När man ser med nya ögon.

Det är lite intressant detta med hur ens perspektiv ändras beroende på vilken situation man befinner sig i för tillfället. Går man tillbaka några år i denna blogg så märker man snabbt att jag har haft, och kanske fortfarande egentligen har, en ganska skev bild av min kropp. Jag har lyckats att acceptera den på senare år, men jag kan ju inte säga att jag gillar den. Jag tycker jag är lite för stor liksom.

Men. Så blev jag gravid. Och jag blev ääääääääääännu större. Detta får jag ju inte bekräftat från enbart mig själv och alla de kläder jag inte längre kan ha, utan större delen av samhället tycker också att de ska bekräfta och förstärka det med lite små kommentarer då och då. Men men, jag blir bättre på att ignorera det och det var inte det jag skulle snöa in på..

Iallafall. Jag gillar min kula, för att det är min kula liksom (och därinne ligger ju faktiskt min fantastiska dotter). Men det jag gillar mest med min kula är att den har öppnat upp mina ögon för hur jag såg ut innan jag blev gravid. Och, vem var jag att klaga på den kroppen?!! Jag höll på att ramla av stolen här för någon vecka när jag hittade en bild på mig själv (se nedan)..för jag kunde inte för hela min värld förstå vad jag inte var nöjd med då. Hur blind kunde jag vara?

Den bilden som jag hittade kommer vara lite av min målbild nu efter graviditeten. Och jag ska verkligen göra allt för att minnas den där känslan jag fick förut och verkligen försöka förstå att det är ok att vara nöjd – för, jag var (okej okej, är) faktiskt snygg.

Tänk om man visste det när matnojan och tankarna var som värst..att man skulle ha den kroppen som målbild. Som sagt, perspektiven ändras och det är en grymt bra lärdom detta.

20150514_095524.jpg

 Tidigare njäääee..nu min målbild.

 

 

Serieomgång 3

Tävlade i helgen igen. Sista serieomgången. Kanske inte precis kan kalla det tävling då just mitt resultat inte spelar så stor roll, men det är bra att få tävlingserfarenhet inför andra kommande tävlingar.

Var betydligt mindre nervös denna gång, främst för att tävlingen höll till på ASK och för att det bara var ASK-folk som lyfte. Det kändes lite mer som ett träningspass och jag vågade nog satsa lite mer. Har haft ganska så stort fokus på ryck sen förra tävlingen- min katastrofala bom där har nog satt sig lite på självförtroendet och jag behövde verkligen få till det hela. Glädjande nog så har rycken gått fantastiskt bra på träning (satte ju nytt PB..) och vi bestämde att ingångsvikten skulle vara 50 kg denna gång. 50 kg, den vikten har varit som en spärr för mig länge..men, denna tävling gick det faktiskt hur bra som helst att rycka 50 kg. 🙂

Andra rycket blev 55 kg, och även det satt. Nu kan jag verkligen räkna 55 kg som nytt PB! Sista rycket på 57 kg blev lite slarvigt och jag hamnade återigen lite för långt bort från kroppen med stången. Men, jag är så nöjd, så nöjd 🙂

Med 55 kg fixat i ryck så började jag på allvar satsa på att fixa en riktigt bra vikt i stöt. 85 kg var målet. Dock har jag varit lite skakig i mina överstötar på sistone, och var skapligt seg under torsdagen då vi bestämde ingångsvikten för stöten. Den var därmed satt till “låga” 70 kg. 70 kg åkte upp hur lätt som helst, och min överstöt var otroligt stabil för ovanlighetens skull. Valde att höja ordentligt till lyft nummer två och 79 kg åkte på stången. Tappar dock fokus en aning och lyftet för vändningen blev katastrofalt dåligt och jag får lov att släppa stången. Surt. I sista försöket klarar jag 79 kg utan problem, och det känns lite (men bara lite!) tråkigt att inte ha ytterligare ett försök för 85 kg. Men men. Jag är nöjd ändå 🙂

Igår var det träning som vanligt igen. Nya pass fixades och träningsglädjen är total. Jag älskar verkligen att få lyfta 🙂

En dag.

Det är inte mycket som slår att få avsluta en underbart härlig dag i ett hörn av soffan framför en film samtidigt som ens bättre hälft ligger i det andra hörnet och småskrattar åt det han tittar på. Ett sorts lugn fyller hela kroppen.

Vi vaknade till strålande sol imorse, satt länge och åt frukost och bara lät tiden gå. Bestämde oss för att ta en tur med längdskidorna och begav oss till Högfjället. Första målet var Storfjällsgraven, samma ställe som vi skidade till i julas. Svetten rann och det var tungåkt, men samtidigt så otroligt vackert och härligt. Åt en varsin våffla vid Storfjällsgraven och skidade sen vidare till Hemfjällsstugan  (den där stugan jag alltid springer eller skidar till i vanliga fall). Vägen till Hemfjällsstugan blev lite jobbigare då det endast fanns skoterspår att tillgå..och nedförsbacken i slutet var galet brant! (sett från ett par längdskidor iallafall..) Hade varit skoj att ha den färden ner på film.. Hemåt gick det sen snabbt då det typ var nedför hela vägen (okej, för mig gick det snabbt..Robban hade vallningsfria skidor..).

image

image

image

image

image

image

Snöskottning, bastu med tillhörande dryck och god mat fortsatte sen dagen med..och nu ligger vi alltså här i soffan. ☺

Hoppas alla andra har haft en lika fantastisk dag som oss!

Knattis.

Fick nytt schema för tyngdlyftningen igår..och det verkar vara ett skapligt tungt schema. Men, det är ju stark jag ska bli..en stark knattis 😜

Och ja, redan idag – under pass 2 – så märkte jag av framsteg. Nytt PB i styrkevändning på 80 kg! Yey! Vidare snygg var den inte men vikten kom upp och sen satte jag även överstöten..härligt värre 🙂

Nu blir det vila från lyftningen några dagar. Löpning imorgon och på torsdag styr vi mot Sälen. Underbara liv!

image

Open 15.1

Ja, se på sjutton – det blev visst Open för mig i år igen. Varför vet jag inte riktigt..men men, det är ju faktiskt ganska så roligt att vara en del av gemenskapen 🙂 Känner ingen press gällande passen i år, går det bra så är det roligt, går det mindre bra så har jag iallafall gjort det (och haft roligt under tiden!). Varje pass kommer vara lite som ett extra träningspass bara..

Igår genomförde jag Open 15.1. Det var söndag eftermiddag, jag var hungrig, hade instruerat pass innan och var skapligt seg efter lördagens lek i Romme. I uppvärmning fokuserade jag mest på clean&jerk – det var ju ändå där jag skulle kunna få en någorlunda bra siffra. Men, oj vad tungt allt kändes 😛

Både Open 15.1 och Open 15.1a gick dock mycket bra, kanske lite över förväntan till och med. Lite felplanerande från min sida gjorde att jag tappade några reps på 15.1..men jag är nöjd med mina 44 reps (nästa två varv med t2b liksom!) som jag samlade ihop. I 15.1a fick jag upp 80 kg. Galet bra! Mitt max är liksom 82 och nu gjorde jag 80 efter en hel massa andra övningar och en dag då jag även kände mig seg..älskar framsteg 🙂

Ikväll satsar jag vidare med lyftningen. Nytt pass på ASK- jag ser som vanligt fram emot det 🙂

(Video på 15.1 kommer så snart den är uppladdad..)

IMG_1490

IMG_1487

IMG_1488

Serieomgång två.

Så, tävling avklarad. Och hur skoj var det inte att tävla då?! Ser verkligen fram emot nästa 🙂

Dagen började tidigt. Vi rullade från Munktell strax efter 7. Kanske en aning tidigt då vi var framme i Örebro 40 min innan invägningen började. Invägning ja. Jag var förvånansvärt lugn gällande invägningen. Jag är ganska stolt över det. Senast i höstas så klarade jag inte av att ställa mig på vågen och se siffrorna (hade en liten dipp gällande just vikt etc då) och nu på tävlingen så visades min kroppsvikt upp för alla som var där – och jag brydde mig inte. Stort steg.

Invägningen gör man tydligen även i endast underkläder, bra att veta till nästa gång.. Efter invägningen blev det en lång väntan. Vi damer som inte körde i elitserien startade inte förns efter kl 14. Först ut var herrarna, och det var riktigt inspirerande att få se alla lyfta och ASKs herrar gjorde grymt bra ifrån sig.

När det äntligen var dags för uppvärmning så var det svårt att hålla sig lugn och sansad. Jag ville så gärna känna på vikterna och Hampus (coach för oss damer) hade fullt sjå med att lugna ner oss alla. Sakta men säkert lassades vikterna på iallafall och sen var det plötsligt dags för mitt första ryck i tävlingssammanhang. Jag var skapligt nervös och adrenalinet pumpade runt så pass mycket att jag skakade. Min ingångsvikt i ryck var 48 kg – ganska högt för min del då jag som mest tagit 50 kg. Lyckades dock med att sätta den utan några större problem och var mycket positiv inför nästa lyft – ett lyft som skulle ge mig ett nytt PB var tanken. 51 kg på stången – jag får upp den fint men vikten vill fortsätta bakåt. Jag vägrar släppa. Mycket dumt. Vikten flyger nu istället framåt och landar på mina smalben. AJ! I och med bom, och ingen mer på den vikten så ska jag egentligen ut igenom inom 2 min. Jag är dock så pass skakig att jag ber om en höjning och därmed liiiite mer tid att samla mig. 52 kg blir nya vikten och jag är nära att sätta även den..skapligt besviken och typ tom då jag var så säker på att jag skulle fixa en ny PB-vikt.

Efter sista rycket är det dags för nästa uppvärmning, nu väntar stöt. Jag har lite svårt att ladda om efter besvikelsen med mina ryck och alla vikter känns tunga. Sätter dock mina överstötar bättre än vad jag har gjort på länge och vi bestämmer oss för att ha kvar min satta ingångsvikt på 72 kg – mitt max är 81 kg. Första lyftet går helt fantastiskt bra och en lättnad infinner sig, nu blev det ju roligt igen och misslyckandet med rycken är glömt. Även nästa stöt på 75 kg klarar jag utan problem. Jag vill ha ett nytt PB med mig hem så sista lyftet höjer vi till 82 kg, en ganska rejäl ökning men den gick nästan hem. En aning efterstöt med höger arm och lyftet blir bortdömt – men hey, det skulle ju faktiskt ha varit godkänt inom CrossFit så på sätt och vis är det ju ett PB 🙂

Åh, det var så roligt att tävla! Och så motiverande! Redan direkt efter sista lyftet längtade jag till nästa träningspass – att få fortsätta jobba på att bli bättre. I slutet av mars så är nästa serieomgång och jag har mitt mål klart för mig. Jag ska nå det! Förhoppningsvis så har jag lite bättre koll på nerverna nästa tävling nu när premiären är gjord..det är inte så farligt att ha tre domare och publik framför sig..för det enda som existerar när man kliver ut på det där podiet är den där skivstången och vikterna, allt annat glömmer man.

Idag vilar jag, men oj vad jag längtar till nästa pass.

Onsdag.

Gissa vad?! På lördag gör jag min första tävling i tyngdlyftning. Jag är galet peppad! Ska bli hur skoj som helst..även fast jag i dagsläget är supernervös och tror att jag kommer faila alla min ryck. Men, nej, blir till att vända tankarna de kommande dagarna – jag vet ju vad jag egentligen kan 🙂

Träningen har gått riktigt bra den senaste veckan. Speciellt rycket har förbättrats otroligt mycket, jag sitter mycket stabilare..men, jag behöver fortfarande bli snabbare och mer explosiv. Aja, det är bara att nöta vidare. Oavsett vad ser jag verkligen fram emot lördagens tävling (även fast det både innebär trikåer och invägning). Vem vet, jag kanske lämnar tävlingen ett eller två PB:n rikare? 🙂

Det är verkligen synd att jag inte kan ta mig i kragen och författa fler inlägg – främst för min egen skull. Jag vill ju minnas allt det som händer nu i framtiden. Fast samtidigt, så mycket att skriva om är det väl kanske inte? Jobb, träning..ja, det är väl typ det 😛

Men, ja, en sån där hyperkommersiell dag har ju faktiskt passerat. I år var första gången på mycket länge som jag firade den med någon jag älskar (om man räknar bort familj och vänner) men jag har ändå inte så mycket att säga om dagen. Givetvis var den mysig och helt underbar, men så är alla mina dagar just nu. Jag behöver inte en dedikerad dag för att hylla kärleken, det gör jag varje dag ändå 🙂

Ha en fin dag!

Angenämt problem.

Flera gånger har jag nu försökt att författa ett nytt inlägg, men jag de blir så tråkiga och platta att jag liksom har fastnat. Det är intressant..för när jag inte mådde på topp och livet var kaos så var behovet så stort att få skriva allt, tankarna fanns där på ett annat vis..nu när jag är lycklig och livet leker så känns det typ dumt att skriva om livet. Varför kan man fråga sig? Vem är jag rädd att trampa på tårna när jag förklarar och berättar hur lycklig jag är och hur mycket jag älskar det liv jag lever?

Men, nu ska inte detta inlägg handla om det..nä, bättre att skriva om den träning jag har genomfört 🙂 Igår var jag ju på ASK igen. Som jag gillar de passen, och som jag längtar efter dem! Igår blev det en och en halv timme lyftning med coach/instruktör. Att få träna med någon som ser allt man gör är jag inte bortskämd med, och jag försöker verkligen ta till mig allt och korrigera de svagheter som uppmärksammas. Mitt största problem just nu är att jag lyfter för graciöst (alltså, jag kan gilla det problemet :P). Jag måste bli tuffare och snabbare under stången, inte lika kontrollerat men ändå kontrollerat. Åh, det är så roligt att ha något att bita i!

Nästa vecka genomför jag även min första tävling i tyngdlyftning. Jupp, jag börjar redan bli nervös. Precis som det ska vara.

Ikväll ska jag göra en massa Bulgariska split squats. Stolt över mig själv som programmerar in en övning som jag egentligen avskyr..men, de fyller ju sitt syfte och det är ju det viktigaste. Ha en fin dag!

Dags att testa vingarna.

Nästan trå år blev det. Tre år med coach. Igår tog jag beslutet att testa mina vingar och stå på egna ben. Men oj, vad det gör ont i hjärtat! Jag har verkligen haft den bästa coach man kan ha, för han har inte bara varit träning. Det har handlat om livet, och om att livet ska levas på bästa möjliga vis.

Jag har haft ett fantastiskt stöd från Martin och CrossFit Uppsala genom några av de tuffaste åren hittills i mitt liv. Tankar som har gått upp och ner, humör som har följt efter tankarna, en stress som höll på att kosta något otroligt – att ta sig igenom allt det där utan den vägledning som jag har fått hade varit svårt och betydligt tuffare än vad det nu var.

Jag har inte bara blivit starkare, snabbare och uthålligare under mina år med Martin som coach. Jag har också blivit lite smartare och klokare, och mycket mycket lugnare. Jag har haft roligt under dessa år också, fått testa träning som jag själv inte hade haft en tanke på och jag har hela tiden fått utmana mig. Jag har aldrig varit ordentligt skadad – något jag finner mycket imponerande då volymen och vikterna stundtals har varit höga. Att hålla någon skadefri så som Martin har gjort med mig är en bedrift – speciellt när adepten är som jag och vill testa allt, ogillar att vila allt för mycket, gärna har tusen bollar i luften och är en aning för hård mot sig själv.

Så, varför tog jag nu detta beslut om allt var så bra? Jag kan nog säga att jag har Martin att tacka för det också. Jag tog beslutet för att balansen i mitt liv är viktig att bibehålla. Och mitt liv har förändrats ganska radikalt det senaste halvåret. Ett liv med sambo och hus är inte samma liv som när man är singel. Mina drömmar och prioriteringar har sakta men säkert förändrats, eller ska jag säga anpassats? Visst, jag vill fortfarande bli så stark jag bara kan men jag har så mycket mer i mitt liv nu som faktiskt betyder exakt lika mycket som träningen betyder för mig – och allt måste få sin plats utan att jag skuldbelägger mig själv för att jag gör mer eller mindre av det andra.

Så. Min stig framåt har nu nått en kurva, och ännu vet jag inte vad som väntar bakom den. Men, jag måste våga ta stegen för att veta hur det ser ut när stigen jämnar ut sig igen. Läskigt, men samtidigt spännande 🙂 Tack Martin för att du har varit den bästa coach man kan tänka sig. Jag må förlora en coach, men min vän kommer jag alltid ha kvar 🙂

Hela vägen fram.

Igår hade jag ett sån där mindre trevlig stund tillsammans med rodden. 5 km på tid. Usch usch.

Jag har dragit mig för detta pass länge. Eller det gör jag väl egentligen med alla pass som involverar längre roddistanser på tid. Rodd var så mycket bättre att köra när man inte visste om sina tider, eller vad man var kapabel till. Nu vet jag ju hur det kommer att kännas redan innan 😛

Hade en plan, som alltid, men planen höll jag nog bara första km. Sen handlade allt om att bara sitta kvar på rodden alla fem kilometer. Vid 1.5 km var det grymt nära att jag bara la av, satt och hittade på ursäkter för fullt.

Men. Av någon anledning så blir de där tankarna aldrig mer än tankar. Jag sitter alltid kvar hela sträckan ut, hur ont och hemskt det än är. Jag tycker det där är intressant, och jag funderar vad det är som gör att man faktiskt sitter kvar. Det är ju ingen som tvingar mig till det, och ingen skulle reagera om jag struntade helt i det. Så, vad är det som gör att man ändå tar sig igenom det hela?

Efteråt kändes det givetvis bra, och jag var nöjd med tiden. 20.39 stannade klockan på. 15 sek från mitt personbästa från våren 2014. Helt klart godkänt. Men. Nu vill jag inte ro 5 km på ett tag..(ändå nämnde jag för Robban efter passet att ett maraton på rodden skulle vara intressant att testa..)

wpid-20150127_200355.jpg

Jag längtar efter att lyfta. Jag gör det nästan hela tiden just nu. Men ändå längtar jag. Precis som det ska vara.