Ett annat tempo.

Ja, dagarna här i Sälen går i ett helt annat tempo än vad dagarna i vanliga fall gör. Det är lite svårt att anpassa sig efter tempot, i alla fall rent psykiskt. Ska jag vara ärlig har jag fuskat och jobbat lite, men bara lite! När man drar ner på tempot så börjar tankarna snurra och när de gör det så är det lika bra att direkt få ner allt skriftligt. Tankar inför kommande månader och mer struktur börjar nu ta form. Jag och Emma har en hel del att ta itu med nu under våren, och vi har nått en punkt då det är dags att visa att dessa muskler inte bara är en fasad. Vi är starka rakt igenom.

Dagarna är inte så innehållsrika här annars. Lite skidåkning. Promenader. Spel. Vädret har väl inte varit det roligaste. Regn på julafton. Töväder igår. Men skidspåren har varit förvånasvärt bra ändå. På julafton tog vi oss runt “Kalven runt” som nu har blivit lite av en tradition. Kunde vrida vatten ur kläderna när vi kom hem, men det var en härlig tur ändå..skapligt bakhala skidor bara. Nu har vi precis kommit hem efter 8 km i Högfjället. Helt fantastiska spår! Och solen var framme också. Styrkebesked för egen del då det uppför och på flacken går riktigt fort (eller ja, det går framåt i alla fall..), känns bra inför fjällmarorna och ja, lite nytta ska man väl ha av dessa dessa stockar till ben? 🙂

Hoppas att ni alla har haft en riktigt mysig jul!

wpid-20131222_235107.jpg

 

Lätt snöfall i söndags

Granen 2013

Jodå. Här sågar man sin egen gran (givetvis från vår egen tomt).

20131224_162926

Målet är att ha så få grenar som möjligt på granen..

20131223_165442

20131224_124637

20131223_140340

Ibland är inte spåren så bra..och ibland får man hitta sina egna vägar i skogen..

20131224_124626

 

20131226_140847

20131226_141255

 

För framtidens skull.

Så ligger jag här i min 90 cm breda säng i Sälen igen. Snålt om utrymme må det vara (dessa axlar blir ju bara bredare..) men det är en av de bästa platserna som finns.

Jag har semester. Från båda jobben. Pass är tidsinställda för den kommande veckan. Bokföringen är gjord. Räkningar är betalda. Jag har förberett allt som går att förbereda och håller nu tummarna att inget oväntat sker. Samvetet är väl det som inte har tagit semester ännu. Att stänga boxen över jul känns tråkigt, men det finns inget att göra åt det. Jag kan inte vara på fler platser på en och samma gång, och nu måste jag lyssna på kroppen och huvudet och ta en veckas semester. För framtidens skull. För min skull. Känslan av otillräcklighet får jag leva med.

Julledigheten började bra och lite tidigare med en helg i Strängnäs. Fint sällskap. Massage. Skratt. Kortspel (som dock resulterade i förlust). En flykt undan den riktiga världen helt enkelt.

Tränade igår. Passet gick över förväntan. En turbulent fredag som innebar maktlöshet, frustration och tårar gjorde att lördagens känsla inte var den bästa. Riktigt skönt då att äntligen få känna att back squat känns lite lättare igen. Men oj vad jag längtar efter att kunna ta riktigt tunga vikter i BS. En dag! Körde alla tunga BS utan lyftarskor, och jag tror att det var en bidragande faktor till känslan. Varför började jag fuska med att ha dem på från början?

Gårdagens pass var;

EMOM back squat @30X0 i 7 min, lägg på 5 kg varje minut.  Började på 60 kg och sista lyftet blev således på 90 kg.

Hang squat snatch 2 x 5
Började på 30 kg och sista lyftet blev 40 kg. Kändes bra och ja, rörligheten jag nu har i bröstryggen gör verkligen sitt.

Squat clean&push jerk 1.1.1.1 x 4
Första lyftet körde jag på 50 kg, lite för lätt men det var ändå fyra lyft som skulle fixas. Sen 60 och 65. Sista setet orkade jag inte pga fusk med både frukost och lunch. Men, jag var nöjd med det jag åstaskom..

Imorgon ska jag ta en tur i längdspåret. Just nu snöar det och jag hoppas att det innebär att skogen är klädd i sin vinterskrud imorgon. Finns det något vackrare? 

image

Sov gott!

247 dagar kvar.

Även fast jag igår kom till en viss insikt om varför jag utmanar mig själv så kan jag ju inte förneka att jag även gör alla dessa galna saker för att de är roliga. Det är idag 247 dagar kvar till Bydalsfjällsloppet, 234 dagar kvar till AXA Fjällmaraton..och varje gång jag tittar på nedan filmer pirrar det i magen och jag längtar verkligen. Jag har dock lite svårt att greppa att jag kommer springa runt på de där fjällen, AXA är enklare att relatera till för det loppet har jag redan gjort, men Bydalsfjällsloppet är en helt ny utmaning.

247 dagar. Det är ganska många dagar. Men ändå. Så som dagarna flyger fram just nu så är vi snart där. Det man inte får glömma bort är att det inte är målet som är det roliga, det är vägen dit. Varje träningspass har sin charm och fokus ska vara på just det passet, inte på målet.

Gårdagens träning var kort, men tuff. AMRAP 12 min av 10 utfallssteg med stång i ryckposition (40 kg) och 5 pullups. Fullt fokus på utfallsstegen då det helt klart var en utmaning att ta sig upp från bottenläget. Men det gick! Att jag sen valde att fokusera på att pullups gick helt värdelöst försöker vi glömma. Men, en del av mig känner mig nöjd med gårdagens prestation..

Idag ska jag ro.

Våga vara duktig.

Jag har börjat fundera mer och mer på varför jag gör det jag gör. Varför jag hela tiden söker en massa utmaningar. Varför jag aldrig nöjer mig? Utåt sett så försöker jag alltid övertyga mig och andra att det beror på att jag vill se hur långt jag kan nå. Se när gränsen är nådd, OM det finnns en gräns. Och ja, det stämmer nog till en viss del att det handlar om det. Men det är inte hela sanningen.

Min strävan handlar i grund och botten om en osäkerhet. Rädsla, osäkerhet och en sviktande tro på mig själv. Genom att hela tiden utmana mig sjäv så söker jag efter bevis på att jag faktiskt klarar något. En bekräftelse från både mig själv och andra. Men, om jag aldrig lär mig lita på mig själv och våga tro på mig själv kommer ingen utmaning att vara tillräcklig. Jag kommer aldrig vara nöjd innan den dagen jag själv kan erkänna att jag är duktig.

Ingen annan än jag själv kan ge mig den ultimata bekräftelsen. Men jag är inte där än. Kommer jag nå dit? Ingen aning. Jag jobbar på det, men det är svårt. Jag får mycket hjälp på vägen. Jag har fantastiska vänner som tror högre om mig än vad jag själv gör. Jag har en coach som för länge sen har genomskådat vem jag egentligen är. Men de är bara hjälpmedel på vägen. Det är jag som måste göra grovjobbet.

Vi kan träna hur mycket vi vill hela vårt liv. Vi kan lära oss nya saker. Vi kan göra mycket med oss själva. Men i grund och botten kommer vi aldrig komma någonstans om vi inte har huvudet och tankarna med oss. Inte för att vi inte utvecklas eller blir starkare/smidigare/uthålligare etc eller smartare, utan för att vi inte kan uppskatta och faktiskt SE att vi kan allt detta. Utan tro och självsäkerhet missar vi allt. Det blir lite som att ha kakan där, stirra på den, men ändå inte äta den (typ..:)).

Hmm. Om vi alla skulle lägga lika mycket tid till mental träning som vi gör till att lyfta tunga vikter (som ett exempel) undrar hur världen skulle se ut då? Vem skulle jag vara då? Dags att ta reda på det kanske..

Hur många gånger om dagen klappar du dig på axeln och säger att du är fantastisk? Hur många gånger menar du det också?

Så var det tungt igen.

Nej, den där känslan av att vikterna är så mycket tyngre än vad de brukar vara håller i sig. Dagens träning gick inte bra. Back squat är tungt just nu..visst det ska vara tungt, men det känns för tungt för tidigt. Snatcharna gick bra ändå, ovanligt bra. Funderade ett tag på varför? Kom tillslut fram till att det måste bero på mitt besök hos kiropraktorn förra veckan. Jag har ju faktiskt lite mer rörlighet i bröstryggen nu och det gör en hel del..så den delen av träningen kändes bra.

Gjorde även lite clean+frontböj+frontböj+split jerk. Och ja. Även där var böjen min svaga länk, det var tungt. Jerken gick bra och det kan jag nog också tacka den nyfunna rörligheten för. Dock var väl vikterna inte de tyngsta… Nej, just nu går det inte helt som jag vill. Men det är väl bara att kämpa på, så småningom vänder det nog.

Sen var det bara till att kliva i ledarrollen och leda pass. Gick bra idag. Men kan det gå något annat än bra när man har så fantastiska atleter…och när man sen får ha Milian, 2 mån, som hjälptränare så är succén given 🙂

image

Nu får jag snart gå hem och äta middag.  Yey!

Med fokus på rätt sak.

Helgen har mest spenderats i Strängnäs. Inte heller helt ovanligt. Men ändå har helgen bjudit på nya erfarenheter. Jag och Marcus har hängt i tennishallen nästan hela helgen. Tennis. Vad kan jag om det? Typ inget visade det sig. Det där med att hålla koll på vem som leder och vad ställningen är är svårare än vad man tror (speciellt när den där rutan med poängställningen man har i TV saknas när man står precis vid banorna och tittar istället..). Stackars Marcus som ständigt får ha ett stort frågetecken i släptåg. Aja. Efter finalerna igår så kan jag iallafall räkna så länge jag har fullt fokus på spelet 🙂

Men. Det var inte det jag ville skriva om. Tankar och känslor väcktes igår. Jag såg flera matcher i helgen, och åldrarna har varierat från 8-40 år på spelaren. Och ja…hur uppfostrar vi egentligen våra kommande stjärnor? Vilka tankar, förväntningar och förhoppningar lägger vi på dessa barn? Det gjorde så ont i hjärtat varje gång jag såg de där sneglande blickarna upp till läktaren efter att en boll förlorats, men även vunnits. Att se den där frågande blicken som sökte bekräftelse och ibland förlåtelse. Vad hände med leken, lärandet och det roliga? Ett barn ska endast gå in på en plan (i vilken sport som helst) och ha roligt. Varje framsteg ska hyllas och eventuella misstag ska innebära extra pepp. Inget skakande på huvudet, himlande med ögonen eller besvikna blickar. Det räcker att man som person, vuxen som barn,  är besviken på sig själv..man behöver aldrig höra om någon annans besvikelse. För vad gör det för en? Inte hjälper det iallafall.

En sak som jag verkligen gillade med tennisen var det faktum att man i princip aldrig applåderade en poäng som berodde på ett misstag. Man applåderar när man har vunnit en boll på ett snyggt vis. Som sagt, hylla en framgång..det är dem vi växer av och med. Lika viktigt oavsett om man är 8, 27 eller 57 år gammal.

Var snälla mot varandra. 

image

Det sitter i huvudet.

Många dagar sen jag skrev. Vad har hänt i mitt liv sen sist? Jaaaa…jag har tränat. Surprise! Träningen har inte gått bra. Jag har varit besviken både på min prestation och mitt huvud. Vikterna har varit tyngre än vanligt och löpningen häromdagen var allt annat än en dans på rosor.

Häromdagen så skulle jag göra marklyft. Min paradövning kan man säga. Som jag såg fram emot att få lyfta tungt! En tung trea skulle jag jobba upp till. Hade ett mål i mitt huvud och började beta av vikterna. Det kändes från och till riktigt bra. 120 kg åkte på stången och tre lätta lyft genomfördes. Och sen hände något. En kommentar gavs, en kommentar som antagligen bara skulle hjälp men som gjorde precis tvärtom..den stjälpte. Kommentaren var att jag tappade ryggen. Och ja, på filmen nedan ser man en viss tendens till dålig rygg, MEN inte så pass dålig att den inte är godkänd..speciellt inte när det handlar om att bygga upp till ett max! Okej om det hade handlat om perfekt form, men då hade jag överhuvudtaget inte lagt på denna vikt. Kommentaren bet sig fast i mitt huvud och vid nästa lyft så gick det inte alls, allt jag kunde tänka på var att bibehålla en perfekt form. Att styrkan  fanns där för att kanske klarar detta lyft och ge en bra indikation vart jag ligger i träningen spelade ingen roll, huvudet hade gett upp. Jag blir så arg på mig själv!

Löpning igår. 5 x 2 km, gåvila mellan varje intervall. Det var tungt. Tungt och åter tungt. Det här med att vara sjuk är inte bra. Idag är jag fylld av revanschkänsla och ser verkligen fram emot träningen. Det känns bra att jag känner så, att några dåliga dagar inte knäcker mig utan snarare får mig att tagga till mer..nu jäklar ska jag se till att detta går framåt.

Ny vecka imorgon. Nya tag.

En känsla att spara.

Det är så här det ska kännas. Precis så här. Energi. Jag har energi. Det känns helt fantastiskt. Jag känner mig levande för ovanlighetens skull. Att några dagars sängliggande kunde göra så mycket? Både energi och ett par lösare byxor resulterade förra veckans magsjuka i (som mest hade jag visst tappat 4 kg på ett par dagar och imorse var det bara till att dra åt skärpet ett snäpp till).

Robban leder pass på boxen istället för mig ikväll. Visade sig vara ganska bra då mitt eget pass drog ut på tiden. Skönt att vara hemma någon timme tidigare. Jag har mitt imorgon och på fredag istället. Min träning var idag;

A. Push jerk + split jerk
Gick ut lugn och körde inte allt för tungt då idag är första dagen som helt frisk. Vikterna landade på 60-65-70. Lite ostabilt i botten på några, men annars ok.

B. Bygg upp till max snatch. 
Dessa snatchar bråkar med mig. 47,5 kg klarade jag tillslut, strax under PB. Att det seriöst ska vara så svårt att förbättra det där PB;t!

C. 30 squat snatch med 80% av B.
Körde med 40 kg och det rullade på bra. Att 40 kg kan kännas så lätt när 50 ibland är omöjligt? Frustrerande.

Helt fantastiskt skönt att träna igen. Och att få vara på boxen med alla fina människor. Det blev en bra måndag detta. Nu håller vi tummarna att energin håller i sig.

 

När tankarna landar.

Adventskampen. Ja, var början man? Till en början kan jag inte i ord beskriva hur tacksam jag är över all den hjälp vi fick igår! TACK! Att ha folk runt sig som ställde upp med att hämta saker, köra saker, bära saker, ja allt möjligt man bad om var en dröm. Tack vare er hjälp blev Adventskampen en succé!

Ja, så här dagen efter när allt har lagt sig så kan jag säga att gårdagen blev en succé. Allt fungerade så bra man kan förvänta sig. Adventskampen är och förblir en tävling som vänder sig till alla. En tävling där vi ser det som ett bra tillfälle att låta de nya få tävlingsvana, där domare som aldrig dömt tidigare får en chans att lära sig vara domare, där den vana CrossFitaren får möta ett nytt motstånd och där vi alla inspireras och växer av varandras prestationer. Som sagt, en tävling för alla. En tävling där vi firar både en pallplats och en start. Där vi alla är en vinnare.

För egen del då? Jag är imponerad av att jag stod på benen hela dagen. Lite kallsvettig från och till. Lite darrig. Men det höll hela vägen. Jag är fortfarande förvånad över att vi höll tiden så bra. Men framförallt är jag riktigt riktigt glad och stolt över att eventen gick så bra och verkade vara uppskattade. När man sätter ihop event i huvudet har man en tydlig tanke vad man vill uppnå och jag måste säga att det blev nästintill exakt så som jag hade tänkt. Det stärker självkänslan en aning, och jag kan lite tyst erkänna för mig själv att “Camilla, det här fixade du och du kan faktiskt något”.

Att se Adventskampen växa så otroligt mycket från ett år till ett annat är glädjande. Att vi fick så många lag från så pass avlägsna städer är än mer glädjande. Var ska detta sluta? Alla atleter som var med och tävlade hoppas jag ger sig själva en klapp på axeln idag (och att ni gjorde det redan igår!), ni genomförde varje event superbt, och ni uppträdde mycket fint mot varandra och våra domare. Ni är grymma!

Ja. Det var årets tävling det. Nu laddar vi batterierna ett tag och ser vad framtiden bjuder på. Inga bilder att publicera ännu..att ta bilder fanns det tyvärr ingen tid till för min del igår, men det kommer någon gång! 🙂

När man vågar lite mer än många andra.

Sjuk. Jag är sjuk. Och jag har tråkigt. Återigen så funderar jag på om det är kroppens sätt att stänga av när det är för mycket? Dåligt samvete har jag dock. Massor att göra på jobbet. Snart Adventskampen. Ombokningar på boxen. Som tur var så hade jag inga pass ikväll, i dagsläget är det inte det enklaste att hitta någon som hoppar in..

Det är när man är hemma så här som tankarna börjar snurra mer än vanligt. Såg ett så bra visdomsord på OPTs blogg igår som jag gärna vill dela med mig av – “the start is what stops most people” (Don Shula). Det är ju så sant. Och det får mig att börja tänka igenom vad jag faktiskt har åstadkommit. Och det ska jag säga, jag är förbaskat stolt över mig själv, Emma och Anna som vågade ta steget och satsa på vår dröm. Tre unga tjejer med mycket hjärta som bestämde sig att nog går det bara man vill. Det är helt otroligt vilka saker vi har gått igenom under dessa år. Så många bränder som har släckts. Så många bråk. Missförstånd. Och all denna oro! Finns pengar? Kommer folk att vilja träna hos oss? Kan vi något?

När vi började där på Anna och Stefans tomt så var drömmarna stora. Glädjen var total. Att få förmedla det man älskar mest till andra är en oslagbar känsla. Träffa nya vänner. Uppleva saker tillsammans. Vi växte sakta men säkert. Att växa är både positivt och negativt, ibland är det svårt att hinna med. Och när man vill att allt ska vara perfekt är det jobbigt när man inser att det för stunden är omöjligt att få det perfekt. Istället får man fokusera på att göra det så bra som möjligt.

Jag är stolt över att vi tog det där steget som så många andra inte vågar. Att vi inte bara satt där med tomt prat utan verkligen skapade något. YesBox hade inte funnits utan oss. Så är det bara. Och det försöker jag få in i mitt lilla huvud de dagar då motgångarna är extra många..då försöker jag påminna mig att vi faktiskt är lite bättre än många andra 🙂

Det jag idag hoppas är att min dröm inte ska bli mitt nederlag. Tecknen för utmattning och stress är allt för många. Man kan likna en dröm vid en fjäder. Den är riktigt lätt att bära med sig hela tiden, men håller man inte tillräckligt hårt i den så försvinner den vid nästa oväder.

Jag älskar mitt YesBox. Även fast det har kostat. 

YB 12

YB 13

YB 7

YB 10

YB 2

YB 6

YB 3

YB

YB 9

YB 8

YB 11

YB 4