När insikten landar.

Det är lite häftigt, för jag slutar aldrig förvånas över att träningen faktiskt ger resultat. Ibland kan det kännas som om det går olidligt långsamt framåt, att allt tar så lång tid..men vad gör det när det går framåt?

Vissa dagar är tyngre, andra lättare. Det finns övningar jag älskar att göra, och de jag tycker är mindre roliga att göra. Men, de fyller samma funktion – att göra mig lite bättre varje gång. Och när man tänker efter så är varje minut, varje tanke, varje svettdroppe och all träningsvärk värt det. När resultatet visar sig så finns bara ren glädje. Jag har kunnat göra kippade pullups i ett år nu, men ändå blir jag lika jublande glad varje gång jag lyckas göra dem. Och hur häftig är då inte känslan när det börjar kännas ganska så lätt att göra dem och jag inte behöver tvivla på om de sitter just idag eller inte?!

När man hela tiden skyndar framåt och har svårt att glädjas över de små stegen så är ett tillfälle som detta underbart. För det påminner mig om att det faktiskt går framåt. Långsamt men framåt.

Körde gårdagens pass på ASK. Hang squat clean från block. Och även i den övningen visade det sig hur mycket tankarna spelar in. Skulle bygga upp till ett tungt kluster (1.1) för dagen. På ASK kan jag köra med tjejstång så det strular till det lite när jag ska räkna vikten. Var helt säker på att det var 63 kg på stången när det kändes tungt (men ändå förvånasvärt lätt..) och jag bestämde mig för att ladda på mer vikt för 63 kg kunde jag ju absolut inte sluta vid. Precis innan jag ska gå fram och lyfta så kotrollräknar jag vikterna..och istället för att få allt till 65 kg så visar det sig vara 70 kg, och helt plötsligt blev det väldigt mycket tyngre och jag klarade inte att ladda om. Nog lyfter vi lika mycket med huvudet som med resten av kroppen allt..aja 68 kg (som jag trodde var 63..) är väl inte fy skam det heller 🙂

Rodd väntar senare ikväll. Och imorgon 14.5..den lär kännas…

Lögnare?

Nu är jag upprörd igen.

Jag vet inte om det är för att jag själv kämpar med höga prestationskrav och en känsla av att aldrig vara tillräckligt bra som jag reagerar på följande artikel; http://www.runnersworld.se/artiklar/traningslognerna-vilka-anvander-du.htm

Ja, det är jag som är den Camilla som har kommenterat denna artikel. Och ja, uppenbarligen är jag en lögnare som ljuger om min träningsmängd, min form eller min kost. Bara för att jag tar åt mig och blir ledsen över innehållet i denna artikel.

Artikeln är skriven för att få folk att börja se sanningen. Vilken sanning? Att det de gör inte är tillräckligt bra? Om vi inte hade varit så rädda för vad andra tycker eller för att inte vara tillräckligt bra, hade vi då från början behövt använda oss av dessa lögner? Vem är den personen som säger sig träna 1 h istället för de sanningsenliga 30 minutrarna, som skyller på tung benstomme istället för att erkänna att kilona kanske är några för många eller som lovar att de äter nyttigt fast lunchen bestod av en pizza? Inte är det den självsäkra personen som mår bra! Den som säger allt detta är oftast i grunden osäker på sig själv, rädd för vad andra tycker om en och ogillar den situation denne befinner sig i. Hur mår denna person efter att ha kallats för lögnare? Givetvis finns det någon därute som sporras av det och rycker upp sig, men oftast med fel intentioner..man gör det för att bevisa för någon annan att det som sägs inte stämmer. Resterande vad gör dem? Jaa, oftast ger de upp..de duger ju ändå inte.

Att stjälpa någon annan eller såga denne hjälper sällan i det långa loppet. Visst, det kanske är så att någon överdriver mängden de tränar – men kan man inte möta det på ett annat vis än att kalla denna person en lögnare? Kan man inte berömma personen för att den faktiskt rör på sig och istället motivera denna till att röra på sig lite till? Tillslut kanske personen har nått den där timmens träning, men utan det dåliga samvetet!

Nej. Jag förstår verkligen inte vitsen med att såga någon vid fotknölarna. Jag ser inget positivt i det överhuvudtaget. Och för min del..vad gör det med min självkänsla att nu bli kallad lögnare? Kommer det få mig att känna mig säker på mig själv eller nöjd över vad jag presterar..tror inte det.

Varför kan man bara inte förstå att man kommer så mycket längre med beröm och motivation istället för sågning och dåligt samvete?

 

14.4, trasiga händer och irritation.

Nej. Irritationen beror inte på 14.4 eller mitt resultat där. Jag är nöjd med min prestation. 99 reps – dvs 39 T2B. Jag var dum och glömde ta med magnesium (hur kan man glömma det?!) så det blev lite halt mot slutet. Lyckades iallafall slita upp händerna, men det hör ju lite till. Reflektion efter att ha sett min video är att jag måste börja jobba bort den jäkla svingen i min T2B – den tar onödig tid. Men men, det är ju den som gör att jag klarar denna övning 🙂

http://www.youtube.com/watch?v=Sghz5X20h74

Aja. Hade gärna tagit mig förbi T2B..nu var det tur att jag inte gjorde det då det inte riktigt finns utrymme för wallballs på Friskis..tur i oturen helt enkelt 😛 Kände mig annars inte så farligt sliten efter lördagens pass, men samtidigt så hade jag inte riktigt samma kraft i rodden som vanligt. Det var lite kämpigare än vanligt och höftböjarna var inte så jätteglada på mig.

20140325_074734

Irritationen då? Ibland undrar jag över hur man tänker? Jag är duktig på det jag gör inom coachning etc, jag har en bra utbildning i ryggen och jag tycker att det är fantastiskt roligt att hjälpa andra. Varför inte ta chansen och utnyttja den kunskapen när jag erbjuder den – gratis (!) dessutom! Handlar det om stolthet? Rädsla? Jag vet inte längre..lusten att hjälpa försvann lite när den långa processen dök upp. Det tråkiga är att det inte är jag som förlorar på detta..varför göra det så svårt när det är så enkelt?

Idag ska jag simma. Aktiv vila. Jag ör en liten vekling för jag tycker redan synd om mig själv och mina händer.. 😛

En vinst mot mig själv.

Jag har fått höra från många att jag är smått galen som gör de saker som jag gör (tror det har varit den vanligaste reaktionen under lördagen). Och ja, det är jag nog..jag är lite galen, och jag älskar det!

Lördagens äventyr var fantastiskt. Roligt. Jobbigt. Läskigt. Ensamt. Underbart.
Jag har inte bara utmanats i att springa och cykla flera gånger om, eller att hålla mig vaken eller kunna prestera med få timmars sömn som grund. Jag har också fått springa och cykla själv i mörkret. Jag har spenderat många timmar i mitt egna sällskap. Jag har fått klara mig själv. Alla dessa saker skrämmer mig. Och det är också därför jag ser till att göra dem om och om igen. Jag är mörkrädd. Jag tror att jag har sagt det förut. Det skrämmer mig att vara ute själv om nätterna, eller att gå i en mörk skog eller ja, bara vara ensam i mina föräldrars hus om nätterna. Men, det finns något annat som skrämmer mig ännu mer..och det är när någon annan dikterar villkoren för hur mitt liv ska levas. Så, okej, jag är mörkrädd. Ska min rädsla få avgöra vad jag gör? Nej. Jag ska avgöra vad jag gör, och enda sättet att mota bort en rädsla är att utmana den. Så, därför ser jag till att vara ute när det är mörkt, cykla ensam genom Eskilstuna klockan tre på natten. Jag ska vinna helt enkelt.

Man kan acceptera att man är rädd för något. Men man ska aldrig låta det styra ens liv. Vad är du rädd för?

Jag är förvånad över hur bra jag mår idag. Jag mådde bra och kände mig bra igår också, förutom en ordentlig huvudvärk (när ska jag lära mig att dricka ordentligt?!). Redan igår längtade jag till nästa träningspass och det var riktigt nära att jag stack ut på en lugn löptur…men nej, det blev vila hela dagen igår. Lika bra det, för idag så väntar 14.4. jag vill väldigt gärna ta mig förbi T2B, men jag tror inte att jag fixar de 50 tillräckligt snabbt..roligt med lite rodd i Open iallafall 🙂

#1milvartredjetimme – etappberättelse

Nedan inlägg har författats fortlöpande efter varje avklarad etapp.

Etapp 1 – kl.00.00 (5 km löpning)
Lyckades somna runt 19 och fick därmed ihop några timmars sömn (givetvis väljer en granne att ha förfest just denna fredag..). Att sova några timmar var både bra och dåligt. Bra för att jag verkligen behöver varje timme, men jäklar vad det var svårt att lämna sängen när klockan ringde! Lite kaffe, BCAA och blåbärssoppa senare så kände jag mig lite pigg iallafall.

Löpturen blev ju inte den snabbaste precis. Men, det är inte tiden som räknas det kommande dygnet. Det kändes bra i kroppen och mot slutet kändes det tom lätt. Sprang och lyssnade på Marathonpodden, riktigt inspirerande. Kändes lite underligt att passera stan och se alla som var ute och festade, helt normal är jag nog inte..

Nu har jag ätit två ägg och ska ta det lugnt innan nästa etapp drar igång. 7 kvar.

Första etappen

Etapp 2 – kl.03.00 (10 km cykel)
Tanken var att kanske sova en timme innan denna etapp. Men, nja, det gick inte riktigt. Vila i soffan med fötterna i högläge fick räcka, och jag tror att det gav mer än en kort sömn. Ny laddning BCAA och sen ut på cykeln.

Att cykla 10 km kändes lätt, kastvindarna från sidan är väl det enda jag kan klaga på. Benen kändes pigga, och ja, hela jag kände mig pigg. Återigen valde jag att lyssna på Marathonpodden, denna gång med Markus Torgeby. Alltså, den mannen! Jag är grymt imponerad av det han gör och hur han tänker.

Jaa. Två etapper avklarade. Kroppen känns helt klart bra fortfarande. 6 kvar.

Etapp 3 – kl.06.00 (5 km löpning)
Somnade och sov en timme. Inte bra! Det krävdes mycket mentalt jobb att dra sig ur sängen och ut i kylan. Men, vad fixar man inte med lite kaffe? 🙂 Jag är ändå ganska imponerad av mig själv som tar mig ut, det är inte någon som förväntar sig att jag ska springa och cykla hela tiden så att stanna inne är egentligen ganska enkelt. Men, känslan efter varje avslutad etapp är underbar, och nu är det ju dessutom ljust ute!

Jag är dock glad att jag bara springer 5 km de etapper jag springer. För det är tillräckligt jobbigt och segt. De resterande två etapperna med löpning har jag förhoppningsvis sällskap och det kan nog vara bra, få tänka på något annat en stund. Men samtidigt som det är tufft så njuter jag 🙂 Och, ja, vem skulle inte njuta över att se solen gå upp över ett lugnt och rofyllt Eskilstuna. Det är förbaskat vackert ute. Och den där duschen och frukosten som väntade när jag kom hem nu..den du!

3 gjorda. 5 kvar!

20140322_062007 (2)

Etapp 4 – kl.09.00 (10 km cykel)
Benen börjar bli lite sega nu och när motvinden sätter i så går det inte fort. Men, nu är  ytterligare en etapp avklarad och det gjordes med ett leende på läpparna. Solen har tittat fram och det är lagom kallt/varmt ute. Cykeletapperna är helt klart lättast under denna utmaning, känns lite som jag fuskar..men det gör jag inte, jag tar bara hand om min kropp och anpassar.

20140322_093259

Man får lite diffus tidsuppfattning när man sover en timme här och en timme där, samt har varit up and running sen kl 00. Men, det hör ju till och även denna del ska ju tränas under en grej som denna. Att övervinna den mentala tröskeln är minst lika, om inte mer, svårt som att faktiskt ta sig igenom varje sträcka. Men för varje vinst så växer man lite mer 🙂

4 klara, 4 kvar. Nu börjar ju det jag brukar kalla “nedförsbacke!” 🙂

Etapp 5 – kl.12.00 (5 km löpning)
Vad hände här? Helt plötsligt så är inte benen trötta längre och det finns spänst i stegen! Fick sällskap första delen av rundan av Kirre, alltid skönt att ha någon att prata med. När hon sen klev av så rullade det på grymt bra, kändes till och med bättre än allra första rundan inatt. Kan det ha så stor betydelse när på dygnet man springer?20140322_123547

Nu väntar lunch och vila. Blir ju en riktigt bra lördag detta.

5 klara, 3 kvar!

Etapp 6 – kl.15.00 (10 km cykel)
Efter lunchen försvann all energi och det var en seg Camilla som begav sig ut på cykeln. Även denna tur fick jag sällskap av Kirre, riktigt skönt i och med att jag var lite seg. Blåser fortfarande endel och det gör cyklingen liiite jobbigare, men det är fortfarande ganska så lätt. Under tiden som jag är i rörelse så känner jag mig iallafall förvånansvärt pigg. Trodde att jag skulle vara mycket tröttare vid det här laget..och visst känner jag att jag är trött när jag sitter stilla, men annat hade ju varit allt för konstigt.

Nu blir det till att vila ett par timmar igen och sen beger jag mig ut på sista löprundan. Förhoppningsvis i sällskap av Emma, det blir första löpturen för Team1337 på mer än ett år..tänk vad tiden går!

6 avklarade, 2 kvar! (Ingenting ju!)

Etapp 7 – kl.18.00 (5 km löpning)
Lite stelare och lite tröttare. Som tur var hade jag med min Emma på denna tur så det blev ändå en riktigt trevlig löprunda även fast låren nu börjar klaga lite. Men det är en skön och bra klagan, jag gillar att vara trött på det här viset. Det rullade på bra och jag är imponerad av min kropp som har klarat sig så bra hela vägen hit. En enda etapp kvar nu, helt otroligt!IMG-20140322-WA0002

Lite ont i en ljumske nu och en muskel bakom knät drar lite. Inget allvarligt och inget som hindrar mig. Ganska otroligt hur bra jag har klarat mig från krämpor..jag har annars en förmåga att få kramp, men inte nu. Yey!

Aja. Middag nu. Och sen sista etappen!

Etapp 8 – kl.21.00 (10 km cykel)
Nu är jag trött. Men samtidigt ser jag fram emot att ge mig ut på den sista rundan.

Det har nästan helt slutat blåsa så det går riktigt fort med cykeln, sista biten ligger jag på ordentligt bara för att. Kroppen svarar fortfarande bra och jag är förundrar vad den kan åstadkomma. Det är ju ett antal timmar man har varit igång nu och timmarna med sömn kan nästan räknas på en hand.

20140322_213318

Vilket fantastiskt roligt dygn jag har haft! Tack Pace on Earth! Grym idé detta. Nästa gång hoppas jag att jag har kommit ännu lite längre i min träning och att jag kan köra 10 km löpning hela tiden. För köra igen, det kommer jag definitivt göra.

Nu ska jag duscha. Äta. Och sen SOVA! 🙂   

#1milvartredjetimme – förberedelser.

Jaha. Fredag. Nya äventyr väntar i natt. Kanske inte ett av mina smartaste äventyr, men det ska bli grymt skoj ändå 🙂 Natten och morgondagens utmaning är låååångt från var jag egentligen befinner mig i träningen just nu, men jag kunde inte stoppa tanken på att köra när jag hörde talas om det. Nu har jag ju kompromissat lite och kör inte exakt som man ska..men äsch, man måste väl kunna skala även utanför CrossFitvärlden? 🙂

Såå. 00.00 inatt drar jag igång. Schema enligt nedan;
00.00 – 5 km löpning
03.00 – 10 km cykel
06.00 – 5 km löpning
09.00 – 10 km cykel
12.00 – 5 km löpning
15.00 – 10 km cykel
18.00 – 5 km löpning
21.00 – 10 km cykel

Detta påhitt kommer från Pace on Earth och kallas för “1 mil var tredje timme”. Grym idé måste jag säga! Vill man följa det hela så finns det ett evenemang på Facebook samt bilder på Instagram (#1milvartredjetimme).

Såå..fram till 00.00 ska jag nu försöka äta lite och sova. Speciellt mycket sömn kommer det ju inte bli under natten… Jag ser fram emot att känna hur kroppen reagerar på detta, samt hur känslan kommer vara runt 22.00 imorgon när jag har gjort klart sista etappen (om jag klarar mig så långt..). Kommer jag vara förstörd? Spännande värre 🙂

Vi hörs under natten! 

Ett större perspektiv.

Gårdagens träning genomfördes på Friskis. Och återigen slog det mig hur långt vi i CrossFitvärlden har kommit gällande att acceptera våra kroppar och att alla ser olika ut, samt hur ovanligt trevliga vi verkar vara.

Gårdagens träningsoutfit var inte speciellt ovanlig. Jag hade mina shorts från Reebok (jaa..de är ju ganska så korta, men det är ett par shorts iallafall) och ett vanligt rosa linne. Vilka blickar det genererade! Varje gång man gick genom gymmet var det som att gå på en catwalk. Blickar som synade en upp och ner. Det där elaka leendet. Viskningar. Jag hade antagligen inte noterat detta om det inte var för att det blev en sån stor kontrast från det jag är van vid på boxen. Och det är ju inte första gången jag märker det, utan så här har det varit varje pass jag gjort utanför en CrossFitbox. När jag tränade på YesBox så drog jag oftast på mig första bästa plagg jag hittade, nuförtiden så hör det till att kolla hur man ser ut i spegeln innan jag går till gymmet.

Inom CrossFiten så för vi långa diskussioner om vi i våra boxar ska tillåta bar överkropp eller inte medans vi egentligen borde hylla det faktum att vi har lyckats med något som verkar vara obefintligt på andra gym! Man talar alltid om att alla är välkomna till en box oavsett vem man är, och ibland kan det låta som vanlig marknadsföring, ett sätt att locka så många som möjligt till sig. Men det är så sant så det finns inte! Det är nu, när jag får uppleva världen utanför en box igen som jag förstår allt det här så mycket bättre. Det är inte tomt prat! På en CrossFitbox kommer folk fram och hälsar, de hjälper dig om du ser vilsen ut, de ler mot dig och de accepterar dig oavsett vem du är eller hur du ser ut, oavsett om du tränar i kroppsstrumpa, lyftartrikå eller är halvnaken. Varför ska det vara så förbaskat svårt att göra det på andra ställen också?!

På sätt och vis är det tur att jag vet vad jag gör när jag tränar, att jag vet varför jag spenderar min tid på olika gym..för hade jag varit helt ny hade jag antagligen annars gömt mitt gymkort och inte vågat gå tillbaka. Och jag tänker inte vara den som faller för blickarna, de elaka leendena eller viskningarna. Snarare tvärtom, detta väcker den där andra sidan i mig..den där som sätter sig på tvären. Så ja. Jag tänker fortsätta träna i mina korta shorts, kanske att jag slänger av mig tröjan om jag vill. Jag ska le mot den som verkar osäker. Jag tänker hjälpa den som verkar vilsen. Mitt konkreta YesBox må vara borta, men det i mitt hjärta försvinner aldrig.

Godmorgon förresten.  

20140209_134638

 

 

20140123_164059

Shorts och topp eller underställ..valet ska vara mitt, ingen annans!