftermiddag ska vi springa. 15km närmare bestämt. Kommer nog bli jobbigt, men det ska det vara. Blir till att anpassa farten och ha med sig vätska i spåret…samt vara noga med att dricka ordentligt hela dagen idag.

Nu ska jag fortsätta njuta av solen och titta på Regionals.