Krock.

Min weekend i Sälen som skulle bidra till att ladda batterierna och vara början på en ny tid med mer lugn och ro började inte så bra.

Vaknade med en känsla av lugn. Drack mitt kaffe och åt min omelett. Vallade skidorna och började rulla mot Tandådalen. Jag kom dock aldrig så långt. Helt plötsligt väljer skåpbilen som kör framför mig att stanna mitt på vägen. Vi både kör ganska långt ut på vägen efter att ha passerat en fotgängare. Detta innebär att det inte finns någonstans att ta vägen när jag försöker väja efter att ha märkt att bilen inte stannar. Plötsligt har jag åkt in med höger sida av bilen under skåpbilen. Min vindruta krossas och motorhuven repas. Jag blir totalt blank och får nog en mindre chock.

image

Tack och lov så får jag fantastisk hjälp på Statoil här i Sälen. De placerar mig på en stol och ringer försäkringsbolag och plötsligt är min bil på väg mot Mora och jag har en lånebil. Att det finns så snälla människor!

Jag känner i hela kroppen att jag tog detta hårt. Kom efter ett tag ut på en tur i spåret ändå. Skapligt ostabilt och energin fanns inte. Men det var skönt att få rensa huvudet lite. Men nu är jag slut. I huvudet. I kroppen. Hela jag. Jag vet att dessa saker händer och att ett misstag är ett misstag. Men samtidigt så kan jag inte skaka av mig känslan av att vara värdelös. Men samtidigt. Jag är hel, och det är väl det som räknas..

image

Tack alla fina som har varit så snälla idag. Jag behövde det. Att bara ensam är i vanliga fall tungt när man heter Camilla. Idag blev det ännu lite tyngre och då behövs varje snällt ord. Tack!

Advertisements

Nöjd.

Metconhosta. Den bästa hostan! Fy sjutton, det var längesen jag mådde så här efter ett pass. Förkylningen gör nog sitt dock. Nöjd med dagens träning (ja, ni ser rätt – NÖJD! :)) i och med att min träning inte består av så många liknande pass som dagens. Det känns bra att veta att jag kan pressa på och köra så slut på mig. Det är ju ändå Open-tider nu 🙂

Dagens pass;
3 varv av;
10 power clean @40kg
10 laterala burpees

Tiden stannade på 3 min och 51 sek. Hade det varit tävling eller någon hade kört bredvid mig hade jag nog gjort allt lite snabbare i och med att lite vila är med i tiden. Men men. Givetvis fångades allt på film också 🙂

3 varv av ; 10 power clean @40kg, 10 laterala burpees (3 min och 51 sek) from Camilla Autio on Vimeo.

Det har varit en omvälvande dag annars. Återigen väntar förändringar. Förändringar som jag visste skulle komma..men kanske inte så snart. En sån där förändring då det rätta valet antagligen är det som gör mest ont. Lite tårar blev det på jobbet (det är tur att jag sitter i ett eget litet hörn..kan ju inte förstöra imagen av att vara hård och tuff :P). Andra besöket hos terapeuten idag också. Fortfarande inga djupdykningar men ändå mycket som kommer till ytan. Nya uppgifter att ta mig an..allt för att börja vara lite snällare mot mig själv. Och nu på kvällen har jag öppnat och stängt YesBox för allra sista gången. Jag har medvetet dragit mig undan från boxen för att lättare vänja mig från att den snart är helt borta. Men nja, det var ändå med smärta och sorg jag gick därifrån ikväll. Men, finns det några hejdå som är enkla att säga?

Aja. Nu är ett hejdå avklarat. Dags att börja ladda om inför nästa snart..

Frihet i mörkret.

En extra dags vila som egentligen inte var extra var precis vad som behövdes för att få bort förkylningen. Igår var det så dags igen att bege sig ut i spåret. Dock ingen tempoträning denna gång utan lugn och fin jogg där syftet enbart var att njuta.

Jag älskar friheten som min pannlampa ger mig, grymt bra investering. Jag kan springa i skogen när jag själv vill och jag kan springa vart jag vill. Underbart. Jag tror också att den begränsade synen på sätt och vis hjälper mig att bli mer säker på foten. Jag måste känna av marken bättre och parera för rötter och stenar mycket snabbare. Mörkret gör också att backar försvinner en aning, man ser inte riktigt när det går uppför och det är svårt att veta när backen tar slut. Bara positivt med att springa i mörkret helt enkelt. Det enda som påverkas negativt är väl tempot..men det är nog en vanesak, så snart jag börjar lita mer på mig själv och mina fötter så kommer nog tempot höjas.

Gårdagens pass blev tillslut 5 km som avverkades på 33 min ungefär. Som alltid en härlig känsla i kroppen efter avklarat pass. Idag väntar ett betydligt tuffare pass. Blir nog skoj 🙂

20140223_180510

Kort vecka annars för min del. På torsdag styr jag bilen mot Sälen. Tre dagar med så mycket längskidåkning som möjligt. Åker ensam till Sälen. Inte för att jag vill, det handlar mer om att jag inte har så mycket annat att välja mellan. Story of my life..fantastiska liv.

Duktig.

Det här med att vara förkyld alltså..inte roligt. Igår ansåg jag mig själv vara frisk. En dags vila med resultatet att träningen fick skjutas upp fick räcka. Igår snörade jag därför på mig mina löparskor och begav mig ut i slasket. 5 km på tid var planen. Jag har en bra tid, för att vara jag, från början av programmeringen. Det är en tid jag vill slå, men det blir bara svårare och svårare. Och ja..har man varit förkyld kanske man inte ska ha som mål att slå sin rekordtid. Bestämde mig för att strunta i tiden och bara springa de 5 km i ett tempo som kändes lagom…det gick sådär. Från första löpsteget tryckte jag på och det var först sista kilometern jag drog ner på tempot (orken tog visst slut då). Tiden blev tillslut 29.40 och jag är grymt nöjd med tanke på senaste dagarnas status samt med tanke på underlaget.

Men..idag är förkylningen tillbaka. Huvudvärk. Ont i nacken. Raspig hals. Irriterande. Så vila väntar idag (vilket programmeringen faktiskt säger att jag ska ha, men som jag hade planer att ignorera…). Hela förmiddagen har därför spenderats i sängen med en kopp kaffe tittandes först på OS och sen på sändningen från Tjejvasan. Och vet ni. Jag tycker helt klart att jag är värd denna lugna dag. Inget dåligt samvete över att klockan bara blir mer och mer och jag inte gör något vettigt. För det jag gör är ju faktiskt vettigt. 🙂

Att titta på Vasaloppet väcker dock minnen. Jag längtar efter att få ta mig an de där nio milen igen! Ska nog försöka få en plats till nästa års lopp. All smärta och negativa tankar kring loppet är borta och jag minns bara det bra och det fina. Minns bara känslan av hur glad, lycklig och stolt jag var..speciellt de där sista 9 km från Eldris då jag förstod att jag skulle ta mig i mål. Via nedan länk kan ni läsa om mitt äventyr från 2012; http://team1337.shapemeup.se/2012/03/05/vasaloppet-2012-tavlingsberattelse/

Precis nu vågar jag mig nog på att säga att jag är bra. Jag är duktig. Jag ligger i min säng och tittar på min egovägg med mina diplom från Halvklassikern och Klassikern. Igår fick jag beröm från chefen för ett större jobb jag slitit med i en vecka. Och min tid på 5 km är helt klart godkänd. Så jo. Jag ÄR bra. 🙂

IMG_20140222_124634

Rädsla.

Körde mitt andra pass på ASK idag. Folk måste undra vem den där sura tjejen i ett hörn är..när jag känner mig lite osäker och inte vet vad som gäller kan jag lätt se lite sur och hård ut har jag märkt. Det ÄR läskigt att börja träna på ett nytt ställe. Så många oskrivna regler att hålla sig efter. Men för varje pass lär man sig något nytt, och ja, efter två pass kanske jag inte ska förvänta mig att jag ska känna mig som hemma. Lyftarlokalen på ASK är iallafall grym och det var ingen som tittade snett på mig idag då jag la beslag på två stänger..pluspoäng på den.

Dagens träning då?
A. Bygg till en tung power snatch (ej max) – 46 kg (max är 50)
B. 10 varv för kvalité;
1 marklyft @120kg
2 clean&jerk @50kg
5 HR pushups

Jag har dragit på mig en lätt förkylning så jag försökte hålla ner tempot idag och då var det ju tur att passet såg ut som det gjorde. Hade nog kunnat gå högre i power snatchen, men tekniken blev lidande så jag valde att stanna på 46 kg. Det fick räcka helt enkelt. De 10 varven var skoj och ja, jag älskar ju att få göra mina tunga marklyft. Alla 10 marklyften gick bra även fast ryggen är lite trött efter gårdagens back squat..

Förra veckan hade jag mitt första besök hos kuratorn (terapeuten eller psykologen..kalla det vad man vill..). Jag fick till läxa att rabbla affirmationer. Veckan som har gått har jag försökt intala mig själv att jag är aktiv och handlingskraftig. Det har gått sådär..men men. Denna vecka tänkte jag satsa på en ny. Problemet är bara att alla på pappret jag har fått känns som en stor lögn. Hur kan det vara så svårt att vara snäll mot sig själv? Började fundera på en egen affirmation istället..det längsta jag kunde tänka var “ibland är jag ganska bra”. Inte riktigt den affirmation som jag ska ha..men, kanske är det en lagom dos för mig just nu? Affirmationer är nyttiga, och jag tror att vi alla skulle behöva påminnas hela tiden om att vi faktiskt är bra, kan saker eller ja, vad som helst positivt. Kanske ska man sätta upp en på spegeln i badrummet, eller på fläkten i köket eller någon annanstans där ögonen ofta vilar (nu är ju då frågan varför jag själv inte sätter lappar på dessa platser?).  Vad säger du till dig själv dagligen för att höja dig själv?

Nästa tisdag har jag ny tid hos terapeuten. Mitt mål med dessa besök är att sluta vara rädd. Rädd för ensamhet. Rädd för att bli sviken. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att förlora. När jag slutar vara rädd så vet jag att jag har lärt mig älska mig själv, för när man gör det, då finns det inget att vara rädd för längre.

Ingenting varar för evigt

Sitter på boxen. Har precis avklarat dagens pass;
A. Back Squat @80% 5 x 5 (80 kg)
B. 40 sek rodd @PR-tempo 500 m x 5

Passet kändes bra. Rodden kändes lätt och inte så hemsk som 40 sek brukar göra. Att göra femmor på 80 kg i back squat kändes också bra och jag hoppas verkligen att det innebär att mina ben börjar bli en aning starkare..

Jag börjar märka av i kroppen att tempot börjar lugnas ner lite. Eksemen börjar försvinna. Jag känner mig mer återhämtad. Jag har mer tid för mig själv helt enkelt. Kanske kanske att det snart börjar märkas i träningen också…ska bli intressant att se hur Open går i år. Jag har inga mål med Open iår, fokus ligger på annat detta år. Men, det är alltid spännande att se hur man placerar sig mot alla andra. Planerar också en liten Open-turnée, får se vilka boxar jag besöker…tycker att hela cirkusen kring Open känns mindre iår än förra året. Stämmer det eller har man bara vant sig vid allt?

20140218_181118

Det sker så många förändringar hela tiden. Kan inte allt bara få vara som det är? En liten stund kan man väl få känna att jorden slutar snurra. En liten stund av ro. Ingenting vara för evigt…tyvärr.

En helg mitt i livet.

Söndag igen. Helgen har sprungit iväg! Igår blev det som sagt roadtrip till Uppsala. Träning på CrossFit Uppsala. Alltid lika härligt att komma dit, och det var med ett leende jag introducerade airdynen för Emms. Hon fixade de där 10 minutrarna helt fantastiskt, och ser nog redan fram emot nästa omgång 😉 Min träning bestod bland annat av att välta däck och att hoppa in och ut ur det. Grymt skoj, och det var härligt att köra lite träning utomhus (även fast lite snö inte skulle skada!).

Efter träningen blev det lunch och häng i Uppsala med Fia. Det är härligt med såna vänner där allt är som vanligt fast man så sällan ses. Fia och jag har snart hängt ihop i 12 år..det är en väldans massa år och det ger mig ännu mer åldersnoja..Att gå runt i Uppsala känns lite speciellt, det var ju ändå min hemstad i några år. Men nog är Eskilstuna hemma ändå..Turen hem från Uppsala tog lite längre tid än vanligt. Milian var lite upprörd. Allt är inte så enkelt när man är fyra månader gammal. Så mycket att se och så mycket man kan missa om man skulle råka somna. Han är för söt den där ungen, och jag är förbaskat lycklig som har fått spendera en hel helg med honom och hans fina mamma. Att se honom le och höra honom skratta får mitt hjärta att ta några extra skutt och ja, man kan inte få nog av att gosa med honom. En av de små sakerna som gör vardagen en aning vackrare..

Idag var jag och Emma på Friskis och tränade tillsammans (nostalgivarning på den!). Egentligen hade jag simning på programmeringen, men badhuset har lite dåliga öppettider och vi var för sega på morgonen. Fick istället ta igen det jag inte hann med igår. Så det blev lite power cleans samt pressar..eller lite..40 reps på 40 kg blev det tillslut. Att träna på Friskis gör ont i hjärtat. Inte bara på grund av hela situationen med YesBox..utan det handlar om den brist på korrekt teknik man ser överallt. Egentligen behövs inga stor förändringar, utan det kanske handlar om knän som ska ut, magmuskulatur som ska aktiveras, bröst och blick som ska upp. Små saker som kan minska risken för skador avsevärt. Här syns skillnaden mellan en “box” och ett gym avsevärt. På en box kan du som ledare gå fram så mycket enklare och korrigera någon utan att denna tar illa upp och undrar vem sjutton du är. Hur ska man göra för att få in den biten på ett vanligt gym? Går det ens? Kommer jag kunna hålla mig borta från att korrigera en teknik som är under all kritik? Får man ens ignorera att korrigera?

Får sova på den helt enkelt…