När man ser med nya ögon.

Det är lite intressant detta med hur ens perspektiv ändras beroende på vilken situation man befinner sig i för tillfället. Går man tillbaka några år i denna blogg så märker man snabbt att jag har haft, och kanske fortfarande egentligen har, en ganska skev bild av min kropp. Jag har lyckats att acceptera den på senare år, men jag kan ju inte säga att jag gillar den. Jag tycker jag är lite för stor liksom.

Men. Så blev jag gravid. Och jag blev ääääääääääännu större. Detta får jag ju inte bekräftat från enbart mig själv och alla de kläder jag inte längre kan ha, utan större delen av samhället tycker också att de ska bekräfta och förstärka det med lite små kommentarer då och då. Men men, jag blir bättre på att ignorera det och det var inte det jag skulle snöa in på..

Iallafall. Jag gillar min kula, för att det är min kula liksom (och därinne ligger ju faktiskt min fantastiska dotter). Men det jag gillar mest med min kula är att den har öppnat upp mina ögon för hur jag såg ut innan jag blev gravid. Och, vem var jag att klaga på den kroppen?!! Jag höll på att ramla av stolen här för någon vecka när jag hittade en bild på mig själv (se nedan)..för jag kunde inte för hela min värld förstå vad jag inte var nöjd med då. Hur blind kunde jag vara?

Den bilden som jag hittade kommer vara lite av min målbild nu efter graviditeten. Och jag ska verkligen göra allt för att minnas den där känslan jag fick förut och verkligen försöka förstå att det är ok att vara nöjd – för, jag var (okej okej, är) faktiskt snygg.

Tänk om man visste det när matnojan och tankarna var som värst..att man skulle ha den kroppen som målbild. Som sagt, perspektiven ändras och det är en grymt bra lärdom detta.

20150514_095524.jpg

 Tidigare njäääee..nu min målbild.

 

 

Kan inte vara tyst längre.

Alltså. Jag har nog för mycket jag vill säga, tycka och fundera över. Så jag tror vi testar detta med att blogga lite igen.

Som jag ångrar att jag inte har gjort det de senaste 8 månaderna, bloggat alltså! Jag hade så gärna haft hela min graviditet nedskriven, liksom kunna gå tillbaka och minnas både det härliga och det jobbiga..för oj, vad lätt man glömmer allt som händer när nästa nya grej kommer! Som det ser ut nu så är det cirka 6 veckor kvar till underverket kommer, jag ser helst att det bara blir 4 veckor till med kanonkula till mage..men misstänker samtidigt att det kommer bli 8 veckor.

Hur är det då att vara gravid i min värld? Jaaaaa…de första 6-7 veckorna (vi var i vecka 6 när stickan visade positivt) var jag konstant bakis, utan att ha druckit alkohol innan vill säga..Trött, illamående, levde i min egna lilla värld och kunde absolut inte förstå hur någon kvinna ville gå igenom detta mer än en gång. Men sen släppte det och jag mådde hur bra som helst, väntade och väntade på att den där magen skulle växa och längtade efter första sparken. Allt var frid och fröjd och det var bara att träna på och leva som vanligt. Men sen slog den till – foglossningen. Och helt plötsligt fick jag börja begränsa mig till vad min kropp klarade av att göra istället för att göra exakt det jag ville göra..Men men, i samma veva som foglossningarna började spöka så började vår lillfis visa att hon existerar med en spark då och då. Speciellt när jag låg ner sparkades det hej vilt och jag kunde lätt spendera en hel kväll i soffan med att bara titta på magen som rörde sig. Otroligt mysigt.

Nu har vi kommit fram till vecka 34 och visa dagar är det hela havet stormar i magen, och ibland är det lugnare. Varje lugn dag är hemsk då man hela tiden tänker värsta tänkbara, men hon därinne känner nog på sig när hon skrämmer upp sin mamma lite för mycket och skickar då iväg en ordentlig spark eller vickar lite extra på rumpan (roligast verkar dock vara att pressa huvudet mot kissblåsan..).  Jag har även fått testa på nästa “roliga” grej med att vara gravid – karpaltunnelsyndrom. Yeah på den! Och jag är så otålig så..kan hon inte bara komma nu?!

Se där, jag fick ju iallafall en liten sammanfattning gällande denna graviditet – nu ska jag bara hålla i det.

Som man kanske förstår av ovan så blir det vääääääldigt lite träning just nu. Cykla kan jag göra, så det gör jag till och från (men av någon anledning tycker han där hemma att man inte ska cykla fram och tillbaka till jobbet som nästan höggravid..så jag får nöja mig med små korta turer..). Promenad fungerar i cirka 20 min..och då i ett tempo som är långsammare än snigelns (hemma går jag under smeknamnet “Flash Gordon”). Jag längtar verkligen till att kunna träna igen! Och, jag ser faktiskt fram emot att få börja om lite med träningen..känna det där som man inte känt på många år, och liksom få en nytändning. Det ska bli spännande på sätt och vis. Och det är också en resa som jag hoppas kunna dokumentera. Kan vara roligt att jämföra träningen som var innan lillfisen och träningen som blir efter lillfisen. Det som väntar är ju helt enkelt ett helt nytt liv med helt nya förutsättningar, till och med jag som är ett kontrollfreak ser fram emot den framtiden…

Så. Ja, då var bloggen öppen igen 🙂