Så börjar vi om igen.

Aldrig trodde jag att den dagen skulle komma då jag uppskattade att göra Bulgarian Split Squats! Men som jag njöt av passet igår! Bulgarian Split Squats, marklyft och en AMRAP med massor av stabiliserande övningar (lite discogym över det hela nästan..). Det är så fantastiskt härligt att börja med en ny cykel, att få starta en ny resa. Det är ju nu man lägger grunden, som man utvecklas. Vart kommer denna resa leda? Hur kommer resultatet bli? Det får visa sig helt enkelt..

Pass enligt nedan;
A. Frontrackade bulgariska split squat@31X1, 6 per sida x4 set, 60s mellan ben
B. EMOM i 6 minuter 2 marklyft – hastighet uppåt, anpassa vikten efter det
+
AMRAP 20 minuter@lugnt och fint tempo med kvalite i rörelserna
30m enarms bottoms up KB carry per arm
10 enarms KB clean per sida
Stående “”anti rotational chop”” med antingen dragmaskin eller gummiband), 8 reps per sida
8 abmat situps

IMG_20140429_193031

Från och med igår är det fullt fokus mot mina maraton gällande träningen. Endast 115 dagar kvar till Bydalsfjällsloppet och således 101 dagar kvar till AXA. Kan tyckas konstigt att göra en massa styrkeövningar när man ska träna till två maraton, men det är precis lika viktigt att träna styrka som uthållighet..skadeförebyggande helt klart, och sen så vill jag ju inte förlora allt för mycket styrka nu heller. Tanken är ju att jag ska börja tävla i tyngdlyftning efter sommaren..så nog behövs styrkan. Sen litar jag till 100% på att Martin vet vad han gör och jag vet att jag kommer att vara redo för allt som väntar detta år.

Gårdagens pass gick bra med tanke på hur jag mår just nu. Detta jäkla pollen! Natten till tisdag var en av de värsta jag varit med om. Det gick inte att andas helt enkelt. Satt upp i sängen tillslut för att få luft. Håller tummarna att dessa björkar snart har blommat klart så att man kan få få känna sig som människa igen (och nej, jag har inte festat konstant i en vecka även fast det just nu ser ut så…). Denna natt var aningen bättre. Fortfarande brutalt uppvaknande mitt i natten på grund av andningen, men inte lika farligt. Ska bli intressant att se om detta påverkar dagens pass – 45 min rodd @Z1.

Ha en trevlig valborg! För min del blir det en lugn och nykter (strikt paleo som gäller!) valborg tillsammans med de bästa (och givetvis kommer vi spela Kent’s nya på högsta volym). Kan det bli bättre? 🙂

Fortfarande där.

En hel helg fylld av CrossFit. Underbart..även fast jag inte har rört en vikt eller tagit ett enda löpsteg.

I lördags runt klockan 7 styrde jag bilen mot Falun. Varför sova ut på helgen när man kan ha annat skoj för sig? : Kom fram till Falun strax innan första eventet drog igång. Först kändes allt lite sorgligt. För det kändes som om jag inte tillhörde denna värld längre. Jag hade varit en del av den i och med YesBox, men nu stod jag plötsligt utanför och tittade in…det kändes tungt.

Men. Allt eftersom helgen gick så försvann den känslan mer och mer, och jag fick känna att jag – Camilla – faktiskt är endel av denna fantastiska värld. Och det även utan YesBox. Det är så otroligt häftigt! Jag tänker tillbaka till hur det var för 3 år sen när jag åkte på mitt första Regionals, och när jag var med på min första tävling i Sätrahallen..jag var så blyg och höll mig helst för mig själv. De gånger jag vågade mig fram och hälsa på någon av de större och kändare namnen var nervositet extrem. Nu i helgen sprang jag istället runt och kramades med alla, pratade med alla och bara känder en stor gemenskap. Jag är så glad att jag åkte till Falun denna helg för återigen blev jag påmind hur underbart allt i detta community är. Tänk vad många vänner man har runt om i Sverige!

Tävlingen då? Grymt bra arrangerat, roliga event och extremt duktiga atleter! Som alltid är man riktigt inspirerad efter en helg som publik och jag ser fram emot att få träna igen. Roligt också att se så många nya ansikten på tävlingsbanan. Att MK Open är en tävling utan kval och öppen för alla märktes inte minst i publiken. Det var många som inte visste var CrossFit är och det var underbart att få ta del av deras hänförelse över de prestationer alla atleter gjorde. Fast..det här med att vara publik är inte min grej..jag vill också tävla! 🙂

Jag är annars fortfarande däckad av allt pollen. Andningen är värst. Vilat några dagar nu och hoppas att det snart lägger sig en aning (längtar efter lite regn!). Imorgon drar nästa cykel igång i träningen och nu är det fullt fokus på de två maratonloppen som väntar. Tydligen inte så mycket löpning, även fast det kommer att förekomma, utan mer cykel, rodd och simning. Ska bli spännande detta 🙂

Ha en fin dag!

Jag saknar dig redan.

Planerna om att kidnappa Emma (och ja, resten av hennes lilla familj) och med tvång få dem att stanna kvar börjar mer likna verklighet än dröm. Hur sjutton kommer tillvaron här i Eskilstuna bli utan min vän?

 20140424_182517 20140424_184304

Igår gjorde bästa Emms mig sällskap på Friskis när 60 min rodd skulle avverkas. Och som hon gjorde mig sällskap! Bra tempo höll hon samtidigt som hon orkade peppa mig. För egen del så är jag hyfsat nöjd med min insats. Hade jag orkat lite mer? Är jag för feg för att ta mig ur bekvämlighetszonen?

Distansen blev tillslut 13 774 m. Jag ville så gärna över 14 000 m. Nästa gång kanske? Men, samtidigt. Jag är ordentligt påverkad av pollen just nu (hoppas att det är pollen iallafall, jag vägrar vara förkyld!), och med tanke på att även den medicin jag äter gör en seg så ska jag väl vara nöjd. Dagsformen spelar ju stor roll..

20140424_180517

Det är såna här pass som väntar den kommande cykeln och fram till de lopp jag ska springa. Långa, men också långsamma. Till det så ska vi fortsätta kombinera styrka. Egentligen precis så som vi har gjort fram till nu också. Det har varit ett experiment. Kombinationen distans och styrka är inte den mest optimala, så hur gör man för att fortsätta utveckla båda delarna? Det Martin har gjort är att dra ner på volymen i min styrketräning. Jag har fortfarande lyft tungt, riktigt tungt, men inte lika mycket. Detta har varit en utmaning rent mentalt. Nästan varje styrkepass lyfter jag 80-95% av max. Huvudet måste vara med, och ibland är det riktigt frustrerande att hela tiden tycka att det är tungt. Det ska ju var tungt! Men samtidigt, genom att det är tungt hela tiden så är det svårt att känna sig stark, eller känna att man blir starkare. Så även fast jag kanske gör bra ifrån mig på de flesta pass så är känslan mest..tungt.. Jag tycker att det är ruskigt intressant hur mycket huvudet och tankarna påverkar ett pass. När man redan innan ett lyft vet hur det kommer att gå beroende på hur man tänker. Så, därför ser jag fram emot att få fortsätta utmana den delen hos mig själv, även fast jag vet att vissa dagar är mer kämpiga än andra.

Nä. Nu ska jag nog titta på filmerna från Bydalsfjällsloppet och AXA igen. Jag må kunna dem utantill vid det här laget, men dem gör mig lycklig. Titta du också! Vem vet, kanske står du brevid mig på startlinjen i augusti? 🙂 120 dagar respektive 106 dagar kvar..

 

Silvertejp nästa.

Igår lyckades jag med att sätta ett nytt PB igen. Clean&jerk den här gången. 79 kg är nya maxvikten, 2 kgs förbättring! 😛 Grymt nöjd helt enkelt.

Alltså. Det där med att sätta PB på ett gym fullt av folk, men folk man inte känner, är lite sådär..man blir ju jublande glad för varje nytt PB man fixar, man vill bara ropa ut sin glädje, high five:a och chest bump:a..men, det finns ju ingen man kan göra det med utan att ses som en allmän galning. Nää..man får istället lägga band på sig, knyta näven av glädje och bara se så där löjligt glad ut istället..men det tar udden av det hela en aning. Varför kan inte alla gym ha en PB-klocka?

Fixade även en ny bästa tid på 1 km rodd igår också, tror jag iallafall? Att jag klarade det trots allt besvär med pollen (det här med att kunna andas utan ansträgning är något helt fantastiskt har jag märkt..) känns bra. Nya tiden är 3 min 44 sek. Idag ska jag ro igen. Lite längre dock. En timmes rodd för antal meter. Yey. Eller? Tack och lov gör Emma mig sällskap 🙂

Appropå att Emma gör mig sällskap. Varken Stina eller Emma har tidigare rott längre sträckor. Förstå vilken bedrift det är när det frivilligt (?) sätter sig bredvid mig och ror 10 km resp. 1 h. Vad annat än rörelseglädje kan man kalla det? Och förstå vad man faktiskt kan göra bara för att man vill. Jag är glad att jag har dessa vänner som förstår tjusningen bakom att använda kroppen, och som så gärna gör det.

På jobbet, och i en hel del sociala medier, har det varit prat om detta med träning och att vi tränar alldeles för mycket för vad som är bra (?!). Att vara ”extrem” och sätta träning, kost och tanken bakom att optimera sin hälsa i första led ses så ofta som något negativt och udda, det är något som hela tiden ska kommenteras. Det hälsosamma är att vara lagom. Träna lagom. Äta lagom nyttigt. Och att vila därmellan. Det gör mig lite uppgiven. För det första för att det återigen leder till att jag måste försvara mitt sätt att leva (även fast jag nog skulle säga att det är jag som har det mer hälsosamma sättet att leva om man jämför mot de som kommenterar), men också för att det ger de som egentligen skulle behöva anstränga sig lite mer en ursäkt till att bromsa istället.

Jag säger inte att mitt sätt att leva är rätt för alla. Men när man ser så många som mår dåligt av det sätt de idag lever på blir man lite frustrerad när ingen lyssnar. Jag vill inte omvända någon, eller övertyga någon, jag vill bara att man ska testa något nytt..ta steget helt enkelt och göra en förändring. I början är alla förändringar ovana och det tar en tid innan det sätter sig, men, i det långa loppet är det så värt det! Saker ändras inte över en natt, eller på ett år, det är en konstant process. Jag jobbar fortfarande med mina förändringar. Men ser jag tillbaka så ser jag också hur mycket jag faktiskt har åstadkommit redan. Och varför gör jag allt? För att kunna leva det liv jag vill helt enkelt. Jag vill kunna göra allt jag vill utan att min kropp begränsar mig, både idag och om 20, 40 och 60 år. Borde inte det vara något alla vill, eller?

Jag försöker verkligen lägga band på mig själv när ämnen som dessa diskuteras. Men ibland kan jag bara inte hålla munnen stängd. ..

Vår, helt enkelt.

För en stund så uppskattade jag och gillade våren. Jag börjar ångra mig. Dumma dumma pollen! Jag brukar inte känna av pollen så farligt mycket, men nu verkar det vara en hel del som blommar så jag är så där härligt svullen runt ögonen, näsan rinner och andningen är tung. Men samtidigt..det går ju inte att hålla sig borta från skogen så man får stå ut helt enkelt. Och det här med att ligga ute på en solvarm altan tillsammans med en kär vän, sova en stund, läsa en stund..jo, jag gillar nog våren ändå.

20140419_170120

Häromdagen fuskade jag. Jag har inte haft löpning på en hel evighet i programmeringen så jag gav mig själv friheten att ta en kort tur i skogen. Det behövdes både för att få njuta av det fantastiska vädret men också för att bara få komma bort från allt. Fem helt fantastiska kilometrar blev det och jag ser så otroligt mycket fram emot alla de längre pass som snart väntar. Håll nu tummarna för en fin sommar!

20140420_192116

I övrigt så fortsätter testerna i träningen. 10 km rodd avverkades ju för några dagar sen. 42 min 22 sek kom jag in på. Tror jag är nöjd..höger höft började bråka med ett antal km kvar och gjorde det svårt att trycka på med höger ben, så det försvårade ju det hela en aning. Det har varit många tester nu på sistone, och jag börjar verkligen längta efter den vanliga träningen. Det är jobbigt mentalt att hela tiden ligga på max..och när huvudet inte vill, då är det svårt att få kroppen att prestera. Att jag ser fram emot den vanliga träningen ser jag som positivt, för det innebär ju att jag verkligen uppskattar resan och inte bara ser målet. Något verkar jag ju ha lärt mig! 🙂

 

 

20140418_134233

20140418_132852

  Hmm..det här med att jobba inomhus dagar som dessa..suck.   

Teamträning.

Man kan ju tro att jag har massor att göra och därmed inte hinner med att få ihop ett inlägg då och då. Men nej. Så är det inte riktigt. Även fast jag är väldigt öppen med hur jag mår, vad jag tänker och vad jag gör så finns det faktiskt saker som är svårare att skriva om…och det är sånt som har tagit plats i livet den senaste tiden. Och jag önskar så att jag kunde säga att det är positiva saker som händer.

Fortfarande mitt uppe i en testperiod när det kommer till träningen. Har hunnit med Bulgarian Split Squats, Pressar, Ryck samt en rolig metcon. Bulgarian Split Squats gjorde jag tidigare i veckan…jag har FORTFARANDE träningsvärk! Hmm..undrar om det är dem som har gjort att jeansen helt plötsligt känns någon storlek mindre? När jag körde pressar, ryck och den där metconen så hade jag turen att få träna tillsammans med Emms. Helt underbart, men samtidigt så smärtsamt…det är ju liksom en påminnelse om vad jag snart inte längre har. Inga nya PB:n under det passet, men det är ju inte bara PB:n som räknas. Metconen körde jag och Emms tillsammans. Det är lite vanskligt när vi gör såna saker, vi har en förmåga att börja tävla direkt..men samtidigt så gör det också att vi pressar oss lite till. Pass enligt nedan;
3 varv av – 
400 m löpning
21 svingar @16 kg
12 burpees
Jag kom in på tiden 12.15. Helt klart nöjd, även fast jag vet att jag kanske hade kunnat ge lite mer..speciellt om löpningen hade genomförts utomhus och inte på en bana på 30 m inomhus..men men, att få köra tillsammans med Emms vägde upp allt 🙂

Påsk nu också. Jag är för ovanlighetens skull kvar hemma. Inget Sälen. Det var ett svårt val. Men jag tror att det kan bli skoj att bli kvar hemma också. Snart ska jag ta mig till Friskis för att möta upp Stina och ro lite..bara 10 km..på tid..yey. Ha en fin dag!

Vi 2

 

Sluta aldrig tro.

Detta år skulle vara året då allt skulle börja gå bra igen. Jojo..tanken var ju god, men sen kan man ju inte styra över allt 😛 2014 började med att min dröm sprack, som alla vet. Ett hejdå som än idag känns tungt och som jag saknar kära YesBox (även fast jag njuter av mina fria kvällar och all extra tid jag plötsligt har!). Man kan ju inte riktigt få allt. Nu börjar vi även närma oss slutet på riktigt, förhoppningsvis så är hela bolaget borta i början av maj – det är mycket jobb med att lägga ner ett företag kan jag lova!

Det var ett hejdå som gjorde ont i hjärtat. Om några månader väntar ännu ett hejdå. Ett hejdå som idag blev ännu mer verkligt, och jag kan nog inte leva i förnekelse längre. I sommar flyttar min Emms många mil bort. Alldeles för många mil. Så där många mil att varje besök måste planeras, och att bara komma över på en kaffe en kväll går inte. Hur tomt kommer det inte att kännas varje gång jag går till Friskis med vetskapen om att Emma inte kommer dyka upp, ingen Emma att gå långa promenader med och prata om allt som händer i livet, ingen Emma att äta för mycket godis med en kväll i soffan…ingen Emma helt enkelt.

Vi har inte känt varandra så många år egentligen. Men, vi har hunnit med mycket under den tid vi har känt varandra. Och ja, jag vet, vänskapen försvinner inte..men den kommer förändras, oavsett om vi vill det eller inte.  Emma har varit min trygghet under dessa år, en vän som alltid finns där och stöttar. Hon har både bildligt och mentalt hjälpt mig övervinna ett par berg. Tittar jag tillbaka på allt som har hänt kan jag inte annat än le…och kanske fälla en tår av saknad redan nu.

1360087869708

Jag hatar att säga hejdå. 

Alla dessa hejdå gör att jag börjar fundera. Kanske är det dags att jag snart testar mina vingar igen? Kanske att det är en förändring som behövs för att 2014 ska bli det där fantastiska år som jag hoppas på? Att genomföra en förändring är alltid läskigt, det innebär ju något nytt..men det innebär också att vi tar ytterligare ett steg på den där stigen vi går på, och varje steg vi tar leder ju på sätt och vis framåt. Ibland kanske det känns som att vi går i cirklar, ibland tappar vi kursen..men tillslut, när vi lyfter blicken och ser oss omkring så upptäcker vi att vi faktiskt har kommit en bit på vägen och när vi borstat bort dammet från våra axlar och knän så märker vi ju även att vi klarade oss ganska så bra. Och när vi tittar över axeln så vet vi också att varje litet steg har varit värt allt…så ja, en förändring kanske inte är så illa ändå?

Emmas och min låt har från börjat varit Journey’s – Don’t stop Believin’…just nu kan jag nog inte tänka mig en mer passande titel för hela vår vänskap. Det kan inte bli mer klockrent.

Nu ska jag nog sova snart. Det blir ju bara mer och mer flummigt här..och imorgon ska jag ju ändå sätta några nya PB:n dessutom 🙂 Igår rodde jag förresten. 5 km på 20.08..helt ok. Jag hade kramp i benen resten av kvällen…

 

Tror jag tappade tråden.

Jag tror inte att jag ser mig som en större människa. Någon som är bättre än andra. Jag tror att många ofta får intrycket av att jag tror det..att jag tror mig stå över andra, att jag är en besserwisser. Vem vet, jag kanske är det egentligen – det kanske bara är mig själv jag lurar?

Jag vet inte om det är CrossFiten, eller om det är träningsvärlden överlag som har hjälpt mig förstå hur viktigt det är att acceptera andra. I träningen så kämpar vi, vi vinner och vi förlorar, vi lyckas och vi misslyckas. Genom att göra båda delarna, att få känna hur härlig den där vinsten är och hur hemsk förlusten är så får man en viss förståelse, både gällande sig själv men också gällande andra. Och det är ju inte bara i idrottens värld vi vinner och förlorar, eller lyckas och misslyckas. Vi gör det hela tiden i det här som kallas livet.

Damn. Nu tappade jag tråden i mitt eget huvud…

Acceptans iallafall. Vinster och förluster. Vilja. Alla har vi olika mål, olika saker vi vill göra, olika syn på vinst och förlust, olika sätt att se på saker. Och det är vad vi måste acceptera. Vi väljer olika vägar hela tiden, ibland kan någon annans väg och val verka mer än korkat. Men, det är ju det som är grejen..vi måste få göra våra egna val, välja våra egna vägar. Och när någon väljer sin väg så kan vi andra bara göra en enda sak – vi kan bara acceptera. Inte ändra. Inte kommentera. INTE KRITISERA!

Du som står bredvid – Acceptera. Uppmuntra. Fråga! Du som väljer – strunta i vad den där jante säger, strunta i vad som är normalt, vad som är lagom. Vill du vara extrem – var extrem! Vill du inte vara extrem – var inte extrem! Vad någon annan gör spelar ingen roll. Gör det du vill. Alltid.

Att gå sin egen väg är nog bland det svåraste som finns. Inte på grund av vilka hinder som kan tänkas dyka upp på vägen. Utan för att alla andra ska lägga sig i hela tiden. Och inte på ett bra sätt. Är du annorlunda så får du stå ut med mycket – främst avundsjuka. Och det behöver inte vara stora saker, utan oftast är det de små kommentarerna som tar mest, ifrågasättandet, att hela tiden behöva förklara sig och skydda sig. Det är uttröttande helt enkelt. Men, det är väl också det som är så intressant med att gå sin egen väg – att det inte är lätt.

Idag är en sån där dag då jag bara är så trött på att förklara och försvara varför jag äter mina mellanmål, varför jag tränar som jag gör, varför jag gör si eller så..kan man inte bara acceptera att det är en del av vem jag är. Att det här är mina val, min väg för stunden. Imorgon kanske jag väljer att äta godis istället för ägg till frukost – låt det då vara, kommentera det inte..låt mina val vara mina, precis som jag låter dina val vara dina. Jag har fullt sjå med att övertyga mig själv om att jag är bra eller gör rätt sak för mig, jag vill inte behöva övertyga dig också.

Jag tänker lite för mycket idag tror jag.

Behandla dig själv som du behandlar andra?

Började skriva på ett inlägg för snart en vecka sen, men hann aldrig klart och så försvann det bara..jag hade i alla fall varit på mitt tredje besök hos kuratorn och ja, varje besök väcker ju helt klart tankar.

Det jag hittills uppskattar mest med dessa besök (utöver att få prata om mig själv :P) är att jag nu VET att det inte är meningen att man ska känna och tänka som jag gör. Den där klumpen av ångest som är vardag för mig, den är inte konstant och den går att leva utan. Det är helt fantastiskt att veta att jag, förhoppningsvis, en dag kommer att slippa den. Jag har kommit en liten bit på vägen , men det är långt kvar att gå. Hur tar man sig bort från det då? Det handlar om att programmera om tankarna. Istället för att falla ner i det invanda mönstret och såga mig själv så ska jag försöka stoppa det direkt och bara acceptera att något har gått fel eller att saker är som de är, blir jag ledsen så har det gått för långt och ja, ibland är det inte lätt att stoppa i tid. Fast egentligen, om jag inte dömer någon annan för det jag dömer mig själv för så borde det väl vara uppenbart att det jag tänker är fel?

Behandla andra som du själv vill bli behandlad är det jag lever efter. Kanske ska lägga till att jag ska behandla mig själv som jag behandlar andra..fast..då kanske jag måste bli snäll först? 😛

Träningen rullar på. Har haft fler vilodagar den senaste tiden än vad jag egentligen vill. Men. Jag har ju haft ont. Och, jag har varit på massage och torterat benen. Så..vila har varit det enda rätta ibland. Igår körde jag 500 m rodd @100%. Det är allmänt känt att jag har respekt för de passen. Fixade så att Emma var på plats och hejade på mig igår, och tur var det! Emma peppade och pushade precis när det behövdes och jag klarade tillslut 1.39 min. En sekund långsammare än PB, men ändå helt ok med tanke på senaste tidens träning.

Framför mig ligger uppenbarligen en testvecka. Ska bli grymt roligt, men också mentalt påfrestande. Några PB:n vill man ju faktiskt fixa..

Planlöst vandrande.

Jag har vilat i två dagar. Jag har haft ont.

Tror det onda hänger kvar sen Open 14.5. Brutalt pass där kroppen inte ville men där viljan gick in och tog över. Grymt nöjd över min insats och min tid. Och alltid lika trevligt att köra ett pass hos CrossFit Uppsala.

Men. Ont var det. Vänster arm har inte riktigt velat vara med de senaste dagarna. Oavsett omjag höll den i böjt eller utsträckt läge gjorde den ont. Armen pulserade av smärta. När jag väl tar till smärtstillande så är det illa..och ändå ska jag ha så svårt för att vila! Det är tur att jag har en klok coach när jag själv är så korkad och inte förstår att kroppen försöker säga mig något.

Idag känns armen lite bättre. Var hos min kiropraktor igår. Fy sjutton! 30 min ren och skär tortyr! Jag grät till och med (note to myself..ta bort sminket innan nästa besök..). Smärtan i armen hör antagligen ihop med min bristande rörlighet i bröstryggen. Vi fick nästan bort hela låsningen igår, och idag ska jag försöka komma ihåg att regelbundet töja bröstmuskulaturen. Alltså. Varför är det så svårt att få in rörlighetsträning i de dagliga rutinerna? Hur gör ni andra?

Konstant vila i två dagar existerar inte i min värld. Igår blev det därför en promenad. Kanske lite längre än planerat..var ute i 2,5 h och var skapligt stelfrusen när jag väl kom in i värmen. Men det var skönt att bara vandra runt utan en större plan. Gå dit jag ville för stunden. Mötte upp min fina Emms också. Såg henne torteras under några löpintervaller. Skratt. Skvaller. En fin kväll helt enkelt. Jag kommer sakna de kvällarna i höst..

Livet är intressant. Allt eftersom jag nu tar det mer och mer lungt så befinner jag mig mer och mer i nuet. Jag är här och nu. Imorgon är imorgon. Givetvis finns fortfarande en längtan efter det som ligger i framtiden, men att längta hör till. Men jag kan också se det vackra i det som händer just nu och njuta av detta ögonblick. Och just i detta ögonblick innebär det – FRUKOST! 🙂