Den där karusellen.

Jag börjar bli skapligt trött på dessa dagar med yrsel – de förstör ju hela dagen! Igår var en sån dag, och ja, idag sitter lite kvar men inte lika mycket (så länge jag inte rör för mycket på huvudet..). Kände direkt när jag vaknade att rummet snurrade. Det var fullt fokus när jag tog mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att glömma att stå upp och jobba. Håller jag mig stilla så är det lugnt, men så fort jag är uppe och går eller rör på kroppen så börjar det. När jag går är det lite som att vara full, lite vingligt och det känns som om marken rör på sig. När jag sitter och rör på huvudet så känns det som om jag får ett blodtrycksfall, ungefär som när man reser sig för snabbt. Det är skapligt obehagligt.

Valde att ta en extra vilodag igår, att springa när man knappt kan gå är väl inte helt optimalt. Idag kan dock inget stoppa mig, idag blir det träning (det är ju ändå bara 9 dagar kvar till AXA!!). Kanske att jag får med mig Robban ut på mina intervaller 🙂

Dagen innan denna hemska yrseldag så var vi iväg och spelade beachvolleyboll på kvällen. 2 h med spring i mjuk sand och där jag mer låg ner än stod upp kanske inte helt kan räknas som vila, men oj vad roligt det var! Ett riktigt guldkorn i vardagen och ja, återigen slår det mig hur lycklig jag är just nu. Livet kan verkligen ändras snabbt..igår till exempel så sa jag upp min lägenhet. Mhm, sambo nästa! 😀

Ska väl göra ett nytt försök nu med att få en tid hos vårdcentralen för att se vad denna yrsel beror på (andra gången jag försöker nu..) samt fortsätta dricka mitt vatten. Massor av vatten, salter, magnesium och KOLHYDRATER består mina dagar av just nu..som sagt, det är ju bara 9 dagar kvar idag 🙂

Advertisements

12 fjuttiga dagar kvar.

Jaha. 12 dagar kvar idag. Det går undan nu!

Kläder att springa i är nu inhandlade och provsprugna. Blev så bra så. Senaste passet var 10 km i terräng. Blev ett varv runt Årbys milspår. Sprang utan klocka och utan musik, och ja, det var riktigt behagligt att bara höra sina egna andetag och låta tankarna vandra. Återigen gick det riktigt bra att springa och jag gillar känslan av att 10 km känns kort och enkelt. Inga problem att bibehålla steget eller drivet och jag kunde även öka bra sista kilometern. De två första kilometrarna gick dock mycket snabbare än planerat då jag hade Robban med vän bakom mig. De drog upp tempot bra (eller ja, jag gjorde ju egentligen det..så jag får skylla mig själv) och det var riktigt skönt då jag kunde vika av mot 10 km och därmed dra ner på tempot igen 🙂

wpid-20140727_210955.jpg

Känslorna inför AXA är blandade. Jag är bättre förbered än tidigare, men jag är fortfarande nervös och en aning osäker. Grymt skönt att ha Stina med under loppet, mitt fokus kommer bli på henne istället för mig själv. Jag är dock fortfarande osäker på Bydalsfjällsloppet..vi får se hur jag gör där helt enkelt.

12 dagar kvar alltså. Nu börjar uppladdningen ordenligt. Kolhydrater, vatten, magnesium, sömn..nu gäller det.

Flyger fram.

Två löppass är gjorda. Och mitt självförtroende har vuxit lite igen. Gårdagens pass var helt fantastiskt! Det var dock många om och men innan vi väl kom ut och iväg. Det var varmt igår! Ruskigt varmt. Att springa direkt efter jobbet var otänkbart.

Det blev istället ett snabb tur till Sundbyholm. Andra gången i år som jag badar i riktigt sjö. Inte dåligt för en badkruka! Det var skönt att sen åka hem och inte göra något alls. Har varit en hel del flängande de senaste dagarna, så en stund i soffan var efterlängtat. Så mycket mer orkade jag inte göra i värmen igår ändå.

Strax efter åtta började temperaturen iallafall kännas lite mer behaglig. 28 grader visade termometern i bilen när vi rullade mot Årby. Det fick bli i ett pass i endast sporttopp. Underbart skönt att faktiskt våga springa så…

Började med 2 km i Z1-tempo. Det är svårt att hålla så lågt tempo när man är som piggast. Kanske hade kunnat gå liiiite långsammare än vad det nu gjorde, men, det blev bra ändå. Efter dessa två km väntade 5 km i 10 km-fart. Om det nu blev det vet jag inte, men jag sprang på riktigt bra tycker jag..speciellt med tanke på terrängen samt värmen. Det var så roligt att springa! Och helt underbart att få känna drivet i steget. Det kändes som om jag flög fram och inte ens smärtan av alla brännässlor fick mig att stanna. Åh, dessa löppass kan man leva på länge!

Glädjen över att dessutom få med mig Robban ut i skogen är obeskrivbar. Jag behöver inte ens tjata, han följer bara med. Förstår ni hur lycklig jag är som har hittat någon så fantastisk! Sen får vi se hur det låter den dagen han springer ifrån mig…

wpid-img_20140724_221826.jpg

Vila idag. Det blir en kväll i Skogstorp med poolhäng, bastu, grillat och bara en massa fredagsmys. Livet är förbaskat bra nu och jag njuter varje sekund. Yey! 🙂

Att resa sig igen.

Igår skulle jag göra ett nytt försök på 42 km igen. Jag var såååå laddad dagarna innan! Pluggade in vilka leder jag skulle följa och hade en ordentlig lust till att springa långt. Dagen innan gick vi den led som skulle bli den sista för mig att springa och den var helt ok. Försökte tänka på att äta ordentligt dagarna innan..vätskan var jag kanske inte lika duktig med. Och så kom då gårdagen, och jag vaknar givetvis med yrsel igen. Min värld snurrade och jag kände mig allt annat än på topp. Men..jag kan inte riktigt erkänna för mig själv att det är bättre att ta det lugnt så jag drog på mig kompressionsstrumporna och packade vätskeväskan och begav mig iväg med Robban och hans vän i släptåg.

Jag var seg redan under uppvärmningspromenaden. Efter ca 1 km så börjar jag iallafall småjogga. Snart går det uppför och jag följer min plan och går upp. Småjoggar sen igen. Sådär håller jag på i ca 2 km. Sen gör jag misstaget och vänder mig om och ser att Robban och Jonas, som GÅR (!), är endast 30 m bakom mig. Jag bryter ihop och får ett ordentligt mentalt breakdown. Det blir inget mer löpsteg efter det. Istället snurrar tankar om misslyckande runt i mitt huvud. Jag känner mig värdelös och börjar tvivla rejält på mig själv…vad har jag på mina kommande lopp att göra egentligen?

Robban får se en ny bild av sin kära flickvän och gör verkligen allt för att få mina tankar att vända. Inte det enklaste..när jag väl blir elak mot mig själv så är det ordentligt. Vi fortsätter iallafall att vandra den väg jag skulle ha sprungit. Det går undan i början, vi håller ett bra tempo och jag har faktiskt ingen aning om hur vissa delar av leden ser ut då mitt fokus låg på mina fötter och den stig vi följde. Tror att vi gick fel tre gånger och den lättvandrade leden var allt annat än lättvandrad..

23 km senare så är vi tillbaka vid stugbyn. Robban gör ett sista försök till att vända det hela till något positivt och får oss alla att jogga/spurta sista km. Jag har svårt att medge det, men det fungerade nog ganska bra ändå. Det känns bra att veta att jag utan problem kan jogga och till och med hålla ett bra löpsteg efter 23 mycket svårvandrade kilometrar. Han är allt bra den där Robban 🙂

Min tro på mig själv är dock en aning kantstött just nu. Jag är inte så säker på att jag fixar de där äventyren jag har framför mig. Ska jag verkligen springa båda loppen? Just nu känner jag faktiskt en längtan efter att springa igen (jaaa, jag är lite korkad…)..och AXA bör inte vara några problem då jag nu har Stina med mig (Stina vikarierar för Emma kan man säga :)). Men Bydalsfjällsloppet ska jag ju fixa själv. Är jag tillräckligt stark rent mentalt för det? Kan jag klara det? Och vad är det som gör att jag har dessa dagar fyllda av yrsel? Vad är det kroppen försöker säga?

Jag har lite att fundera på kan man säga…och imorgon börjar man jobba igen också. Men (!), jag är ju glad, lycklig och kär så vad gör allt det där andra? 😛

Njuter.

Livet tar lite extra tid just nu. Sista semesterveckan just nu och första veckan som jag och Robban har semester tillsammans. Det är mycket som ska hinnas med helt enkelt…och den där mannen som fångat mitt hjärta har lite svårt att ta det lugnt (nu sover han dock sött bredvid mig..).

För några timmar sen kom vi fram till Säfsen. Långweekend väntar med lite olika äventyr. Idag är dock hela sällskapet lagom slitna efter gårdagens kanottur på 6 h. Man sitter inte sådär jäääättebekvämt i en kanot men det var iallafall vacker natur 🙂 En mysig dag och vi klarade oss från ofrivilliga bad. Jag var förste kapten längst fram och klarade det galant (det mumlades en hel del bakifrån dock..). Ett antal mil blev det iallafall och jag kan varmt rekommendera den tur vi gjorde..men ta med tält! Det är bara korkat att ro två dagsturer på mindre än en dag.

image

image

image

image

image

Dagen innan igår så hade jag långtur i löpspåret. Till en början var det tänkt att jag skulle springa 25 km, kändes helt ok..15 min innan jag stack ut fick jag meddelande om att min träning var lite ändrad. Helt plötsligt skulle jag springa 42 km. Hjälp! Blev till att packa lite extra energi och sen begav jag mig till Vilsta. Det gick bra fram till 25 km, en liten dipp strax innan 15, men sen blev det segt. Benen blev stumma och löpningen gick långsammare än långsammast. Klev av vid 30 km och slängde mig på marken (givetvis började det regna strax efter..). Nytt försök på 42 km genomförs på lördag..liite nervös men det ska gå. Jag känner att jag är ovan vid de skor jag använder, fötterna tar stryk men samtidigt så är de fantastiska uppför. Så ja, det får gå helt enkelt. Inga större skavanker dagarna efter förutom att jag återigen lever i en karusell. Det snurrar lite för mig helt enkelt..hoppas verkligen att det gör över snart. Beror antagligen på att jag fortfarande har svårt att få i mig tillräckligt med vätska och mat..dessa långturer kräver en hel del. Bättring där!

Utöver allt ovan så har jag gjort det riktiga rullbandstestet, åkt MC, köpt snyggaste MC-kläderna (inte dem på bilden..) och bara mått bra. Det är så här det ska vara 🙂

image

image

Att sakna.

Det tog ett tag men igår kom det ifatt mig, igår KÄNDE jag den förändring som har skett. Som jag saknade min vän, mina vänner, igår. För ett år sen var vi alla samlade. I samma stad med max 10 min mellan oss. Chansen var stor att man skulle springa på någon någonstans. Sen flyttade den första. Tog en del av mitt hjärta och flyttade flera mil bort. Alldeles för långt bort.
image

Och nu har den andra flyttat flera mil bort, givetvis i den andra riktningen. En bit till av mitt hjärta försvann. De där spontana kvällarna är förbi. Promenaderna runt ån. Alla träningspass. Det kommer inte att komma tillbaka. Det tillhör det förflutna. Framtiden kommer ge andra saker, men det går inte att komma ifrån att det vi hade aldrig kommer igen.
image

Igår gick det inte att hålla emot tårarna. De bara kom. Saknaden är enorm. Som ett stort hål i mig.

Tack och lov så har ju andra förändringar skett också. Vad hade jag gjort om jag inte hade känt din värme mot min rygg, din undran över vad som snurrar i mitt huvud när jag suckar djupt och ljudligt gör mig lugn på sätt och vis. Livet går ju vidare på olika vis, men saknaden kommer nog alltid finnas där. Och det ska den ju göra också, de där tårarna och smärtan vittnar ju om att det vi hade och fortfarande faktiskt har är något alldeles speciellt. Den vänskapen alltså!

Jag saknar er.
image

Mindre bra idé igen.

Igår var det varmt. Ruskigt varmt. När det är så varmt ska man ta det lugnt, kanske ligga på en strand eller bada..man ska INTE vara ute och springa. Gissa vad jag gjorde igår?

21 mycket långsamma km tog jag mig igenom. Fy sjutton vad värmen påverkar! Givetvis hade jag vatten med ut, men två liter räcker inte långt så det gällde att dricka smart. Följde en ny led för mig. Kanske inte den roligaste men nu har man utforskat den också. Mycket svårsprunget på sina håll och idag är benen flammiga efter allt högt gräs och brännässlor som jag sprungit igenom. Vid km 13 hade jag turen att springa precis bredvid en sjö. Tog tillfället i akt och försökte kyla ner mig så bra det gick. Tröjan doppades i vattnet och drogs sen på igen. Hjälpte lite iallafall 🙂

Idag är jag lite seg. Spenderar dagen på föräldrarnas altan. Lär väl sluta med att jag somnar i en solstol..sover alltid dåligt natten efter ett långpass. Kroppen verkar ha lite svårt att gå ner i varv. Men men, sånt får man ta. Det är ju roligt att springa egentligen.. 😛

Träningen inför mina lopp går ju bra iallafall. Nu står det också klart att jag kommer springa båda ensam. Egentligen skulle ju jag och Emma springa AXA tillsammans, men hennes höfter sätter stopp för det. Känns tråkigt, men vad kan man göra? Hälsan går alltid först. Jag kommer sakna min väns sällskap och framförallt hennes orubbliga optimism. Emma kan nog få vem som helst att klara de där hemska uppförsbackarna. Så nu har jag inte bara själva sträckan som utmanar..nu ska jag även stå ut i mitt egna sällskap 😛

Jag saknar mina vänner. Inom mig råder en konflikt kan man säga. Jag är glad och lycklig. Och det ger mig dåligt samvete. Jag har träffat en helt fantastisk människa som jag vill spendera så mycket tid jag kan med, helst varje vaken minut. Men samtidigt så är det så många fler som också förtjänar att få sin tid. Hur får man det att gå ihop? Ibland så känns det som att man inte gör annat än sårar folk. Kommer den här känslan av att aldrig räcka till någonsin försvinna, eller är det meningen att den alltid ska vara där?

Nähä. Jag ska väl njuta lite av min semester nu. Heeeelt ledig idag då det dessutom är vilodag. Min kropp uppskattar det.