En sån där dag.

Dispyter på jobbet.  Missförstånd. När man bara vill göra rätt. Självkritisk. Osanningar som blir till sanningar i det lilla huvudet. Och på det en bil som återigen vägrar starta och planer som nästan fick ställas in.

Min dag har varit allt annat än en dans på rosor. Och för den som undrar så står bilen fortfarande kvar på parkeringen vid jobbet. Jag tycker inte så mycket om den just nu.

Tyckte synd om alla fina atleter på YesBox när jag med tunga och dystra steg klev in genom dörren. Det var en tom blick som de mötte. Satte mig på roddmaskinen och försvann i min egen lilla värld.

Dagen må ha varit usel till större delen men träningen gick bra ändå. Ett relativt långt pass med lite lek mellan varven. Först 20 min rodd. Hann strax över 4 km och ansträngde mig för att hålla Z1-tempo. Sen 10 min OHS-träning följt av 100 walking lunges (obrutna och med bra tempo!). Sen 10 min lek med wall walks och T2B och sist 20 min löpning i Z1-tempo. Löpningen landade strax under 3, 5 km. Lagom snabbt. Kändes riktigt bra att springa idag. Känns som om steget börjar komma tillbaka en aning. Har haft en period då jag har känt mig tung och klumpig, men nu kändes det lite bättre iallafall. 

Kvällen räddades sen av att Marcus kom förbi. Tur det. Annars hade det varit någon som lagt sig utan middag..och det som straff för en dag med händelser hon själv inte kunnat styra över.  Ibland är hon inte så smart den där Camilla.

God natt!

Advertisements

Från djupet.

Det är när jag sitter där på mattorna i ett hörn på boxen med min middag i en matlåda som jag precis har värmt i våran mindre effektiva micro. Då jag ser frustrationen i ansiktet på några som om och om igen försöker få till tekniken på den där snatchen. Eller glädjen i ögonen på den som precis satte ett nytt PB, eller kanske helt enkelt lyckades få upp stången över huvudet ännu en gång. Det är när jag hör skratten, ropen och ljudet av krafsande händer som stryker på mer och mer av det där extra magnesiumet som ni verkar tro ger extra kraft. Det är när jag ser er heja på varandra, ge varandra tips och slå era händer fyllda av magnesium mot varandras rumpor för att det är så roligt att göra avtryck. Det är när jag får den där svettiga kramen som lämnar svett djupt in i öronen. Och när jag får den där blicken, leendet och handen som höjs till ett hej. Det är då jag inser hur lyckligt lottad jag är som har detta i mitt liv. När jag ser och känner allt det här så spelar de där ringarna under ögonen ingen roll. Inte heller har jag en tanke på den stökiga och tomma lägenheten som väntar. Det enda som just då betyder något är ni och den fantastiska glädje just ni lyckas ge. Just där och då kan jag faktiskt känna mig lycklig för en stund. 

Jag tycker så förbaskat mycket om er. 

En övergående smärta.

Så är den äntligen på plats. Handen. Så länge som jag har drömt och pratat om att tatuera in en hand (eehhh..okej, i ca 2 år iallafall..). Grymt nöjd är jag, den blev bättre än jag hade förväntat mig.. Smärtan var inte allt för farlig, visst kändes det då och då..men jag fullt upp med att ignorerar det faktum att jag var extremt hungrig, försöka att inte svimma (med mig vet man ju aldrig..) och att hålla liv i armen som låg fint placerad ovanför huvudet. Så. Varför väljer man då att tatuera in en hand? Givetvis är detta en slags hyllning till en av de största händelserna i mitt liv så här långt samt en påminnelse till vad jag har varit med och startat – YesBox. Den här handen kommer vara med resten av mitt liv, och jag hoppas att det gäller YesBox också. Varför har då YesBox en hand som logga? Ganska enkelt faktiskt..varje hand och handavtryck är unikt för just dig, precis som alla som dagligen kommer till vår fina box är unika. Vi vill hylla och lyfta fram det unika – samt det naturliga. Så enkelt är det. Handen är dessutom min egen – fick leka loss lite med färg i helgen och resultatet blev ju helt ok 🙂

20131023_174214

Tränade tidigt imorse. Jag är inte skapt för träning på morgonen..men är det enda sättet att få ihop dagen så får man offra sig lite. Det gick överraskande bra för att vara så tidigt. Massor av ryck hade jag programmerat till idag. Alltid roligt att rycka. Ett lagom pass att köra på morgonen också. Inte så mycket att säga om passet, det gick som det skulle helt enkelt. Jag önskar bara att allt helt plötsligt bara sitter och jag kan slänga upp de där vikterna som jag idag bara drömmer om..

Ska snart sova. Måste bara skaka av mig den ledsna känslan jag drabbades av nu på kvällen. Det är otäckt hur påverkad jag blir av små flyktiga ord. Ord som det inte ligger något allvar bakom. Men jag är så rädd, så rädd, för att förlora det jag har. Den där känslan av lycka är underbar samtidigt som den är jobbig. Vetskapen finns där hela tiden om att den bara är till låns och att den närsomhelst kan tas ifrån en. Försvinn inte från mig…ibland känns det lite som om man famlar i mörker och aldrig riktigt hittar fram till den där fasta punkten. 

Sov gott alla fina.

En helg fylld av det mesta.

Att somna lite smådeppig är inte bra, det färgar av sig på dagen efter. Morgonen igår var därmed inte den roligaste morgonen..men som tur var så blev det bara bättre och bättre. Igår fick jag nämligen äran att säga hej till Milian. Underbara och älskade Milian. Han har tagit mitt hjärta med storm och kommer alltid ha en egen lite plats. Så liten men redan så stor. Jag fick inte bara säga hej till honom, jag fick också hålla i honom.. Jag var livrädd kan jag erkänna. Helt plötsligt sitter man där med något så otroligt värdefullt i famnen. En liten person som viftar med armarna, gäspar och då och då gnyr till lite. Som sagt livrädd, men samtidigt så tagen. Allt eftersom slappnade både jag och Milian av en aning och vi trivdes ganska så bra där i hörnet av soffan. Finns det något som är större än att vara med och se när ett nytt liv formas? Nya intryck och nya lärdomar. Tack Emma och Robban för att jag fick förtroendet att hålla, mysa och kramas med er son – han är så perfekt man kan vara! Fast..blöjbyten kommer jag fortfarande hålla mig långt borta från…:) Kvällen avslutades med konsert i Örebro. Winnerbäck. En fantastisk kväll med en av de bästa. Det är så här man ska spendera sina vilodagar helt enkelt.

Idag har jag inspirerats. Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle till Sätrahallen och Nordic Showdown eller ej, men efter att ha sett alla bilder och inlägg som ideligen postades på både Instagram och Facebook kunde jag inte hålla mig borta. Det är något speciellt med känslan på en tävling, och även fast jag, som tidigare har nämnt, ibland saknar något på alla dessa tävlingar så finns det ändå något där man vill åt. Sagt och gjort, jag drog med mig Marcus till Stockholm och glad är jag över det. Fantastiska prestationer från eliten i norden – ni motiverar, inspirerar och taggar mig! Roliga event. Härliga människor. Och, nästa år, då ska jag fasiken vara en av alla de där som inspirerar – så det så!

Hmm..efter en dag fylld av denna motivation så trodde jag att träningen skulle locka mer än vanligt. Men jag tror att verkligheten hann ifatt mig lite. Orkeslös och allmänt låg var min status när vi lämnade tävlingen och senare landade i Strängnäs. Som tur är så har jag en vän som inte ger mig det jag vill ha..”tillåtelsen” till att vila. Om jag ska vila så ska beslutet komma från mig själv, inte från de runt omkring mig. Sååå..då jag ogärna vilar var det bara till att dra på sig träningskläderna och ta tag i träningen. Och tur var väl det?! PB i split jerk idag – med 10 kg!!! 90 kg fixade jag idag, och det roliga var att det kändes enkelt hela vägen fram. 90 kg utan bälte. Och mycket talar för att det finns mer. Kan nog bli spännande detta 🙂

Återigen – tack alla ni där ute som gör det lite lättare att vara jag. 

Vem skulle jag annars vara?

En tanke slog mig idag. Jag klagar och suckar mycket över att jobben tar en hel del tid. Men, vad tar dem tid från egentligen? Vem vore jag om jag inte hade allt detta att göra? Om jag inte kunde falla tillbaka dessa vardagskvällar och många helger på att jag har något att göra, i tryggheten i vetandet om att det finns något där. Vad hade jag annars gjort av all min tid? Sätter lite perspektiv på saker..jag ska nog se det som tur att jag har det jag har att göra. Att ha en fulltecknad kalender jagar iväg en del av den ensamhet jag så ofta annars känner. Samtidigt som allt fyller en mening så känns allt så meningslöst ibland. Är det en flykt eller ett sökande?

Jaha. Fredag idag. Dagen har varit ok. Bråkade inte allt för mycket på jobbet (har visst varit veckans tema annars..) och jag fick iväg ett viktigt mail som har tagit mycket tid och kraft ett par veckor nu. Träning efter jobbet. Som tidigare sagt så stod löpning med på programmeringen idag. Jag njöt av varje steg! Snön från nattens snöfall (bara det att det var snö på marken när jag vaknade gjorde dagen lite bättre!) låg kvar i skogen och det var så härligt ute. Kallt och mörkt. Precis som jag vill ha det. Planen var att springa en mil, men så blev det inte då inte hela spåret av någon anledning var upplyst. Då jag är expert på att trampa snett vågade jag inte riktigt utmana ödet och springa på oupplysta stigar. En bit över 7 km blev det i alla fall. Hoppas på fler liknande pass i framtiden. Benen, ja hela kroppen, är härligt mör och slut nu. Det är en speciell känsla i kroppen efter ett löppass, och den är svår att få via annan träning..en skön känsla i alla fall.

IMG_20131018_230342

Då det var lite kallt att vara ute och springa – jag har inte riktigt förstått exakt hur kallt det är ännu (valet av kläder var väl inte helt rätt)..så var det skönt att kunna åka hem till föräldrarna efter avklarad löptur och sätta sig i en varm bastu. Ibland har man det bra helt enkelt. Bastu och färdig mat på bordet.

Nu är jag hemma igen. I en tom lägenhet. Jag tror att man kan gissa sig till vad jag tycker om det….

Dem finns där runt mig.
Men ändå.
Ensam.

En hel massa nytt.

När en ny cykel påbörjas i träningen så finns det sällan något jätteintressant att skriva (man sätter ju egentligen inga nya PB:n i början av en cykel..fast samtidigt är ju vägen dit minst lika spännande som målet).  Men iallafall, nu börjar vi ju liksom om lite för att nå nästa mål..

Spännande cykel detta dock. Tydligen lite av ett experiment. Dags att börja bygga upp konditionen inför nästa års äventyr, men samtidigt ska styrkan bibehållas samt förbättras. Jag vill ju inte behöva välja mellan att springa långt och lyfta tungt, jag vill göra båda delarna. Jag vet också att jag rent psykiskt inte skulle klara av att tappa styrka.

Såå..träningen rullar iallafall på. Nära PB i power clean igår. Trodde jag inte riktigt när jag började träna, seg start helt enkelt. Otroligt häftigt är det sen när man märker att kroppen börjar svara och att styrkan faktiskt finns där. Ett bra pass igår. Ser fram emot fredagens pass då jag får springa huuur långt jag själv vill. Helt underbart 🙂

Något annat som är underbart är att Pärlan nu har sett världens ljus. Emma och Roberts fantastiskt söta son Milian kom som en raket i måndags. Att man kan ha så stora känslor för en person som man inte har träffat ännu. Tant Camilla är så förbaskat stolt och lycklig (och även ganska så avundsjuk..). Jag längtar efter att få träffa honom och jag ska skämma bort honom som bara den och lära honom allt jag kan. Stort grattis fina Emma och Robban, detta gjorde ni fantastiskt bra!

I helgen väntar Nordic Showdown. Blir eventuellt en tur dit på söndag..

Ha en fin dag!

Korkad?

Jag har en förmåga att svälja allt jag hör utan vidare eftertanke. Källkritisk är inget jag kan kalla mig helt enkelt. Men ibland behöver man kanske inte vara så källkritisk? Ibland har man en känsla av att det som sägs faktiskt är korrekt. Och speciellt om det handlar om en själv.

”Den där väggen är inte så långt borta” var orden massören jag var hos igår uttalade. Ett försäljningsknep för att få mig att komma fler gånger, eller har han rätt? Bekräftar inte det han sa det jag själv har känt ett tag nu, och det andra har sagt till mig? Det tog ca 20 min att få mig så pass avslappnad igår att en massage överhuvudtaget var möjlig. Jag kunde helt enkelt inte på egen hand slappna av. Kroppen lyssnade inte på mina kommandon. Och när jag väl kunde slappna av var det en helt fantastisk känsla och det slog mig hur mycket jag saknar att vara just avslappnad.

Mitt problem ligger i att jag inte är ”här” hela tiden. Jag ligger hela tiden fem steg framåt och planerar vad jag ska göra sen. Jag jagar hela tiden, och jag kommer aldrig sluta jaga för jag kommer aldrig tillåta mig till att nå fram eller nöja mig med den situation jag är i. Det finns hela tiden något som kan, borde eller måste fixas.

Jag får höra från flera håll att det är bra att jag är medveten om att jag är stressad och jag egentligen borde ta det lugnt. Och ja, jag är medveten om att jag driver mig åt helt fel håll. Men, jag kan inte stoppa mig heller. Jag vill veta var min gräns är, hur långt jag kan nå och gå..och man kan på sätt och vis säga att jag ser det som ett misslyckande om jag inte slår i den där väggen (om jag inte gör det så har jag ju inte presterat allt jag kan..). I mina ögon är jag lat och otillräcklig om jag inte konstant ger allt och om jag väljer att ta det lugnt. Jag får dåligt samvete av att inte göra något.

Är jag för driven och duktig för mitt egna bästa – eller är jag bara korkad?

Men hur gör man egentligen för att bryta detta mönster? Uppenbarligen är jag inte kapabel till att göra det själv..jag är ju ändå medveten om vad jag håller på med men stoppar det ändå inte. Hur gör man när tankarna tar över kommandot och det är dem som styr dig istället för att det är du som styr tankarna?

Ja, jag var alltså på massage igår. Tanken med massagen var att jobba med mina extremt stela skulderblad. Vi kom dock inte så långt i och med den stressade kropp jag har. Det känns bra i alla fall att veta att jag har börjat ta hand om mig lite mer – när man tränar hårt är det viktigt att ta hand om kroppen, och att unna sig en behandling då och då är inte helt fel. Ska försöka fixa en tid för att knäcka bröstryggen också, tror att det kan behövas..

Dagen igår gick i ett annars. Jobb nr.1, långa möten på jobb nr 1, träning på lunchen, massage, möte på jobb nr.2 och sen pass med det Eskil-lag vi kör med denna höst. Hemma strax innan 22, och ja, då ska man sova. Träningen igår gick bra. Jag hade dock lite svårt med att fokusera på det jag gjorde, tankarna försvann lite till hur dagen skulle gå ihop. Som tur var så var gårdagens träning ett aerobtpass som inte krävde så mycket tankeverksamhet – utan fokus var på att bara hitta rätt tempo. Passet med handbollslaget gick fantastiskt bra och det var mycket glädjande att se hur mycket dessa killar hade förbättrat sin rörlighet. Varför glömmer man så lätt att jobba på rörligheten? Varför kan inte alla ledare till dessa ungdomslag förstå vikten av rörlighet, förstå hur mycket både den och styrka betyder för att undvika skador? (Hmm..vaddå kasta sten i glashus?)

Idag ska jag ro i 30 min och sen springa i 30 min. Jag ser verkligen fram emot det passet, speciellt med tanke på att det kommer vara sådär härligt mörkt ute när jag ska ut och springa. En ganska trevlig fredagkväll helt enkelt.

Nej, dags att sluta gnälla och göra något vettigt istället.