Hela vägen fram.

Igår hade jag ett sån där mindre trevlig stund tillsammans med rodden. 5 km på tid. Usch usch.

Jag har dragit mig för detta pass länge. Eller det gör jag väl egentligen med alla pass som involverar längre roddistanser på tid. Rodd var så mycket bättre att köra när man inte visste om sina tider, eller vad man var kapabel till. Nu vet jag ju hur det kommer att kännas redan innan 😛

Hade en plan, som alltid, men planen höll jag nog bara första km. Sen handlade allt om att bara sitta kvar på rodden alla fem kilometer. Vid 1.5 km var det grymt nära att jag bara la av, satt och hittade på ursäkter för fullt.

Men. Av någon anledning så blir de där tankarna aldrig mer än tankar. Jag sitter alltid kvar hela sträckan ut, hur ont och hemskt det än är. Jag tycker det där är intressant, och jag funderar vad det är som gör att man faktiskt sitter kvar. Det är ju ingen som tvingar mig till det, och ingen skulle reagera om jag struntade helt i det. Så, vad är det som gör att man ändå tar sig igenom det hela?

Efteråt kändes det givetvis bra, och jag var nöjd med tiden. 20.39 stannade klockan på. 15 sek från mitt personbästa från våren 2014. Helt klart godkänt. Men. Nu vill jag inte ro 5 km på ett tag..(ändå nämnde jag för Robban efter passet att ett maraton på rodden skulle vara intressant att testa..)

wpid-20150127_200355.jpg

Jag längtar efter att lyfta. Jag gör det nästan hela tiden just nu. Men ändå längtar jag. Precis som det ska vara. 

Alldeles för bekväm.

Idag blev jag lite irriterad på mig och min bekväma sida. Så otroligt vackert ute med all snö som har kommit, men ändå envisas jag med att ta bilen till jobbet! Bättring där. Det är ju i just detta väder som jag helst cyklar (okej, små små snöflingor i ögonen är ju inte jätteskönt..men ändå) så varför gör jag det bara inte? Imorgon kanske? Eller man kanske skulle springa till jobbet imorgon? Värt att fundera på..

Fast samtidigt så tackar mina ben mig att jag var bekväm imorse. Har en lätt träningsvärk efter de tunga vändningar jag gjorde igår. Gårdagens pass innehöll bland annat att bygga till max i just vändningar. Kom inte hela vägen upp till 84 kg som är mitt PB, men 80 kg flög upp iallafall. Lite sliten i benen efter senaste veckans alla lyft så det påverkade lite. Men, tekniken på de tyngre vikterna blir hela tiden bättre iallafall. Fokus just nu är att inte hoppa framåt i mina lyft och samtidigt bli mer upprätt..det är helt klart lättare sagt än gjort.

Nä. Om man ändå fick spendera dagen utomhus..typ ta en lång skidtur med stopp i en toppstuga med allt vad det innebär. Det vore något det.

wpid-20141228_125210.jpg

wpid-20141228_125226.jpg

Tankevurpa.

Sen ett tag tillbaka så poängsätter jag mina träningspass. Eller ja, det är inte själva träningspasset som jag ger poäng till utan min prestation och känsla. Ett fantastiskt verktyg som visar en större bild än bara själva träningsprestationen.

Sitter just nu och funderar tillbaka på mina senaste kommentarer och det faktum att jag summerade träningen i lördags till att jag inte hade någon riktigt “power” i kroppen. Jag tyckte att jag kände mig lite trött och sliten och att det var anledningen till att vikterna inte blev tyngre än vad de nu blev. Och nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte annat än skratta åt mig själv och skaka på huvudet åt den där perfektionisten som aldrig är nöjd som återigen spelade mig ett spratt. I lördags lyfte jag vikter som för bara ett tag sen var mina maxvikter..nu var de ju bara tunga…

Det där med träningsdagbok och liknande är bra. De kan liksom lugna ett stressat inre och visar svart på vitt att det går framåt. Nu när jag har insett det jag skrev ovan så kan jag medge för mig själv att lördagens pass var fantastiskt bra, och det även fast jag kände mig lite sliten. Tänk vad hjärnan kan ställa till det för en..(som om det var något nytt liksom?!)

Ikväll blir det lyftning på ASK igen. Yey!

Inte helt rak helt enkelt.

I måndags var det lyftning på schemat igen. Utan coachning denna gång, men ändå i en härlig atmosfär i och med att hela lokalen andas tunga lyft. Lyften gick bra, tekniken förbättras en aning varje gång men jag har en hel del rörlighet att jobba på.

Jag har flera år som fotbollsmålvakt bakom mig, och detta har satt sina spår – framförallt i mina vrister. Otaliga är gångerna som jag har trampat snett och stukat vristerna. Och ja, sånt har medfört att jag har blivit lite stel runt hela foten samtidigt som det har gett mig skapligt uttöjda leder just där skadan hela tiden återkommer. Nu är det inte allt för länge sen som jag klev snett med vänster fot, och det märks mycket tydligt – jag kommer inte ner lika djupt på vänster sida och hela mitt lyft blir snett. Detta måste fixas snarast!

Det är ganska intressant att en sån liten sak som en stel vrist (nu är detta baserat på mina egna små analyser) kan påverka ett helt lyft så mycket..det visar tydligt hur viktigt det är att ta dessa små saker på allvar, de kan ju ställa till med så mycket annat tråkigt. Ikväll ska jag därmed ägna minst 10 min (hey, vi får ju börja i liten skala..) till rörlighet av vänster vrist. Dags att säga hejdå till sned belastning helt enkelt 🙂

Annars väntar ett riktigt svettigt pass ikväll. Ska bli hur skoj som helst! 🙂

Jag finns.

När vi la ner YesBox så var jag mest rädd för och mest orolig för hur jag skulle kunna göra det där jag tycker är allra roligast – träna och inspirera andra. Min kanal ut försvann ju helt plötsligt. Att utbilda sig till PT är dyrt, och svårt att kombinera med annat jobb så ja, jag var rädd att jag skulle förlora den delen av min värld.

Men. På något vis lyckas man klamra sig fast om man verkligen vill något. Allt behöver ju inte gå fort fram som sagt, och med de små ministegen jag just nu tar så kommer jag faktiskt närmare och närmare att få göra det där jag vill ännu mer.

Hemsidan är nu “up and running” kan man säga. Fortfarande massor kvar att göra, men det är sånt som fixas med tiden och som kommer att finjusteras hela tiden. Nu finns det iallafall en sida. Jag finns nu kan man säga. Det är ganska coolt ändå. Jag har några atleter jag coachar för fullt, och de blir faktiskt fler i den takt jag själv orkar och klarar med. Och jag leder pass på Friskis igen. Min värld försvann inte, och det känns skönt att veta att den alltid kommer att finnas där så länge jag vill.

Som sagt, det är fortfarande saker kvar att göra..men spana in www.camillaautio.se om du vill 🙂

Jobbigt, som i bara jobbigt.

Idag genomförde jag ett sånt där pass som man vet kommer vara jobbigt redan innan man har genomfört det. 2 km rodd på tid. Usch usch. Men den här gången var det jobbigt på ett annat vis än tidigare, eller kan man kanske säga att det egentligen var lättare än vad det tidigare har varit..jag hade nämligen inte press på mig, bara en plan. Jag visste att jag ville gå under 8 min, men sen struntade jag helt i vilken tid det blev. Så det jobbiga handlade bara om att pulsen var hög och att det ja, var jobbigt 😛

Det var fantastiskt skönt att sitta och pusta ut efter genomfört pass och bara känna mig nöjd och trött, inga om eller tankar på att göra om det för att få ett bättre resultat. Dock satt jag och funderade på om jag skulle göra något extra efter rodden, och det var mindre bra för då hade jag ju kanske kunnat pressa mig lite mer än vad jag gjorde..men men, så får det vara. Jag var duktig idag.

wpid-20150108_180011.jpg

Bara en massa lyft.

Måndagar är nuförtiden helt dedikerade till tyngdlyftning på ASK. Otroligt skoj, och man kan väl säga att jag från och med igår är tyngdlyftare på riktigt – ansökan om tävlingslicens är nu skickad och snart gör jag kanske min första tävling 🙂 Hur galet häftigt är inte det?!

Igår var det således träning på ASK. Och vilket träningspass det blev! Jag och Kirre blev instruerad och fick tips av ingen mindre än Carita Hansson – en av Sveriges bästa tyngdlyftare och en tjej med potential att gå riktigt långt. En aning starstrucked blev man allt och det var lite nervöst att börja lyfta 😛 Men det flöt på bra, även fast det för dagen vad ryck på schemat (inte precis min starkaste sida..), och jag fick höra flera positiva ord från Carita.

wpid-fullsizerender.jpgBild från senaste testtävlingarna hos CrossFit Uppsala

Att bli instruerad och inte behöva analysera allt för mycket själv är ruskigt skönt då det annars oftast är jag som instruerar. Jag försöker ta till mig varje ord som sägs, både för egen skull men också för att kunna lära vidare. Böcker och liknande kan ge en bra grund att stå på, men det är när man själv får testa som man lär sig som mest.

Nog kände jag av tidigare dagars träning under passet igår, och idag är benen stumma igen. Träningsvärken har återigen blivit min ständiga följeslagare. Men, inte ska det få stoppa en från nya äventyr. Idag är det dock vilodag, och det ska jag respektera..men, en låååång promenad med min vackra sambo blir det ändå. Även denna dag verkar bli helt fantastisk.