Serieomgång två.

Så, tävling avklarad. Och hur skoj var det inte att tävla då?! Ser verkligen fram emot nästa 🙂

Dagen började tidigt. Vi rullade från Munktell strax efter 7. Kanske en aning tidigt då vi var framme i Örebro 40 min innan invägningen började. Invägning ja. Jag var förvånansvärt lugn gällande invägningen. Jag är ganska stolt över det. Senast i höstas så klarade jag inte av att ställa mig på vågen och se siffrorna (hade en liten dipp gällande just vikt etc då) och nu på tävlingen så visades min kroppsvikt upp för alla som var där – och jag brydde mig inte. Stort steg.

Invägningen gör man tydligen även i endast underkläder, bra att veta till nästa gång.. Efter invägningen blev det en lång väntan. Vi damer som inte körde i elitserien startade inte förns efter kl 14. Först ut var herrarna, och det var riktigt inspirerande att få se alla lyfta och ASKs herrar gjorde grymt bra ifrån sig.

När det äntligen var dags för uppvärmning så var det svårt att hålla sig lugn och sansad. Jag ville så gärna känna på vikterna och Hampus (coach för oss damer) hade fullt sjå med att lugna ner oss alla. Sakta men säkert lassades vikterna på iallafall och sen var det plötsligt dags för mitt första ryck i tävlingssammanhang. Jag var skapligt nervös och adrenalinet pumpade runt så pass mycket att jag skakade. Min ingångsvikt i ryck var 48 kg – ganska högt för min del då jag som mest tagit 50 kg. Lyckades dock med att sätta den utan några större problem och var mycket positiv inför nästa lyft – ett lyft som skulle ge mig ett nytt PB var tanken. 51 kg på stången – jag får upp den fint men vikten vill fortsätta bakåt. Jag vägrar släppa. Mycket dumt. Vikten flyger nu istället framåt och landar på mina smalben. AJ! I och med bom, och ingen mer på den vikten så ska jag egentligen ut igenom inom 2 min. Jag är dock så pass skakig att jag ber om en höjning och därmed liiiite mer tid att samla mig. 52 kg blir nya vikten och jag är nära att sätta även den..skapligt besviken och typ tom då jag var så säker på att jag skulle fixa en ny PB-vikt.

Efter sista rycket är det dags för nästa uppvärmning, nu väntar stöt. Jag har lite svårt att ladda om efter besvikelsen med mina ryck och alla vikter känns tunga. Sätter dock mina överstötar bättre än vad jag har gjort på länge och vi bestämmer oss för att ha kvar min satta ingångsvikt på 72 kg – mitt max är 81 kg. Första lyftet går helt fantastiskt bra och en lättnad infinner sig, nu blev det ju roligt igen och misslyckandet med rycken är glömt. Även nästa stöt på 75 kg klarar jag utan problem. Jag vill ha ett nytt PB med mig hem så sista lyftet höjer vi till 82 kg, en ganska rejäl ökning men den gick nästan hem. En aning efterstöt med höger arm och lyftet blir bortdömt – men hey, det skulle ju faktiskt ha varit godkänt inom CrossFit så på sätt och vis är det ju ett PB 🙂

Åh, det var så roligt att tävla! Och så motiverande! Redan direkt efter sista lyftet längtade jag till nästa träningspass – att få fortsätta jobba på att bli bättre. I slutet av mars så är nästa serieomgång och jag har mitt mål klart för mig. Jag ska nå det! Förhoppningsvis så har jag lite bättre koll på nerverna nästa tävling nu när premiären är gjord..det är inte så farligt att ha tre domare och publik framför sig..för det enda som existerar när man kliver ut på det där podiet är den där skivstången och vikterna, allt annat glömmer man.

Idag vilar jag, men oj vad jag längtar till nästa pass.

Advertisements

Onsdag.

Gissa vad?! På lördag gör jag min första tävling i tyngdlyftning. Jag är galet peppad! Ska bli hur skoj som helst..även fast jag i dagsläget är supernervös och tror att jag kommer faila alla min ryck. Men, nej, blir till att vända tankarna de kommande dagarna – jag vet ju vad jag egentligen kan 🙂

Träningen har gått riktigt bra den senaste veckan. Speciellt rycket har förbättrats otroligt mycket, jag sitter mycket stabilare..men, jag behöver fortfarande bli snabbare och mer explosiv. Aja, det är bara att nöta vidare. Oavsett vad ser jag verkligen fram emot lördagens tävling (även fast det både innebär trikåer och invägning). Vem vet, jag kanske lämnar tävlingen ett eller två PB:n rikare? 🙂

Det är verkligen synd att jag inte kan ta mig i kragen och författa fler inlägg – främst för min egen skull. Jag vill ju minnas allt det som händer nu i framtiden. Fast samtidigt, så mycket att skriva om är det väl kanske inte? Jobb, träning..ja, det är väl typ det 😛

Men, ja, en sån där hyperkommersiell dag har ju faktiskt passerat. I år var första gången på mycket länge som jag firade den med någon jag älskar (om man räknar bort familj och vänner) men jag har ändå inte så mycket att säga om dagen. Givetvis var den mysig och helt underbar, men så är alla mina dagar just nu. Jag behöver inte en dedikerad dag för att hylla kärleken, det gör jag varje dag ändå 🙂

Ha en fin dag!

Angenämt problem.

Flera gånger har jag nu försökt att författa ett nytt inlägg, men jag de blir så tråkiga och platta att jag liksom har fastnat. Det är intressant..för när jag inte mådde på topp och livet var kaos så var behovet så stort att få skriva allt, tankarna fanns där på ett annat vis..nu när jag är lycklig och livet leker så känns det typ dumt att skriva om livet. Varför kan man fråga sig? Vem är jag rädd att trampa på tårna när jag förklarar och berättar hur lycklig jag är och hur mycket jag älskar det liv jag lever?

Men, nu ska inte detta inlägg handla om det..nä, bättre att skriva om den träning jag har genomfört 🙂 Igår var jag ju på ASK igen. Som jag gillar de passen, och som jag längtar efter dem! Igår blev det en och en halv timme lyftning med coach/instruktör. Att få träna med någon som ser allt man gör är jag inte bortskämd med, och jag försöker verkligen ta till mig allt och korrigera de svagheter som uppmärksammas. Mitt största problem just nu är att jag lyfter för graciöst (alltså, jag kan gilla det problemet :P). Jag måste bli tuffare och snabbare under stången, inte lika kontrollerat men ändå kontrollerat. Åh, det är så roligt att ha något att bita i!

Nästa vecka genomför jag även min första tävling i tyngdlyftning. Jupp, jag börjar redan bli nervös. Precis som det ska vara.

Ikväll ska jag göra en massa Bulgariska split squats. Stolt över mig själv som programmerar in en övning som jag egentligen avskyr..men, de fyller ju sitt syfte och det är ju det viktigaste. Ha en fin dag!

Dags att testa vingarna.

Nästan trå år blev det. Tre år med coach. Igår tog jag beslutet att testa mina vingar och stå på egna ben. Men oj, vad det gör ont i hjärtat! Jag har verkligen haft den bästa coach man kan ha, för han har inte bara varit träning. Det har handlat om livet, och om att livet ska levas på bästa möjliga vis.

Jag har haft ett fantastiskt stöd från Martin och CrossFit Uppsala genom några av de tuffaste åren hittills i mitt liv. Tankar som har gått upp och ner, humör som har följt efter tankarna, en stress som höll på att kosta något otroligt – att ta sig igenom allt det där utan den vägledning som jag har fått hade varit svårt och betydligt tuffare än vad det nu var.

Jag har inte bara blivit starkare, snabbare och uthålligare under mina år med Martin som coach. Jag har också blivit lite smartare och klokare, och mycket mycket lugnare. Jag har haft roligt under dessa år också, fått testa träning som jag själv inte hade haft en tanke på och jag har hela tiden fått utmana mig. Jag har aldrig varit ordentligt skadad – något jag finner mycket imponerande då volymen och vikterna stundtals har varit höga. Att hålla någon skadefri så som Martin har gjort med mig är en bedrift – speciellt när adepten är som jag och vill testa allt, ogillar att vila allt för mycket, gärna har tusen bollar i luften och är en aning för hård mot sig själv.

Så, varför tog jag nu detta beslut om allt var så bra? Jag kan nog säga att jag har Martin att tacka för det också. Jag tog beslutet för att balansen i mitt liv är viktig att bibehålla. Och mitt liv har förändrats ganska radikalt det senaste halvåret. Ett liv med sambo och hus är inte samma liv som när man är singel. Mina drömmar och prioriteringar har sakta men säkert förändrats, eller ska jag säga anpassats? Visst, jag vill fortfarande bli så stark jag bara kan men jag har så mycket mer i mitt liv nu som faktiskt betyder exakt lika mycket som träningen betyder för mig – och allt måste få sin plats utan att jag skuldbelägger mig själv för att jag gör mer eller mindre av det andra.

Så. Min stig framåt har nu nått en kurva, och ännu vet jag inte vad som väntar bakom den. Men, jag måste våga ta stegen för att veta hur det ser ut när stigen jämnar ut sig igen. Läskigt, men samtidigt spännande 🙂 Tack Martin för att du har varit den bästa coach man kan tänka sig. Jag må förlora en coach, men min vän kommer jag alltid ha kvar 🙂