2014 – året med avslut, men också en början.

Jag tänkte som många andra försöka mig på att göra en resumé av året som har gått. Kommer så väl ihåg när jag skrev förra årets – det var mest mörker och dåliga tider jag mindes och jag såg otroligt mycket fram emot ett år som skulle föra lite ljus med sig. 2014 skulle bli året då allt hände – och ja, nog blev det så.

2014 började dock inte på bästa möjliga vis. I januari gick vi ut med att YesBox skulle läggas ner. Ett av de jobbigaste besluten i mitt liv hittills. Tårarna var många och dagen då nyheten gick ut var hemsk, jag bröt ihop så fort jag klev utanför boxens dörrar den kvällen. Januari, februari och mars var grymt jobbiga månader. För att inte helt försvinna i mina tankar tog jag mig i kragen och tog mig till en samtalsterapeut..att få prata med någon helt främmande är ett fantastiskt verktyg som jag hoppas att fler utnyttjar. Jag fick framförallt lära mig att jag inte hade misslyckats, det var inte mitt fel och jag var inte så där värdelös som jag då kände mig.

wpid-img_20140309_170923.jpg

När vi väl hade slagit igen dörrarna på YesBox så väntade cirka två månader då jag knappt lämnade soffan (eller ja, jobb och träning blev det ju..men inte så mycket annat). Jag var slut helt enkelt. Men även den tiden nådde sitt lust och jag började känna att jag hade fått mitt liv tillbaka och en tyngd släppte från mina axlar.

Från maj och framåt så hamnade mycket fokus på de två lopp (som senare bara blev ett..) som väntade till hösten. Löparstyrka och långa pass varvades och det kändes bra. Kampen mot mig själv var dock hela tiden där, jag var tuff mot mig och hade svårt att bara vara nöjd. Det förtog en hel del av glädjen i träningen och träningslusten/träningsglädjen började mer gå över till ett slags tvång.

I juni väntade nästa avsked. Min fina Emms med familj flyttade mååååånga mil söderut. Saknaden är ännu idag brutal, och det är med både glädje och sorg jag ser tillbaka på alla de äventyr vi har haft tillsammans. Min vän kommer jag nog aldrig förlora, men det kommer ju aldrig bli som det en gång var. Hela den vänskapskrets jag har haft de senaste åren har förändrats, vi har förändrats. Ett naturligt steg i det som kallas livet, men ändock ett jobbigt steg. I mitt hjärta har jag dem alltid där – men som jag saknar de där söndagarna då vi möttes på ett fik (senare boxen) och skrattade oss igenom helgens tidigare bravader eller de där kvällarna i en soffa hemma hos någon (oftast i sällskap av alldeles för mycket mat eller godis). Men mest av allt saknar jag att ha dem fysiskt nära (Kirre, du skulle bara våga lämna denna stad!), att kunna gå förbi närsomhelst och hursomhelst.

wpid-photogrid_1398193612674.jpg

wpid-img_20141122_215239.jpg

För ett tag var dock även jag på väg att lämna den trygga vardagen i Eskilstuna och testa mina vingar. I maj gjorde jag det jag länge hade drömt om – jag mönstrade. Och bra gick det, galet bra! Siktet var nu inställt på att rycka in i januari för tre års utbildning inom militären och en helt ny karriär…men….så kom HAN.

En dag i juni kliver han in i mitt liv med besked. Inga tvivel, inga men. Det är han och jag. Det är vi. Sett utifrån så går det fort, men vad spelar det för roll när allt känns så rätt? Han gör mig lycklig och glad, han gör mig hel. Vid hans sida så skingras skuggorna och framtiden ser väldigt spännande, intressant och ljus ut. Mitt hjärta, du är det finaste jag har.

wpid-photogrid_1417434022145.jpg

2014 blev tillslut som det år jag ville att det skulle bli. 2014 blev det år då jag började uppskatta och älska mig själv igen. 2014 är året då jag läkte och hittade tillbaka till den där Camilla som fanns innan allt jobbiga tog över. Man ser det i mina ögon, i mitt leende och framförallt i min energi. 2014 må vara ett år då jag återigen tog mig över en massa fjäll och korsade en mållinje, avstod ett annat lopp, slog PB:n hit och dit, tävlade i lag för första gången – men allt det där är bara den där bonusen som kom tillsammans med allt annat. Framförallt är 2014 året då jag blev glad igen. Tack alla ni som har hjälpt mig på ett eller annat vis under detta år som började på botten och slutade på toppen, utan er hjälp hade backarna varit svårare att forcera, helt klart – TACK!

wpid-img_20140809_175627.jpg

Vad som väntar 2015 vet jag inte än. Men jag välkomnar det nya året med öppna armar och ett leende. Det ska bli spännande med ett nytt år med nya möjligheter och nya erfarenheter. Livet är ruskigt bra just nu.

wpid-20141225_135216.jpg

Advertisements

När allt bara är bra.

Igår somnade jag med ett leende på läpparna och idag vaknade jag med ett leende på läpparna (även fast klockan ringde aaaaaalldeles för tidigt). Och varför då? För att man kan inget annat än vara glad efter en helg som denna. :

Igår var jag i Uppsala och lekte lite tävling. Eventen var roliga och jag presterade grymt bra rakt igenom. Men det bästa av allt var att jag var så avslappnad. Jag bara njöt, gjorde mitt bästa och var nöjd. Hela jag utstrålade en energi som inte funnits där på några år. Helt plötsligt var allt bara så roligt och ja, sådär som det ska vara när man släpper alla prestationskrav och tankar. Hur underbart som helst.

En liten summering av eventen för de intresserade;
Event 1 , som sen blev 2+3;
Först inom 12 min bygga upp till max i squat clean och front squat. Här hade jag på känn att det skulle gå bra ( jag har ju ändå spräckt två par byxor den senaste månaden så nog har musklerna vuxit alltid..). Det slutade med PB i båda grenarna – 84 kg (81 kg innan) i squat clean och 92 (91 kg innan) i front squat. Grymt nöjd. När 12 min hade gått så hade man ytterligare tre minuter på sig att först samla så många obrutna CTB som möjligt och sen resterande tid samla ihop så mångaCTB som möjligt. Jag fick 1 + 1, och det var precis vad jag hade hoppats på. Jag är fortfarande så imponerad av mig själv som överhuvutaget klarar av att genomföra en av dessa pullups..dem är liksom aldrig en självklarthet för mig.

Event 4;
AMRAP 16 min av; 50 kcal rodd, 30 ryck @20 kg, 40 kcal rodd, 20 ryck @35 kg, 20 kcal rodd och 10 ryck @45 kg. Så här efteråt kan jag erkänna att jag hellre hade gjort burpees, det var hemskt att ro och rycka! 🙂 Men det gick bra, stabil rodd rakt igenom där jag höll den hastighet jag klarade tillslut två ryck på 45 kg – också helt enligt mina önskemål. Att klara sittryck på en vikt som är 5 kg under min maxvikt efter allt det där som var innan är häftigt. Men oj vad svårt det var att motivera sig till att resa sig från rodden efter varje avklarad sträcka 🙂

Event 5;
20 thrusters, 20 burpees, 20 thrusters (time cap; 6 min). Funderade och funderade hur jag skulle bryta upp trhusters. 10:or eller 5:or? Oavsett vad jag hade bestämt så struntade jag i det från att jag plockade upp stången. Det blev 20 obrutna thrusters till att börja med, burpeesarna matades på och sen var det bara de där sista 20 thrusters kvar. Det gick betydligt snabbare än väntat, och jag är förvånad över min egen prestation. Sluttid: 3.55

Som sagt, jag hade en fantastisk dag igår. Och känslan sitter i idag fortfarande. Allt känns så lätt och bra. Inga om och inga men. Jag unnar mig till och med en otroligt inaktiv dag idag, och det känns ändå bara bra. Håll nu tummarna att jag kan hålla kvar vid denna känsla och slippa den där onödiga pressen – jag klarar mig ju hur bra som helst utan den, klarar mig till och med ännu bättre.

Lördagen förtjänar också ett lååångt inlägg, men jag tror att det räcker att säga att den gjorde mig än mer lycklig och glad. Firade i allafall ”lilla julafton” med den nya delen av min familj – Robbans familj. Imorgon tar jag med mig min vackra sambo och åker till Sälen där vi ska fira jul med min familj. Kan det bli så mycket bättre? Vilken jul det kommer att bli. 🙂

En känsla mitt i vardagen.

Lycka. Det är en ganska häftig sak att känna – lycka. Och att känna den känslan även fast allt kanske inte är sådär som man alltid har drömt om är ännu häftigare. Som det är nu är jag lycklig. Verkligen lycklig. Inte ens några men existerar egentligen.

Den braiga känslan förstärktes väl kanske en aning igår då jag slog till med nytt PB i back squat. Jag som, enligt mig själv, knappt tränar något nu förtiden. Att jag ändå förbättrar mig visar hur mycket kvalité i träningen betyder framför kvantitet. Jag börjar bli bättre på att träna när jag vill, och inte träna för att jag ska. Stor skillnad mellan just det, och jag tror att det är för att hjärtat och hjärnan är med som resultaten kommer. (Hmm..undrar om helgens överskott av socker – glöggmingel är farligt – hade något med saken att göra också..)

8 dagar kvar till att bilen rullar mot Sälen. Jag längtar som bara den. Semester, snö, jul och allt som hör till, och det bästa av allt..hjärtat mitt följer med! Som sagt. Jag är lycklig.

Med gasen i botten och handbromsen i.

Jag har ägnat mig åt en hel del tillbakablickar den senaste tiden. Det är ju bland annat det som är det roliga med en blogg, att man kan gå tillbaka i tiden och se vad man gjorde för ett eller flera år sen. Går jag tillbaka ett år från idag är så det inte den muntraste läsning jag får. Jag mådde verkligen dåligt vid den tiden, eller det började iallafall gå utför ordentligt.

Stressad, ledsen och med alldeles för många tankar. December var inte lätt och om jag bara ska använda minnet så är det främst de tårfyllda kvällarna jag minns. Det är faktiskt först nu som jag verkligen kan se och förstå hur illa det var, det är nu jag förstår att det inte är så man ska ha det – just där och då så var det inte lika tydligt. Intressant vad stress gör mot en egentligen, och skrämmande att tänka att det kunde ha varit likadant idag också om vi inte tog det beslut vi gjorde.

Men iallfall. Jag känner att 2014 har varit året då jag har fått andas lite, landat lite och stressat ner lite. Och jag börjar bli lite trött på det 😛 Det räcker med att stå i kulisserna nu, nu vill jag ut och synas och höras igen. Det märks väldigt tydligt på mig att jag är ”fit for fight” igen, jag börjar engagera mig i saker. I vår ska jag börja instruera igen. Jag har börjat springa med en trailklubb och jag lyfter lite vikter tillsammans med några av mina atleter från YesBox. Jag vill sätta upp mål igen och göra en plan.

Det är just detta som är farligt med mig. Jag vill så mycket. Och helst hela tiden. Från noll till hundra, och sen tillbaka till noll och upp till hundra igen.. Den stora frågan nu är om jag har lärt mig något av det som har varit? Kommer jag kunna lägga band på mig? Kommer jag kunna göra saker med måtta? Kommer jag att kunna vara snäll mot mig, acceptera det jag kan och faktiskt nöja mig med det samtidigt som jag tar mig vidare. Jag har inget svar på dessa frågor egentligen, och jag tror att det är viktigt att jag hittar ett innan jag verkligen kommer igång med allt jag vill göra. Hittar jag mina svar så kan jag nog lova att 2015 kommer bli ett spännande år 🙂

Nyårslöften – den bra varianten.

Lyssnade på en podd med Sara från Träningsglädje idag. Hon nämde att hon hade haft som nyårslöfte att unna sig ett par skor i månaden. Varför har jag inte tänkt på såna nyårslöften tidigare?

Varför måste de nyårslöfte vi ger till oss själva handla om restriktioner och förbättringar av oss själva? Skamkänslan när man ev bryter dem eller om man missar ett mål förtar ju allt jobb man faktiskt har gjort. Nej, jag ska göra som Sara detta nyår – jag ska ge mig nyårslöften som jag verkligen får ut något av och som ger mig glädje varje dag.

Så, vad kan det vara för löften då? Jag får nog fundera på det, och sen kanske jag delar med mig av några löften..hur skulle ditt nyårslöfte se ut om du anammade ovan?

Hjälp där det behövs.

När jag cyklar till jobbet så lyssnar jag på radio. Alltid P3. Och just nu så går ju Musikhjälpen som många av er förhoppningsvis har lagt märke till. Jag kommer givetvis ge något bidrag till kampen att stoppa spridningen av HIV och har egentligen redan gjort en liten del i och med att intäkterna från helgens tävling gick oavkortat till Musikhjälpen. (Bara det gör tävlingen än mer fantastisk!)

När jag lyssnade på dagens program så växte sig en liten tanke fram… Det här är ju ett gyllene tillfälle för dig käre SD-anhängare att visa att du faktiskt menar allvar med att ”du inte är rasist” och att du faktiskt tror på allas lika värde. Ett av slagorden som SD använde sig under valet i höstas handlade ju om att stoppa invandringen hit och istället ge hjälp på plats. Helt tomma ord tror jag kanske inte att det är, men givetvis, för många av er som faktiskt röstade på SD är dessa ord något ni kan använda för att skydda er själva och lätta lite på det där samvetet som kanske knackar på axeln men så mycket mer betyder det nog inte för er. Så, upp till bevis nu. Ni om några bör ju vara de största bidragsgivarna till allt som hjälper våra medmänniskor runt om i världen. (Givetvis är jag medveten om att HIV är något som existerar även i Sverige, men vår kunskap och vård är betydligt bättre än på många andra platser i världen så jag ser att hjälpen främst behövs dit). Eller, är “hjälp där” bara tomma ord?

Dessa insamlingar som Musikhjälpen är fantastiska i min mening. Så ofta kan man känna sig liten och oförmögen till att förändra något. Men, även det minsta bidrag växer sig större när vi är flera som går ihop. ”Många bäckar små..” stämmer så bra när vi kommer till saker som dessa.

Samma gäller egentligen oavsett vad vi gör. “Pay it forward” och behandla andra som du själv vill bli behandlad – för varje bra sak, handling och till och med tanke så kommer vi ett steg närmare en vackrare värld. Hur bidrar du?

Tävling.

Woho. I lördags tävlade jag. Och hur skoj var inte det?!

Jag och mitt fantastiska team (Elin, My och Martin – ni var grymmast!) tog oss till semifinal. Och vi gjorde det genom att ha roligt, vara ödmjuka och veta våra egna styrkor och svagheter. Vi visste när vi skulle ta ett steg bakåt, men också när vi skulle kliva fram. Jag är grymt nöjd med vår prestation. Nedan följer en liten beskrivning vad dagen bjöd på;

Event 1;
20 marklyft
30 armhävningar
40 svingar
30 DU
20 frontböj

Jag fick 10 marklyft, 13 svingar och så många frontböj jag orkade på min lott. Marklyften på 70 kg var inga problem alls, vikten flög upp. Svingarna (16 kg) var på gränsen till för lätta – när vikten på KB:n är för lätt så är det svårare att få upp tempot tycker jag. Hörde någon i publiken kommentera mina svingar (“snygga svingar!) och det får mig att le än idag. Att sätta standards och göra allt korrekt är mycket viktigt för mig. Även frontböjen kändes ok (lite segt i benen då uppvärmningen genomfördes utan vikter..) och jag lyckades få till 13 st.

Event 2;
30 shoulder to over head
3 repklättringar
20 m utfall
20 burpees över box

I detta event fick jag lite mindre att göra – gymnastiska övningar är inte riktigt min grej. För att orka hålla tempot uppe i pressarna (som jag var med och körde) så blev det sammanlagt 15 reps i detta even. De där 15 pressarna var som ingenting. Jag studsade upp och ner som en Duracell-kanin och hade lätt kunnat göra lika många till. Underbar känsla!

Efter event två så gick endast de 13 bästa vidare, och trots lite sämre tider än planerat så klarade vi denna gräns.

Event 3;
20 squat clean
20 m skottkärra
20 m däckvält
20 boxhopp

Wow! Så mycket tungt! Inte ofta sånt sker på en mindre tävling. Grymt skoj! Uppdelningen blev att jag fick göra 5+5  squat clean (40 kg) för att sen hoppa in i däckvältet om Martin behövde hjälp. Blev dock bara ett däckvält för mig då mina ben tog allt för mycket stryk av de squat clean jag gjorde. Men, vi var grymt snabba och tog oss vidare även efter detta event.

Event 4;
60 wallballs
60 pullups
4 x 50 m sprint

Jaha. Kanske inte mer än rätt att ett event innehöll lite mer gymnastik. Tyvärr så fungerade inte wallballs alls för mig så jag valde att låta mina teamkamrater genomföra detta event själva (okej, två wallballs fick jag ihop..). Det kändes dock helt rätt att stå lite bredvid då det ändå var laget som skulle prestera och inte bara jag. Tyvärr så räckte vi inte hela vägen fram och vår resa tog slut efter detta event..

Som sagt. Grymt skoj att tävla igen. Och helt underbart att få vara en del av CrossFit-världen igen. Nog märktes det att ungdomarna som ansvarade för tävlingen var nya och inte hade helt koll på allt, men hey, vi har alla varit där och de gjorde helt klart bra ifrån sig. Det ska mycket till för att man ska våga ställa sig som domare eller funktionär i en tävling, och att dessutom våga säga emot och stå upp mot de som är äldre är än mer otroligt. Bra jobbat!

Hmm.tävla snart igen kanske? 🙂