En sån där dag.

Dispyter på jobbet.  Missförstånd. När man bara vill göra rätt. Självkritisk. Osanningar som blir till sanningar i det lilla huvudet. Och på det en bil som återigen vägrar starta och planer som nästan fick ställas in.

Min dag har varit allt annat än en dans på rosor. Och för den som undrar så står bilen fortfarande kvar på parkeringen vid jobbet. Jag tycker inte så mycket om den just nu.

Tyckte synd om alla fina atleter på YesBox när jag med tunga och dystra steg klev in genom dörren. Det var en tom blick som de mötte. Satte mig på roddmaskinen och försvann i min egen lilla värld.

Dagen må ha varit usel till större delen men träningen gick bra ändå. Ett relativt långt pass med lite lek mellan varven. Först 20 min rodd. Hann strax över 4 km och ansträngde mig för att hålla Z1-tempo. Sen 10 min OHS-träning följt av 100 walking lunges (obrutna och med bra tempo!). Sen 10 min lek med wall walks och T2B och sist 20 min löpning i Z1-tempo. Löpningen landade strax under 3, 5 km. Lagom snabbt. Kändes riktigt bra att springa idag. Känns som om steget börjar komma tillbaka en aning. Har haft en period då jag har känt mig tung och klumpig, men nu kändes det lite bättre iallafall. 

Kvällen räddades sen av att Marcus kom förbi. Tur det. Annars hade det varit någon som lagt sig utan middag..och det som straff för en dag med händelser hon själv inte kunnat styra över.  Ibland är hon inte så smart den där Camilla.

God natt!

Från djupet.

Det är när jag sitter där på mattorna i ett hörn på boxen med min middag i en matlåda som jag precis har värmt i våran mindre effektiva micro. Då jag ser frustrationen i ansiktet på några som om och om igen försöker få till tekniken på den där snatchen. Eller glädjen i ögonen på den som precis satte ett nytt PB, eller kanske helt enkelt lyckades få upp stången över huvudet ännu en gång. Det är när jag hör skratten, ropen och ljudet av krafsande händer som stryker på mer och mer av det där extra magnesiumet som ni verkar tro ger extra kraft. Det är när jag ser er heja på varandra, ge varandra tips och slå era händer fyllda av magnesium mot varandras rumpor för att det är så roligt att göra avtryck. Det är när jag får den där svettiga kramen som lämnar svett djupt in i öronen. Och när jag får den där blicken, leendet och handen som höjs till ett hej. Det är då jag inser hur lyckligt lottad jag är som har detta i mitt liv. När jag ser och känner allt det här så spelar de där ringarna under ögonen ingen roll. Inte heller har jag en tanke på den stökiga och tomma lägenheten som väntar. Det enda som just då betyder något är ni och den fantastiska glädje just ni lyckas ge. Just där och då kan jag faktiskt känna mig lycklig för en stund. 

Jag tycker så förbaskat mycket om er. 

En övergående smärta.

Så är den äntligen på plats. Handen. Så länge som jag har drömt och pratat om att tatuera in en hand (eehhh..okej, i ca 2 år iallafall..). Grymt nöjd är jag, den blev bättre än jag hade förväntat mig.. Smärtan var inte allt för farlig, visst kändes det då och då..men jag fullt upp med att ignorerar det faktum att jag var extremt hungrig, försöka att inte svimma (med mig vet man ju aldrig..) och att hålla liv i armen som låg fint placerad ovanför huvudet. Så. Varför väljer man då att tatuera in en hand? Givetvis är detta en slags hyllning till en av de största händelserna i mitt liv så här långt samt en påminnelse till vad jag har varit med och startat – YesBox. Den här handen kommer vara med resten av mitt liv, och jag hoppas att det gäller YesBox också. Varför har då YesBox en hand som logga? Ganska enkelt faktiskt..varje hand och handavtryck är unikt för just dig, precis som alla som dagligen kommer till vår fina box är unika. Vi vill hylla och lyfta fram det unika – samt det naturliga. Så enkelt är det. Handen är dessutom min egen – fick leka loss lite med färg i helgen och resultatet blev ju helt ok 🙂

20131023_174214

Tränade tidigt imorse. Jag är inte skapt för träning på morgonen..men är det enda sättet att få ihop dagen så får man offra sig lite. Det gick överraskande bra för att vara så tidigt. Massor av ryck hade jag programmerat till idag. Alltid roligt att rycka. Ett lagom pass att köra på morgonen också. Inte så mycket att säga om passet, det gick som det skulle helt enkelt. Jag önskar bara att allt helt plötsligt bara sitter och jag kan slänga upp de där vikterna som jag idag bara drömmer om..

Ska snart sova. Måste bara skaka av mig den ledsna känslan jag drabbades av nu på kvällen. Det är otäckt hur påverkad jag blir av små flyktiga ord. Ord som det inte ligger något allvar bakom. Men jag är så rädd, så rädd, för att förlora det jag har. Den där känslan av lycka är underbar samtidigt som den är jobbig. Vetskapen finns där hela tiden om att den bara är till låns och att den närsomhelst kan tas ifrån en. Försvinn inte från mig…ibland känns det lite som om man famlar i mörker och aldrig riktigt hittar fram till den där fasta punkten. 

Sov gott alla fina.

En helg fylld av det mesta.

Att somna lite smådeppig är inte bra, det färgar av sig på dagen efter. Morgonen igår var därmed inte den roligaste morgonen..men som tur var så blev det bara bättre och bättre. Igår fick jag nämligen äran att säga hej till Milian. Underbara och älskade Milian. Han har tagit mitt hjärta med storm och kommer alltid ha en egen lite plats. Så liten men redan så stor. Jag fick inte bara säga hej till honom, jag fick också hålla i honom.. Jag var livrädd kan jag erkänna. Helt plötsligt sitter man där med något så otroligt värdefullt i famnen. En liten person som viftar med armarna, gäspar och då och då gnyr till lite. Som sagt livrädd, men samtidigt så tagen. Allt eftersom slappnade både jag och Milian av en aning och vi trivdes ganska så bra där i hörnet av soffan. Finns det något som är större än att vara med och se när ett nytt liv formas? Nya intryck och nya lärdomar. Tack Emma och Robban för att jag fick förtroendet att hålla, mysa och kramas med er son – han är så perfekt man kan vara! Fast..blöjbyten kommer jag fortfarande hålla mig långt borta från…:) Kvällen avslutades med konsert i Örebro. Winnerbäck. En fantastisk kväll med en av de bästa. Det är så här man ska spendera sina vilodagar helt enkelt.

Idag har jag inspirerats. Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle till Sätrahallen och Nordic Showdown eller ej, men efter att ha sett alla bilder och inlägg som ideligen postades på både Instagram och Facebook kunde jag inte hålla mig borta. Det är något speciellt med känslan på en tävling, och även fast jag, som tidigare har nämnt, ibland saknar något på alla dessa tävlingar så finns det ändå något där man vill åt. Sagt och gjort, jag drog med mig Marcus till Stockholm och glad är jag över det. Fantastiska prestationer från eliten i norden – ni motiverar, inspirerar och taggar mig! Roliga event. Härliga människor. Och, nästa år, då ska jag fasiken vara en av alla de där som inspirerar – så det så!

Hmm..efter en dag fylld av denna motivation så trodde jag att träningen skulle locka mer än vanligt. Men jag tror att verkligheten hann ifatt mig lite. Orkeslös och allmänt låg var min status när vi lämnade tävlingen och senare landade i Strängnäs. Som tur är så har jag en vän som inte ger mig det jag vill ha..”tillåtelsen” till att vila. Om jag ska vila så ska beslutet komma från mig själv, inte från de runt omkring mig. Sååå..då jag ogärna vilar var det bara till att dra på sig träningskläderna och ta tag i träningen. Och tur var väl det?! PB i split jerk idag – med 10 kg!!! 90 kg fixade jag idag, och det roliga var att det kändes enkelt hela vägen fram. 90 kg utan bälte. Och mycket talar för att det finns mer. Kan nog bli spännande detta 🙂

Återigen – tack alla ni där ute som gör det lite lättare att vara jag. 

Vem skulle jag annars vara?

En tanke slog mig idag. Jag klagar och suckar mycket över att jobben tar en hel del tid. Men, vad tar dem tid från egentligen? Vem vore jag om jag inte hade allt detta att göra? Om jag inte kunde falla tillbaka dessa vardagskvällar och många helger på att jag har något att göra, i tryggheten i vetandet om att det finns något där. Vad hade jag annars gjort av all min tid? Sätter lite perspektiv på saker..jag ska nog se det som tur att jag har det jag har att göra. Att ha en fulltecknad kalender jagar iväg en del av den ensamhet jag så ofta annars känner. Samtidigt som allt fyller en mening så känns allt så meningslöst ibland. Är det en flykt eller ett sökande?

Jaha. Fredag idag. Dagen har varit ok. Bråkade inte allt för mycket på jobbet (har visst varit veckans tema annars..) och jag fick iväg ett viktigt mail som har tagit mycket tid och kraft ett par veckor nu. Träning efter jobbet. Som tidigare sagt så stod löpning med på programmeringen idag. Jag njöt av varje steg! Snön från nattens snöfall (bara det att det var snö på marken när jag vaknade gjorde dagen lite bättre!) låg kvar i skogen och det var så härligt ute. Kallt och mörkt. Precis som jag vill ha det. Planen var att springa en mil, men så blev det inte då inte hela spåret av någon anledning var upplyst. Då jag är expert på att trampa snett vågade jag inte riktigt utmana ödet och springa på oupplysta stigar. En bit över 7 km blev det i alla fall. Hoppas på fler liknande pass i framtiden. Benen, ja hela kroppen, är härligt mör och slut nu. Det är en speciell känsla i kroppen efter ett löppass, och den är svår att få via annan träning..en skön känsla i alla fall.

IMG_20131018_230342

Då det var lite kallt att vara ute och springa – jag har inte riktigt förstått exakt hur kallt det är ännu (valet av kläder var väl inte helt rätt)..så var det skönt att kunna åka hem till föräldrarna efter avklarad löptur och sätta sig i en varm bastu. Ibland har man det bra helt enkelt. Bastu och färdig mat på bordet.

Nu är jag hemma igen. I en tom lägenhet. Jag tror att man kan gissa sig till vad jag tycker om det….

Dem finns där runt mig.
Men ändå.
Ensam.

En hel massa nytt.

När en ny cykel påbörjas i träningen så finns det sällan något jätteintressant att skriva (man sätter ju egentligen inga nya PB:n i början av en cykel..fast samtidigt är ju vägen dit minst lika spännande som målet).  Men iallafall, nu börjar vi ju liksom om lite för att nå nästa mål..

Spännande cykel detta dock. Tydligen lite av ett experiment. Dags att börja bygga upp konditionen inför nästa års äventyr, men samtidigt ska styrkan bibehållas samt förbättras. Jag vill ju inte behöva välja mellan att springa långt och lyfta tungt, jag vill göra båda delarna. Jag vet också att jag rent psykiskt inte skulle klara av att tappa styrka.

Såå..träningen rullar iallafall på. Nära PB i power clean igår. Trodde jag inte riktigt när jag började träna, seg start helt enkelt. Otroligt häftigt är det sen när man märker att kroppen börjar svara och att styrkan faktiskt finns där. Ett bra pass igår. Ser fram emot fredagens pass då jag får springa huuur långt jag själv vill. Helt underbart 🙂

Något annat som är underbart är att Pärlan nu har sett världens ljus. Emma och Roberts fantastiskt söta son Milian kom som en raket i måndags. Att man kan ha så stora känslor för en person som man inte har träffat ännu. Tant Camilla är så förbaskat stolt och lycklig (och även ganska så avundsjuk..). Jag längtar efter att få träffa honom och jag ska skämma bort honom som bara den och lära honom allt jag kan. Stort grattis fina Emma och Robban, detta gjorde ni fantastiskt bra!

I helgen väntar Nordic Showdown. Blir eventuellt en tur dit på söndag..

Ha en fin dag!

Korkad?

Jag har en förmåga att svälja allt jag hör utan vidare eftertanke. Källkritisk är inget jag kan kalla mig helt enkelt. Men ibland behöver man kanske inte vara så källkritisk? Ibland har man en känsla av att det som sägs faktiskt är korrekt. Och speciellt om det handlar om en själv.

”Den där väggen är inte så långt borta” var orden massören jag var hos igår uttalade. Ett försäljningsknep för att få mig att komma fler gånger, eller har han rätt? Bekräftar inte det han sa det jag själv har känt ett tag nu, och det andra har sagt till mig? Det tog ca 20 min att få mig så pass avslappnad igår att en massage överhuvudtaget var möjlig. Jag kunde helt enkelt inte på egen hand slappna av. Kroppen lyssnade inte på mina kommandon. Och när jag väl kunde slappna av var det en helt fantastisk känsla och det slog mig hur mycket jag saknar att vara just avslappnad.

Mitt problem ligger i att jag inte är ”här” hela tiden. Jag ligger hela tiden fem steg framåt och planerar vad jag ska göra sen. Jag jagar hela tiden, och jag kommer aldrig sluta jaga för jag kommer aldrig tillåta mig till att nå fram eller nöja mig med den situation jag är i. Det finns hela tiden något som kan, borde eller måste fixas.

Jag får höra från flera håll att det är bra att jag är medveten om att jag är stressad och jag egentligen borde ta det lugnt. Och ja, jag är medveten om att jag driver mig åt helt fel håll. Men, jag kan inte stoppa mig heller. Jag vill veta var min gräns är, hur långt jag kan nå och gå..och man kan på sätt och vis säga att jag ser det som ett misslyckande om jag inte slår i den där väggen (om jag inte gör det så har jag ju inte presterat allt jag kan..). I mina ögon är jag lat och otillräcklig om jag inte konstant ger allt och om jag väljer att ta det lugnt. Jag får dåligt samvete av att inte göra något.

Är jag för driven och duktig för mitt egna bästa – eller är jag bara korkad?

Men hur gör man egentligen för att bryta detta mönster? Uppenbarligen är jag inte kapabel till att göra det själv..jag är ju ändå medveten om vad jag håller på med men stoppar det ändå inte. Hur gör man när tankarna tar över kommandot och det är dem som styr dig istället för att det är du som styr tankarna?

Ja, jag var alltså på massage igår. Tanken med massagen var att jobba med mina extremt stela skulderblad. Vi kom dock inte så långt i och med den stressade kropp jag har. Det känns bra i alla fall att veta att jag har börjat ta hand om mig lite mer – när man tränar hårt är det viktigt att ta hand om kroppen, och att unna sig en behandling då och då är inte helt fel. Ska försöka fixa en tid för att knäcka bröstryggen också, tror att det kan behövas..

Dagen igår gick i ett annars. Jobb nr.1, långa möten på jobb nr 1, träning på lunchen, massage, möte på jobb nr.2 och sen pass med det Eskil-lag vi kör med denna höst. Hemma strax innan 22, och ja, då ska man sova. Träningen igår gick bra. Jag hade dock lite svårt med att fokusera på det jag gjorde, tankarna försvann lite till hur dagen skulle gå ihop. Som tur var så var gårdagens träning ett aerobtpass som inte krävde så mycket tankeverksamhet – utan fokus var på att bara hitta rätt tempo. Passet med handbollslaget gick fantastiskt bra och det var mycket glädjande att se hur mycket dessa killar hade förbättrat sin rörlighet. Varför glömmer man så lätt att jobba på rörligheten? Varför kan inte alla ledare till dessa ungdomslag förstå vikten av rörlighet, förstå hur mycket både den och styrka betyder för att undvika skador? (Hmm..vaddå kasta sten i glashus?)

Idag ska jag ro i 30 min och sen springa i 30 min. Jag ser verkligen fram emot det passet, speciellt med tanke på att det kommer vara sådär härligt mörkt ute när jag ska ut och springa. En ganska trevlig fredagkväll helt enkelt.

Nej, dags att sluta gnälla och göra något vettigt istället.

OPTathlon 2013

Sitter här hemma vid matbordet med en kropp som är skapligt trött och öm. Det börjar bli lite jobbigt att sitta för mina hamstrings är extremt stela. Och hur kommer det sig? Jooo..för idag har jag varit iväg på äventyr! OPTathlon i Uppsala närmare bestämt. Det blev lite hastigt bestämt att jag skulle vara med, så någon längre uppladdning har det inte blivit. Men vad gör det? Jag skulle ju dit för att ha skoj 🙂 Och roligt har jag haft! Tack CrossFit Uppsala för en fantastiskt rolig dag!

Sex olika event har vi gjort idag.

1. Bygg upp till max i Clean & Overhead på 10 min.

 

Denna såg jag fram emot då jag alltid tycker om att maxa. Jag satte ett mål på 75 kg – det skulle ge mig ett PB flera kg över vad jag tidigare har tagit. Jag kände mig lite osäker på clean då det har gått så där med dem den senaste tiden. Men, konstigt nog så satt allt idag! Alla vändningar kändes helt fantastiska och jag klarade faktiskt 75 kg, jag klarade tom 77 kg! Jag gick således från ett PB på 71 kg i C&J till ett PB på 77 kg..det är en ganska så bra ökning.

2. Trestegshopp från stillastående.

Haha, jag testade dessa i fredags. Och ja…vidare snygg är man ju inte när man hoppar. Och inte känner man sig vidare smidig heller när man gör dessa hopp. Alla andra flög fram och jag kände mig lite som en elefant som förgäves försökte få till något bra. Aja. Jag fick några meter i alla fall.

3. 500 m rodd – 90 sek vila – 500 m rodd

Jag var uppenbarligen inte den enda som hade ångest inför denna. Skönt att både se och höra. Första rodden gick hyfsat, mjölksyran började komma vid 300 m…höll ett någorlunda bra tempo iallafall. De 90 sek vila kändes alldeles för kort. Mjölksyran ville inte försvinna helt och pulsen var lite högre än vanligt. Tiden blev sämre denna omgång och jag ville inget hellre än resa mig från rodden och bara gå (satt i vilan och kände efter överallt för att ev kunna hitta en anledning till att smita undan..men vilan var för kort för att hitta något..). Det är galet hur mycket dessa row repeats sliter, det tog ett bra tag att bli sig själv igen. (Jahapp..nu sitter jag och tittar tillbaka på mina tidigare row repeats, och tydligen är detta den bästa jag gjort hittills – om jag hittar rätt vill säga, och jag som var besviken på mig själv..)

 4. På tid; 25 DU, 25 power snatch @30kg, 25 burpees, 25 DU

Även denna gav lite ångest då kroppen var seg efter rodden. Pulsen skenade så fort man hoppade några hopp i uppvärmningen men när jag väl fick börja köra så gick det bra. Lite för många fails på DU, men annars helt ok.

5. Kast bakåt med kula

Haha, jaaaa..det var ett annorlunda och roligt event. Inte så mycket att säga förutom att det gick hyfsat.

6. 3 km löpning

Jäklar vad jag stressade upp mig inför denna löpning. Jag har inga problem med att springa, jag gillar det verkligen. Men nu skulle jag springa på tid och springa samtidigt som andra. Jag visste redan innan att jag skulle komma sist, och det kändes jobbigt. Lite flashbacks från fysen under mina fortbollsår.. Varför stressa upp sig över en sån sak och inte bara ta det för vad det är? Blir till att jobba lite på det mentala här. Löpningen gick annars riktigt bra, sprang på km-tider som jag aldrig har gjort förut, så jag bör vara nöjd.

Sååå..det var min “korta” genomgång av dagen. När jag sitter och skriver den och tänker efter så blir jag lite arg på mig själv. Varför ska jag trycka ner mig själv så mycket? Varför kan jag inte förstå att jag faktiskt är duktig? Varför varför varför? Jag gör mig själv illa genom att tänka som jag gör och bara fokusera på det negativa. Det hjälper mig ju inte precis? Och vad är jag för coach och förebild om jag inte lever som jag lär? Här försöker jag få mina fantastiska atleter att förstå att de ideligen gör grymma prestation och så kan jag själv inte inse att jag också gör det..

Den mentala biten är viktig. Viktigare än vad man tror. Och jag tror nog att det är dags för mig att börja jobba mer med den. Jag ska inte vara min egen värsta fiende, jag ska vara min egen bästa vän och det är bekräftelsen från mig själv som ska betyda mest…hmm..hur börjar man?

Lånade några bilder från CrossFit Uppsala (hoppas att det är ok!)

OPTathlon 2 20131006

OPTathlon 1 20131006

PB - C&J 20131006

OPTathlon 3 20131006

OPTathlon 4 20131006 

Det ska kännas som hemma.

En bra lördag har det varit idag. Morgonen började med att jag skjutsade iväg fina Stina till Strängnäs. 30 km kvalitetstid kan man kalla det. Tillbaka i Eskilstuna bar det raka vägen till Emms för företagsjobb. Hann med mycket på bara några få timmar och det var roligt att för ovanlighetens skull få sitta tillsammans och jobba med vårat gemensamma bolag. Intressant att vi alla tre i företaget gör så mycket på varsitt håll, både mindre bra och bra egentligen, men att vi ändå på något vis lyckas vi få ihop det hela bra (hemligheten bakom det stavas Google Docs…).

Då förfrågningar om att hålla boxen öppen ideligen kom så bestämde jag och Emma att ha extra öppet på eftermiddagen. Vi båda har egentligen vilodag idag och då är brukar det vara skönt att hitta på icke boxrelaterade saker (eehh..företagsjobb hela förmiddagen?), men, vad gör man inte för sina fina atleter? 🙂 Och, detta gav oss ett perfekt tillfälle till att fixa och pyssla lite på boxen. När man ändå spenderar så mycket tid i den där lokalen så underlättar det ju om man trivs i miljön…här om veckan möblerade jag ju om på kontoret, och idag var det kökets tur att få sig en uppfräschning. Vi har ingen stor budget att röra oss med på YesBox så att få ordning på allt drar ut lite på tiden..men vår förhoppning är att de små sakerna vi gör i alla fall hjälper en aning.

Lite blommor, ljus och hylla på väggen gjorde mycket för vårt lilla kök, och nu börjar man ju faktiskt vilja sitta där inne och äta mat. Boxen börjar verkligen bli den “fritidsgården” som vi vill ha. Trevligt värre. Sen fick vi leka lite mer med tejpen också (på YesBox har vi en förkärlek för varningstejp helt enkelt..ordning och reda är bra grejer det..)

20131005_172215

20131005_172258

20131005_172243

Vila hela dagen idag alltså. Helt ok då OPTathlon väntar imorgon. Riktigt skoj ska det bli, men jag är lite osäker på formen och känner mig lite osäker. Men men, jag ska göra mitt bästa och så får vi helt enkelt se hur långt det räcker. Det jag känner mig mest osäker inför är rodden – 500 m rodd, 90 sek vila, 500 m rodd – men det beror nog på den respekt jag har för mjölksyran. Körde lite kortare intervaller i 500 m-tempo igår och det gick ju ändå helt ok. Och imorgon kommer ju flera köra samtidigt som mig och det brukar ju ofta hjälpa en till grymma prestationer. Jaa..kl. halv 9 styr jag i alla fall bilen mot Uppsala, håll tummarna för mig!

Ha en fortsatt trevlig helg!

 

En sorts längtan.

Idag var det svårt att vila. Först var jag nära att bege mig ut på en löptur.  Kläder och allt var packat och med till jobbet. Sen höll jag på att hoppa in och gästspela på ett pass på jobbet. Hmm..hur kommer det sig att lusten till att träna kan komma så intensivt helt plötsligt?

Idag handlade svårigheten inte om att jag kände mig “dålig” som vilade. Det är oftast därför jag struntar i mina vilodagar.  Nej, idag handlade det bara om rörelseglädje och om en längtan efter träning. 

Hösten är underbar för löpträning tycker jag. Kallt, klar och hög luft och framförallt mörkt. Jag älskar att springa i skogen i skenet av lamporna.  Jag längtar som bara den efter att få springa, jogga, lunka eller vad man nu vill kalla det. Utan klocka och bara för att jag vill och kan. Just nu saknar jag löpningen som bara den. Kan ni vara snälla och påminna mig om det ungefär halvvägs på Axa?

Aja. Jag var duktig idag och fullföljde aldrig mina planer på att frångå programmeringen. Men en promenad blev det iallafall. En otroligt mysig promenad i en mörk skog. Underbara höst.

image

image