AXA Fjällmaraton 2014

Två dagar har gått. Två dagar sen vi tog oss upp och ner för fjällen och sen i mål. De jobbigaste minnena börjar redan blekna, men jo, nog minns jag ännu hur HEMSKA de där uppförsbackarna är!

När jag skriver dessa race-rapporter har de en förmåga att bli väääääldigt långa. Det lär nog denna också bli…. Så, nu kör vi!

Vi åkte upp till Ottsjö redan på torsdag. När man ändå åker så långt så är det skönt med några extra dagar semester. Och speciellt i denna miljö! Vi valde att bo i Ottsjö Fjällby – vilket sen visade sig vara platsen för vätskedepå nummer två på loppet. Perfekt helt enkelt. Torsdag och fredag vigdes åt vila och mat. Både jag och Stina började bli skapligt trötta på detta ätande vid det här laget. Nervositeten inför loppet började sakta smyga sig på, fast för min del handlade den mest om ångest..speciellt inför den där första backen. Nog visste jag att det var gång som gällde, men man ska ju gå fort också och det är inte riktigt min grej.

Gameday! Upp tidigt för att hinna med frukost och packa det sista. På med kläderna och nummerlappen. Behaglig temperatur så här på morgonen, men väderappen i telefonen visade att det inte skulle hålla i sig länge..en varm dag väntade. En kort promenad till platsen där bussen skulle plocka upp oss. Bussen var givetvis sen och nervositeten ökade. Kom fram till Edsåsdalen och startplatsen 6 minuter innan start. Givetvis måste vi på toa. Springer mot starten med 3 minuter till godo. Kö in till startfållan. Väl inne i startfållan är det 30 sek kvar till start…ingen tid till att hinna bli extra nervös här inte. Och sen är vi plötsligt på väg.

Första km går på grusväg. Redan nu börjar det bli varmt och jag svettas som sjutton. Vi håller ett lite för högt tempo egentligen, men det är ju en kort sträcka. När vi sen dessutom kommer fram till skogen och stigen är det tvärstopp och några km långsam promenad väntar oss. Som myror på led tar vi oss framåt och ännu hör man alla prata om allt möjligt. Desto högre upp vi kommer desto mer tystnar pratet och andhämtningen ökar. Det är lerigt och halt.

Det går ändå förvånsvärt bra upp för första toppen. Vi springer (Stina sprang..jag joggade) där vi kan och går när det går uppför. Det blir lite extra jobb då det är ordentligt lerigt och fötterna glider åt alla håll. Varmt. Mitt självförtroende ökar lite när vi närmar oss första depån vid 7 km, jag är långt ifrån lika slut som jag var det år jag bröt vid denna punkt. Skönt det. Det blir inget långt stopp här uppe, jag och Stina trycker i oss varsin gel och sen börjar vi färden neråt. Åh vad skönt att springa ner! Benen trummar på och nu går det lite snabbare mellan kilometrarna. Banan ser ut som jag minns och är precis lika lerig också. Det blir endel gång även här på grund av leran, det är för läskigt att springa helt enkelt. Och sen börjar det gå uppför igen! Usch säger jag bara. Jag har nu börjat strunta i leran och vatten, jag forcerar allt rakt igenom. Varför ens försöka vara ren? Blir några dopp och leran hittas nu lite varstans på kroppen.

Vi är nu påväg mot Ottsjö och depån vid 16 km. Jag börjar tvivla lite på om vi kommer klara repet vid Nordbottnen 14.20 (vid 27 km). Det går framåt, men det går långsamt..och jag orkar inte öka tempot. Så fort vi kommer ut på grusvägarna som tar oss sista biten till depån rullar det dock på lite bättre, värmen påverkar dock. Kommer fram till Ottsjö Fjällby där hela vår supporterskara står och hejar. Helt underbart! Stannar och äter en bulle och häller i mig sportdryck och vatten. Pratar lite med Emma och Robban, och ja, det är en mindre hoppfull Camilla de möter. De gör dock sitt bästa för att vända humöret och säger bara ”Vi ses vid mål” när vi börjar röra oss igen.

Strax över 11 km till nästa depå nu. Lite asfaltslöpning och sen börjar skogen. Så snart vi kommer in i skogen så blir värmen allt för påtaglig. I sann CrossFit-anda åker nu tröjorna av. Det går uppför igen. Lite segt uppför. Inte brant. Bara upp. Återigen varmt. Men oj vad vackert det är när vi kommer högre och högre upp. Fjällen omringar oss och längst ner ser man Ottsjön. Här går det att springa lite mer. Vi springer om folk,andra springer om oss. Vi är dock samma skara folk hela tiden. Sakta men säkert rör vi oss framåt. Dricker lite då och då. Tillslut så börjar det faktiskt gå nedför igen, och jag börjar känna igen mig. Vi är inte långt från Nordbottnen nu, och hör och häpna (!) vi kommer att klara repet.

IMG-20140809-WA0029

IMG-20140809-WA0025

Det är helt underbart att komma fram till denna lite större matdepå. Att dessutom se andra här är lite nytt för mig..om sanningen ska fram så är det ganska så skönt att inte vara sist för en gångs skull. Vi äter lite pastasallad, underbart salt bröd och en hel del sura och salta godisbitar (man börjar bli lite trött på allt sött..). Inspekterar skavsåren på ryggen (det kanske inte var så smart att springa utan tröja..). Efter ca 10-15 min känner vi oss redo att fortsätta framåt. Det är ett stort steg att lämna Nordbottnen, det finns liksom ingen återvändo..det är bara mål som gäller efter denna depå. Men innan mål väntar den värsta uppförsbacken av de alla! Den är precis lika hemsk som jag minns den. Rakt upp bara. Jag låter som ett blåsbälg. Men det handlar bara om att sätta en fot framför den andra. Andas.

Krämpor etc har hållt sig borta fram till nu. Jag har länge känt efter om kramp är på g..och nu kommer den. Höger knä. Först börjar det som små sammandragningar i muskeln för att sen slå till ordentligt. Vid 29 km kan jag inte gå längre. Jag står och försöker håller mig från att gråta, och när Stina sätter tummarna i muskeln så skriker jag rakt ut. Det gör så förbaskat ont! Tillslut måste jag sätta mig ner och jag börjar fundera på om jag kommer att komma någonstans..flera går förbi men alla stannar till och kollar hur det är med oss. Underbara människor. Får en salttablett med magnesium av en förbipasserande, och jag vet inte om det är den eller om det är den stretch jag får ägna mig vid då och då som gör att krampen återgår en aning och håller sig i schakt. Tillslut kan vi i alla fall fortsätta, dock med små steg. Det är nu sju kilometer kvar till att toppen är nådd, och det är sju intressanta kilometer då jag bara kan trycka ifrån med ett ben. Mycket planerande av väg blir det.

Jag går nu in i mig själv. Jag blir sån när det går uppför. Stina är som en liten duracell-kanin och har ”fri-hopp-och-lek” framför mig. Jag fokuserar mest på att bara ta mig framåt. Plötsligt så planar det ut lite och man kan ta några staplande löpsteg (alltså, det är tur att man inte har det på film..). Vid 35 km kommer den efterlängtade depån med kaffe. Stina når denna 5 minuter innan mig och står och fryser och vill vidare när jag väl pustanden och stånkande kommer över krönet. Jag slänger i mig några salta godisbitar och sen är det bara att ta sig vidare (vem behöver vila liksom? :P). En enda uppförsbacke på 60 m kvar nu! Det är nästan så att man vill gråta.

IMG-20140809-WA0022

Toppen! Och man ser grusvägen dit man ska! Som i en handvändning ändras mitt humör och jag pratar och skrattar igen. Vi börjar rulla neråt, sakta och försiktigt då mitt knä fortfarande småkrånglar och det är fullt av lera överallt. Klarar mig nästan hela vägen ner, men får ett felsteg i leran och hela insidan av höger lår krampar ihop. Släpper dock efter en stunds stillastående.
20140809_163938

20140809_163955

20140809_164020

IMG-20140809-WA0026

IMG-20140809-WA0023

IMG-20140809-WA0024

Vi når grusvägen tillslut och nu är det bara 3 km kvar. Vi ser ett lag från ”duo herr” framför oss, men orken till att springa förbi dem finns inte (dessa kom sen fram vid mål och sa att deras mål var att komma i mål före oss.. 😛 ).

Sen kommer den. Skylten där det står 1 km till mål. Ofattbart. Med staplande steg springer vi den sista biten, folk applåderar och vi lyckas faktiskt öka farten till och med. Hand i hand hoppar jag och Stina sen över mållinjen. 8 h och 41 min var vi ute.

20140809_175447

20140809_175500

Äntligen får jag lägga mig ner! Hela gänget är där och tar emot oss. Robban får äran att dra av mig mina leriga skor och strumpor. Vilken befrielse!

Så. Vi kom i mål. Jag trodde inte det vid start. Men det gick. Stina gjorde ett fantastiskt jobb, och jag blev lite avundsjuk när jag såg hur hon studsade fram framför mig. Det är tungt att springa när man väger lite mer, det är många kilon som hela tiden ska förflyttas. Konditionen finns där, det märker jag på att sträckan aldrig känns lång, den är överkomlig..men det är tungt. Men även fast det var tungt så klarade jag (vi) det, och det visar ju att det går ändå. Man får bara stå ut med lite extra helt enkelt.

Precis efter målgång så sa jag ”aldrig mer!”. Redan nu, två dagar senare så börjar ett kanske smyga sig in. Jag kommer nog stå på startlinjen till ett längre lopp igen..någon gång. För det är ju förbaskat roligt på sitt vis, och känslan så här efter är fantastisk.

AXA Fjällmaraton är ett fantastiskt lopp. I år fick jag äran att presentera det för ännu en av mina vänner . Stina som både gjorde debut som maratonlöpare och riktig traillöpare var grym rakt igenom, och jag tror att hon blev riktigt biten av detta..Tack Stina för en fantastisk dag!

Supporten får vi inte glömma. Robban, Emma, Robban, Jonas och givetvis Milian. Ni var underbara! Och att få dela ett sånt här äventyr med så fina människor ger mig nästan gåshud. Det blir ju så mycket mer än ett lopp, det blir något som lämnar ett fint avtryck i livet. Tack fina ni!

Jag är grymt nöjd. Trots misslyckade pass och en sommar fylld av yrsel så kom jag fram, jag tog mig i mål. Nu ska jag njuta av träningsvärken som gör att trappor känns värre än Ottfjället och sen ska jag börja en ny resa. Nu blir det fullt fokus på att bli stor och stark..du följer väl med? 🙂

Advertisements

One thought on “AXA Fjällmaraton 2014

  1. Pingback: 2014 – året med avslut, men också en början. | Endast den som ger upp förlorar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s