Att resa sig igen.

Igår skulle jag göra ett nytt försök på 42 km igen. Jag var såååå laddad dagarna innan! Pluggade in vilka leder jag skulle följa och hade en ordentlig lust till att springa långt. Dagen innan gick vi den led som skulle bli den sista för mig att springa och den var helt ok. Försökte tänka på att äta ordentligt dagarna innan..vätskan var jag kanske inte lika duktig med. Och så kom då gårdagen, och jag vaknar givetvis med yrsel igen. Min värld snurrade och jag kände mig allt annat än på topp. Men..jag kan inte riktigt erkänna för mig själv att det är bättre att ta det lugnt så jag drog på mig kompressionsstrumporna och packade vätskeväskan och begav mig iväg med Robban och hans vän i släptåg.

Jag var seg redan under uppvärmningspromenaden. Efter ca 1 km så börjar jag iallafall småjogga. Snart går det uppför och jag följer min plan och går upp. Småjoggar sen igen. Sådär håller jag på i ca 2 km. Sen gör jag misstaget och vänder mig om och ser att Robban och Jonas, som GÅR (!), är endast 30 m bakom mig. Jag bryter ihop och får ett ordentligt mentalt breakdown. Det blir inget mer löpsteg efter det. Istället snurrar tankar om misslyckande runt i mitt huvud. Jag känner mig värdelös och börjar tvivla rejält på mig själv…vad har jag på mina kommande lopp att göra egentligen?

Robban får se en ny bild av sin kära flickvän och gör verkligen allt för att få mina tankar att vända. Inte det enklaste..när jag väl blir elak mot mig själv så är det ordentligt. Vi fortsätter iallafall att vandra den väg jag skulle ha sprungit. Det går undan i början, vi håller ett bra tempo och jag har faktiskt ingen aning om hur vissa delar av leden ser ut då mitt fokus låg på mina fötter och den stig vi följde. Tror att vi gick fel tre gånger och den lättvandrade leden var allt annat än lättvandrad..

23 km senare så är vi tillbaka vid stugbyn. Robban gör ett sista försök till att vända det hela till något positivt och får oss alla att jogga/spurta sista km. Jag har svårt att medge det, men det fungerade nog ganska bra ändå. Det känns bra att veta att jag utan problem kan jogga och till och med hålla ett bra löpsteg efter 23 mycket svårvandrade kilometrar. Han är allt bra den där Robban 🙂

Min tro på mig själv är dock en aning kantstött just nu. Jag är inte så säker på att jag fixar de där äventyren jag har framför mig. Ska jag verkligen springa båda loppen? Just nu känner jag faktiskt en längtan efter att springa igen (jaaa, jag är lite korkad…)..och AXA bör inte vara några problem då jag nu har Stina med mig (Stina vikarierar för Emma kan man säga :)). Men Bydalsfjällsloppet ska jag ju fixa själv. Är jag tillräckligt stark rent mentalt för det? Kan jag klara det? Och vad är det som gör att jag har dessa dagar fyllda av yrsel? Vad är det kroppen försöker säga?

Jag har lite att fundera på kan man säga…och imorgon börjar man jobba igen också. Men (!), jag är ju glad, lycklig och kär så vad gör allt det där andra? 😛

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s