Små små saker som ibland inte är så små.

Ännu en helg som har varit så bra att man önskar att den aldrig tog slut. Igår kväll hade jag känslan att sömn är oviktigt, så många timmar som försvann när man egentligen kunde göra något roligare. Det har varit en perfekt helg egentligen, och ändå har inte extraordinärt hänt. Eller? Är det dessa små saker som man har gjort som är de extraordinära? Biljardturnering är ju inget man gör varje dag, och inte heller pulstävling i bastun (jag vann den! Vi pratar dock inte så högt om hur biljarden gick..). Om man kan se det extraordinära i dessa små saker så blir ju livet otroligt fyllt av extraordinära saker.

Fredagen började lite tungt. Kom hem sent på natten mellan torsdag och fredag från Paris. Jobbresa igen. Åkte dit onsdag eftermiddag och hem torsdag kväll, resor som såna sliter mer än vad man tror. Jobbdagen blev sen längre än planerat på fredagen och ja, jag var inte på mitt gladaste humör precis. Träning direkt efter jobbet, hur underbart som helst efter tre (TRE!) dagars vila. Gick riktigt bra och återigen fick jag ett kvitto på att något faktiskt börjar hända. Kvällen avslutades sen med sushi, vin och helt fel film för någon som tycker att mörkret är läskigt och dessutom är ensam i ett stooort hus som hela tiden låter. Varför ska man skrämma upp sig själv så mycket?

Lördagen innebar mer träning och öppet gym på boxen. En hel del teknik idag och jag tycker att jag fick till mina Clean&jerk bra. Skönt träningspass utan stress. Efter träningen kom Marcus förbi och då försvann bara timmarna. Att en person kan bidra så mycket till att stress, oro och alla måsten bara försvinner (om man nu inte tänker på detta ständiga tjatande om att äta 😉 ). Marcus, du är mitt Sälen kan man säga.. Lördagen var en kväll utan några extraordinära händelser som ändå var extraordinär.

Clean&jerk 20130928 from Camilla Autio on Vimeo.

Söndag. Min helg på boxen. Vilken härlig stämning på boxen. Många som tränade, bra möten som avklarades och nu äntligen har vi fått igång ett system med värdar på YesBox. Helt underbart att få lite avlastning med öppettider, och dessutom ett steg i rätt riktning för att göra YesBox ännu mer tillgängligt. Även idag hann jag med träning. Dagens träning gick bra (15-12-9 av power clean @40 kg och burpees), men något konstigt var det med kroppen för jag var extremt skakig och uppe i varv, lite jobbig känsla. Kan det vara kaffet tro?

Dagen är snart slut, och jag kommer att lägga mig med ett leende på läpparna och en känsla av stolthet. Leendet kommer från vetskapen om alla underbara människor runt mig och alla små saker som gör dagarna så där extra bra. Stoltheten kommer från att jag ikväll har tagit tag i mina rutiner igen och lagat ordentlig och BRA mat. Tre olika paleorätter som alla blev riktigt bra. Veckan som kommer har potential till att bli riktigt bra. Som sagt..det gäller ju att se till de små sakerna.

Sov gott!

Bitter? Eller?

Funderingar en tidig morgon igen. Funderingar kring olika tävlingar. Kvalet till Nordic Showdown är över. Det har varit skoj att ”tävla” lite, alltid lika spännande kvällen innan ett event släpps. Jag är nöjd med min prestation, speiciellt med tanke på hur mycket gymnastiska skills passen har krävts men givetvis har jag saknat min styrka – de riktigt tunga momenten. Hatten av till er som gick vidare i alla fall, bra jobbat!  

I alla fall. Det jag sitter och tänker och funderar på är en slags saknad. Jag saknar det CrossFittävlingarna stod för..för ja, bara ett år sen. Det känns som om denna sport växer lite väl mycket just nu och att det vi kämpar så hårt för att behålla mer och mer rinner ut som sand mellan fingrarna..och då menar jag vårt community och vår sammanhållning, och ja, vårt sätt att tänka kan man väl säga. Jag har varit runt på olika tävlingar i år, dock tävlat mindre iår än vad jag gjorde som ”färsk” CrossFitare och varit publik mer än vad jag egentligen trivs med (nej nej, jag är ingen tävlingsmänniska jag inte..). Min känsla efter att ha varit betraktare på dessa tävlingar är att skillnanderna mellan elit och ”vanlig” CrossFitare börjar bli större, det ”vi alla” som tidigare var så tydligt börjar nu mer och mer bli ”vi vanliga” och ”dem duktiga”.

Jag minns känslan från SM 2011. Min första tävling. Jag hade tränat CrossFit i ett halvår. Jag var sååå nervös, men samtidigt förväntansfull. Jag hade hört så mycket om den härliga gemenskapen mellan alla tävlande, både elit och motionär. Och visst fick jag känna på den, det var den som såg till att jag genomförde det sista eventet på den tävlingen för min del. Glädjen jag kände i bröstet efter tävlingen var fantastisk. Det gjorde liksom inget att man kom in som nybörjare och inte klarade allt, man var lika välkommen ändå och man hyllades som en vinnare oavsett vilket resultat man gjorde.

Samma förra året. RCFFC 2012. Alltså, hur stolt var jag inte över att få starta i samma heat som abosoluta toppen i Sverige?! Och det är ju detta som har varit så fantastiskt med CrossFit – att alla kan tävla sida vid sida. Den nya CrossFitaren kan inspireras och motiveras av eliten, samtidigt som eliten utmanas mot varandra. Inget är givet innan tiden är slut och vem som helst kan egentligen vinna. Men..det börjar kännas som om detta börjar försvinna. De ”stora” tävlingarna är till för eliten och de små lokala som så få hör talas om lämnas till de vanliga. Varför blir det så? Varför ska CrossFit bli som alla andra sporter där eliten lyfts fram och den vanliga glöms bort? Vad hände med känslan av att vi alla är vinnare?

Givetvis är det roligt och inspirerande att se när de bästa gör upp om olika titlar och jag är grymt imponerad av de prestationer de bästa gör. Men, om skillnaderna blir för stora så kommer en del av inspirationen att försvinna, känslan av att vägen dit är omöjlig kommer att infinna sig. Och det beror på att man inte är en del av det hela, utan man står istället bredvid och betraktar.  

Det jag är lite orolig över är att vi kommer att tappa den breda massan på tävlingarna. Och då menar jag inte bland de som är med och tävlar utan publiken. Vi som är insatta i CrossFit kommer alltid tycka att det är roligt att gå och titta på de bästa och heja på dessa. Men hur motiverar jag t.ex min familj eller vänner utanför CrossFitens värld att gå och titta? Dem kommer ju inte kunna känna igen sig i atleten som tävlar och kommer därmed inte lockas på samma sätt. Vi kommer att få fortsätta höra ”jag måste bara träna lite mer sen kan jag börja med CrossFit…”, för de har bara sett en sida av CrossFiten ch dess utövare.

Jaa..är det tävlingsmänniskan i mig som är bitter över att jag inte får vara med och tävla som talar, eller finns det någon mer som känner som jag? Börjar vi tappa det vi varit och är så stolta över?

Som en låt på repeat.

Jag önskar så att jag kunde skriva att jag inte är stressad och att livet känns harmoniskt. Förändringar geomförs och förhoppningarna är stora att allt ska lugna ner sig, men av någon anledning så gör det aldrig det. Kanske är det jag som har ett för stort behov av att hela tiden boka upp nya saker, eller har jag helt enkelt tagit mig vatten över huvudet och överskattat min egen förmåga?

Om jag lägger mig ner och slappnar av nu är risken mycket stor att jag blir kvar där. Genom att hela tiden vara på språng så orkar jag. Det är inte så bra att känna så, till och med jag förstår det. (Häromnatten bestod mina drömmar konstant av en fundering över vad larmkoden hem till mina föräldrar är..jag kom aldrig på det och det tog mig sen två dagar till innan siffrorna ramlade rätt, hur ska man tolka det liksom?).

Förra veckan vilade jag mer än vanligt från träningen. Orken fanns helt enkelt inte. Inte ok! Två extra vilodagar blev det. Ångesten är total, men samtidigt vet jag att det hade inte blivit bra om jag hade tränat heller. I lördags gjorde jag i alla fall NS 13.3. Jag hade ett bra självförtoende innan jag körde då liknande pass tidigare i veckan hade gått så bra. Dock var inte förhållanden optimala i lördags. Dagen innan snubblade en av våra atleter illa under ett boxhopp och skrapade upp benet rejält. Blodet rann rejält och det slutade med en tur till akuten och 8 stygn. Stora starka Camilla klarar inte av dessa saker och fick ligga med benen i högläget för att undvika att svimma medans våra fantastiska atleter plåstrade om den skadade. Detta satt givetvis i bakhuvudet när jag själv hoppade över boxen i lördags… Lördags förmiddagen var även en aning stormig rent känlsomässigt, och jäklar vad sånt tar på krafterna! Nej, inte de mest optimala förhållandena men jag tycker att jag bet ihop bra och klarade ändå 18 thrusters. Godkänt.

NS.13.3

(Jag vet att videon inte är helt korrekt, men det är roligt att ha det filmat ändå)

Idag blir en spännande dag. Cykel till jobbet. Ingen lunch med. Pass hela kvällen och ingen klar middag. Jag vet inte hur jag lyckas just nu? Det positiva är väl att jag har en helt fantastisk familj vid min sida och underbara vänner som på olika vis har förgyllt min helg och gjort min 27-årsdag och firandet kring det till en bra upplevelse. Det känns lite bättre att bli äldre då..

Ha en bra dag!

(Och sen blir jag alldeles varm i hjärtat av att se vilket stort intresse det är kring Adventskampen detta år, det ska bli grymt skoj att anordna tävling igen)

En gladare fredag

Igår blev jag visst ett år äldre. 27 år gammal nu. Usch. Jag trivdes som 26-åring. Nu tycker jag det räcker med att fylla år, jag behöver inte bli äldre..eller så kan livet få hinna ikapp åldern lite.

Många som gratulerade igår. Det värmer hjärtat och gör mig glad. Givetvis förstår jag att mer än hälften inte hade reflekterat över att det var min födelsedag om inte Facebook påminde alla..men ändå, folk tar sig ju faktiskt tid och skriver grattis och det är beundransvärt. En liten gest har oftast en större betydelse för mottagaren än vad man inser. Tack.

Jag var lite seg igår. Planeringen sprack i onsdags och jag åt varken lunch eller middag. Det slet visst mer än jag trodde så det var bara att glömma träning igår. Två dagars vila blev det istället. Tillhör inte mina favoritaktiviteter och det är tur att det inte händer oftare. Idag blir det dock träning iallafall och jag längtar som sjutton!

Såå..det är en bra fredag idag. Inte bara för att jag ska träna utan också för att fina Stina kommer hem! Yey! Hjärtat känns alltid mer helt när de man älskar är en nära.

Nu lite jobb och sen massage. Ha en fin fredag!

image

(Vackrare vänner får man leta länge efter.. )

När huvudet inte riktigt hänger med.

Hur ska man kunna få andra att tro på sin egen förmåga och sina förbättringar om man själv är helt värdelös på det? Det var det där med att leva som man lär, eller?

Igår hade jag samma pass på programmeringen som jag hade tidigare i somras. Det gjorde mig lite nervös. I somras kände jag mig i grymt bra form. Kanske inte så konstigt när man har semester och kan lägga en hel del tid på återhämtning? I alla fall. Passet, som är 10 power clean @50kg, 10 laterala burpees, 10 power clean @40 kg, 10 laterala burpees, 10 power clean @30kg, 10 laterala burpees, gick väldigt bra senast och jag landade på en tid på 4.43 min. Oj, vad nöjd jag var då och vilken bra känsla  jag hade i kroppen. Igår stod således samma pass i programmeringen. Kroppen känns tung, formen allt annat än bra och dagarna ägnas åt jobb efter jobb, inte den bästa känslan. Var hundra på att jag skulle få en sämre tid denna gång..men. Vad man lurar sig själv ibland. Gårdagens tid landade på 3.53 min. Nästan minuten snabbare än senast! Vad hände här liksom?

Nej. Kanske dags att börja tro lite mer på sig själv. Det är ju inte första gången jag förvånar mig själv..

Dags att studsa till jobbet!

Pass 20130917 from Camilla Autio on Vimeo.

Adventskampen 2013 – mer än bara en tävling.

På YesBox har vi nu börjat planera och förbereda för fullt inför årets upplaga av Adventskampen (http://crossfityesbox.se/adventskampen-2013/ ). Att arrangera en tävling är roligt, men också grymt tidskrävande. Det är mycket som ska fungera och många bränder att släcka. Förhoppningsvis kommer bränderna vara färre iår än förra året, och förhoppnignsvis blir årets tävling precis lika fantastisk som förra årets. Jag kommer fortfarande ihåg känslan från förra året…här kan ni läsa min sammanfattning av Adventskampen 2012; http://crossfityesbox.se/2012/12/04/adventskampen-2012-tavlingsberattelse/

Iår så står Adventskampen för något mer än bara en tävling och rolig utmaning. Iår så väljer vi att ge en del av inkomsterna från tävlingen till Plan Sveriges kampanj ”Because I’m a girl”. Varför kanske några undrar? Det slog oss ganska nyligen att som företagare så kan man påverka en aning mer än som privatperson, resurserna blir större helt enkelt. Det här är vårat sätt att påverka världen och förhoppningsvis få den att bli lite bättre och vackrare. Att vi valde just ”Because I´m a girl” var ganska självklart. Vi bakom YesBox är tre tjejer, och vi är tre tjejer som har fått följa våra drömmar och fått välja vår egen väg i livet. Vår omgivning har stöttat oss och peppat oss. Det har varit en självklarhet för oss att gå vår egen väg, oavsett vart den vägen har tagit oss. Det är en självklarthet för oss – men långt ifrån en självklarhet för alla flickor i världen.

Mitt hjärta gick i små bitar när jag läste en artikel i Aftonbladet där en flicka i Afghanistan blev intervjuad. Hennes största önskan var att få bli en pojke! Hon var en mindre människa för att hon var född som flicka. Hur kan världen se ut så?! Hur sjutton kan ett kön avgöra hur du ska leva ditt liv? Ofattbart.

Det vi bidrar med via Adventskampen och förhoppningsvis andra påhitt kring YesBox kanske inte är en stor del – men det är något i alla fall.

Vi ses väl i Munktellarenan den 7:e december?

Så länge man är normal klarar man allt.

Sitter och tittar på ett avsnitt av “Debatt”. 5:2-dieten diskuteras. Och jag är arg. Arg på denna jäkla hysteri som genomsyrar vårt samhälle just nu. Vikthets, diethets – hela tiden kommer nya mirakelkurer som ska få oss att gå ner i vikt (helst så snabbt som möjligt och hur enkelt som möjligt). Förstår inte folk vad det gör mot oss?! Hur skadligt detta är? Vem tänker på den där unga flickan eller pojken som är besviken på sitt yttre? Eller unga..det finns vuxna som tänker likadant – vars liv styrs av hur de ser ut och vad samhället tycker om dem. Som kommer testa varje metod som finns för att förhoppningsvis må lite bättre. Är deras välmående så lite värt att man kan strunta i det för att den breda massan ska få ytterligare ett enkelt sätt att gå ner några kilon efter semestern. Du som vuxen människa med barn – vad sänder du för signaler till dina barn när du struntar i att äta mat två dagar i veckan?

Normala människor. Det är något som är återkommande. Normala människor kan äta enligt dessa dieter, de klara av, som i det här fallet, att fasta två dagar och äta fem. För dem gör det inget. Den normala människan klarar allt. Men vem sjutton är normal? Vem avgör vem som är normal? I detta fall anses således inte jag vara normal. Jag ramlade nämligen dit. Jag var svag! Och det gör mig ännu argare att inte bara jag själv tycker att jag är en dålig och svag människa – nu ska hela samhället tycka det också! För det är ju exakt det som sägs när man hänvisar till den normala människan, vi kategoriserar återigen människor i normal och onormalt efter hur vi klarar att följa den norm som gäller. Fast, det är väl mitt eget fel att jag var svag?

Så många säger att de har koll på hur de tänker och vad de gör. De blir aldrig extrema. Men är inte varje diet ett steg mot det extrema? Jag trodde jag hade koll. Att jag visste vad jag gjorde. Men ändå satt jag där en dag – hade inte ätit frukost, ingen lunch och fick dåligt samvete för att jag funderade på att äta en banan efter dagens träningspass! När gick det så långt? Allt började ju bara med att jag så oskyldigt valde att följa en diet som skulle få mig att må bättre! Så många tror att de har koll och så kommer den där dagen då de märker att gränsen är passerad, och inte med bara några små kliv utan med flera kilometer. Men just det – det drabbar ju aldrig den normala människan, bara den svaga…

Sluta mixtra med maten. Sluta lyssna på vad “experterna” säger. Lyssna på vad din kropp behöver. Läs på! Vad innehåller den mat vi äter. Vad behöver vi äta för att kunna leva. Strunta i vad vågen visar och hur mycket grannen har gått ner. Börja röra på dig. Sluta stressa! Njut av livet och gör det du tycker är roligt. Det är inga mirakel, det är ett vanligt liv, men det kommer ta dig så mycket längre än vad en liten diet kommer att göra..och du riskerar inte att fastna i ett beroende där du inte vill vara.

Jag vet inte vad jag vill få ut av detta. Jag är bara så arg. Så arg på att fokus läggs på fel saker. Att vi är så insnöade på att gå ner i vikt att vi glömmer att mat bara är en del av en helhet. En helhet där varje pusselbit fyller sin roll och är lika viktig. Mat, stress, sömn, livsglädje och motion – vi behöver allt, och det är naivt att tro att bara en del av dem alla ska hjälpa oss till att må bättre. Men men..jag kanske har fel. Kanske är det rätt att sova 5-6 timmar varje natt (där dessutom större delen av sömnen är orolig och lätt), väckas av en väckarklocka som alltid ringer för tidigt, strunta i frukosten (det är ju fastedag!) stressa till jobbet, jobba 8 h utan lunch (det är ju som sagt fastedag!), stressa hem för att ge barnen mat och på något vis förklara för dem att mamma/pappa äter inget idag för det är ju ändå fastedag och mamma/pappa mår jättebra av det (alltså, vilket barn går på det?), och sen sätta sig i soffan och titta lite på TV (på fastedagen ska man ju ändå inte röra på sig, och fastedagen löser ju ändå det där med viktnedgången) för att sen gå och lägga sig och återigen sova ganska så dåligt. Det kanske är det livet som är det mest optimala, vad vet jag?