Angenämt problem.

Flera gånger har jag nu försökt att författa ett nytt inlägg, men jag de blir så tråkiga och platta att jag liksom har fastnat. Det är intressant..för när jag inte mådde på topp och livet var kaos så var behovet så stort att få skriva allt, tankarna fanns där på ett annat vis..nu när jag är lycklig och livet leker så känns det typ dumt att skriva om livet. Varför kan man fråga sig? Vem är jag rädd att trampa på tårna när jag förklarar och berättar hur lycklig jag är och hur mycket jag älskar det liv jag lever?

Men, nu ska inte detta inlägg handla om det..nä, bättre att skriva om den träning jag har genomfört 🙂 Igår var jag ju på ASK igen. Som jag gillar de passen, och som jag längtar efter dem! Igår blev det en och en halv timme lyftning med coach/instruktör. Att få träna med någon som ser allt man gör är jag inte bortskämd med, och jag försöker verkligen ta till mig allt och korrigera de svagheter som uppmärksammas. Mitt största problem just nu är att jag lyfter för graciöst (alltså, jag kan gilla det problemet :P). Jag måste bli tuffare och snabbare under stången, inte lika kontrollerat men ändå kontrollerat. Åh, det är så roligt att ha något att bita i!

Nästa vecka genomför jag även min första tävling i tyngdlyftning. Jupp, jag börjar redan bli nervös. Precis som det ska vara.

Ikväll ska jag göra en massa Bulgariska split squats. Stolt över mig själv som programmerar in en övning som jag egentligen avskyr..men, de fyller ju sitt syfte och det är ju det viktigaste. Ha en fin dag!

Advertisements

Dags att testa vingarna.

Nästan trå år blev det. Tre år med coach. Igår tog jag beslutet att testa mina vingar och stå på egna ben. Men oj, vad det gör ont i hjärtat! Jag har verkligen haft den bästa coach man kan ha, för han har inte bara varit träning. Det har handlat om livet, och om att livet ska levas på bästa möjliga vis.

Jag har haft ett fantastiskt stöd från Martin och CrossFit Uppsala genom några av de tuffaste åren hittills i mitt liv. Tankar som har gått upp och ner, humör som har följt efter tankarna, en stress som höll på att kosta något otroligt – att ta sig igenom allt det där utan den vägledning som jag har fått hade varit svårt och betydligt tuffare än vad det nu var.

Jag har inte bara blivit starkare, snabbare och uthålligare under mina år med Martin som coach. Jag har också blivit lite smartare och klokare, och mycket mycket lugnare. Jag har haft roligt under dessa år också, fått testa träning som jag själv inte hade haft en tanke på och jag har hela tiden fått utmana mig. Jag har aldrig varit ordentligt skadad – något jag finner mycket imponerande då volymen och vikterna stundtals har varit höga. Att hålla någon skadefri så som Martin har gjort med mig är en bedrift – speciellt när adepten är som jag och vill testa allt, ogillar att vila allt för mycket, gärna har tusen bollar i luften och är en aning för hård mot sig själv.

Så, varför tog jag nu detta beslut om allt var så bra? Jag kan nog säga att jag har Martin att tacka för det också. Jag tog beslutet för att balansen i mitt liv är viktig att bibehålla. Och mitt liv har förändrats ganska radikalt det senaste halvåret. Ett liv med sambo och hus är inte samma liv som när man är singel. Mina drömmar och prioriteringar har sakta men säkert förändrats, eller ska jag säga anpassats? Visst, jag vill fortfarande bli så stark jag bara kan men jag har så mycket mer i mitt liv nu som faktiskt betyder exakt lika mycket som träningen betyder för mig – och allt måste få sin plats utan att jag skuldbelägger mig själv för att jag gör mer eller mindre av det andra.

Så. Min stig framåt har nu nått en kurva, och ännu vet jag inte vad som väntar bakom den. Men, jag måste våga ta stegen för att veta hur det ser ut när stigen jämnar ut sig igen. Läskigt, men samtidigt spännande 🙂 Tack Martin för att du har varit den bästa coach man kan tänka sig. Jag må förlora en coach, men min vän kommer jag alltid ha kvar 🙂

Hela vägen fram.

Igår hade jag ett sån där mindre trevlig stund tillsammans med rodden. 5 km på tid. Usch usch.

Jag har dragit mig för detta pass länge. Eller det gör jag väl egentligen med alla pass som involverar längre roddistanser på tid. Rodd var så mycket bättre att köra när man inte visste om sina tider, eller vad man var kapabel till. Nu vet jag ju hur det kommer att kännas redan innan 😛

Hade en plan, som alltid, men planen höll jag nog bara första km. Sen handlade allt om att bara sitta kvar på rodden alla fem kilometer. Vid 1.5 km var det grymt nära att jag bara la av, satt och hittade på ursäkter för fullt.

Men. Av någon anledning så blir de där tankarna aldrig mer än tankar. Jag sitter alltid kvar hela sträckan ut, hur ont och hemskt det än är. Jag tycker det där är intressant, och jag funderar vad det är som gör att man faktiskt sitter kvar. Det är ju ingen som tvingar mig till det, och ingen skulle reagera om jag struntade helt i det. Så, vad är det som gör att man ändå tar sig igenom det hela?

Efteråt kändes det givetvis bra, och jag var nöjd med tiden. 20.39 stannade klockan på. 15 sek från mitt personbästa från våren 2014. Helt klart godkänt. Men. Nu vill jag inte ro 5 km på ett tag..(ändå nämnde jag för Robban efter passet att ett maraton på rodden skulle vara intressant att testa..)

wpid-20150127_200355.jpg

Jag längtar efter att lyfta. Jag gör det nästan hela tiden just nu. Men ändå längtar jag. Precis som det ska vara. 

Alldeles för bekväm.

Idag blev jag lite irriterad på mig och min bekväma sida. Så otroligt vackert ute med all snö som har kommit, men ändå envisas jag med att ta bilen till jobbet! Bättring där. Det är ju i just detta väder som jag helst cyklar (okej, små små snöflingor i ögonen är ju inte jätteskönt..men ändå) så varför gör jag det bara inte? Imorgon kanske? Eller man kanske skulle springa till jobbet imorgon? Värt att fundera på..

Fast samtidigt så tackar mina ben mig att jag var bekväm imorse. Har en lätt träningsvärk efter de tunga vändningar jag gjorde igår. Gårdagens pass innehöll bland annat att bygga till max i just vändningar. Kom inte hela vägen upp till 84 kg som är mitt PB, men 80 kg flög upp iallafall. Lite sliten i benen efter senaste veckans alla lyft så det påverkade lite. Men, tekniken på de tyngre vikterna blir hela tiden bättre iallafall. Fokus just nu är att inte hoppa framåt i mina lyft och samtidigt bli mer upprätt..det är helt klart lättare sagt än gjort.

Nä. Om man ändå fick spendera dagen utomhus..typ ta en lång skidtur med stopp i en toppstuga med allt vad det innebär. Det vore något det.

wpid-20141228_125210.jpg

wpid-20141228_125226.jpg

Tankevurpa.

Sen ett tag tillbaka så poängsätter jag mina träningspass. Eller ja, det är inte själva träningspasset som jag ger poäng till utan min prestation och känsla. Ett fantastiskt verktyg som visar en större bild än bara själva träningsprestationen.

Sitter just nu och funderar tillbaka på mina senaste kommentarer och det faktum att jag summerade träningen i lördags till att jag inte hade någon riktigt “power” i kroppen. Jag tyckte att jag kände mig lite trött och sliten och att det var anledningen till att vikterna inte blev tyngre än vad de nu blev. Och nu när jag tänker tillbaka så kan jag inte annat än skratta åt mig själv och skaka på huvudet åt den där perfektionisten som aldrig är nöjd som återigen spelade mig ett spratt. I lördags lyfte jag vikter som för bara ett tag sen var mina maxvikter..nu var de ju bara tunga…

Det där med träningsdagbok och liknande är bra. De kan liksom lugna ett stressat inre och visar svart på vitt att det går framåt. Nu när jag har insett det jag skrev ovan så kan jag medge för mig själv att lördagens pass var fantastiskt bra, och det även fast jag kände mig lite sliten. Tänk vad hjärnan kan ställa till det för en..(som om det var något nytt liksom?!)

Ikväll blir det lyftning på ASK igen. Yey!

Inte helt rak helt enkelt.

I måndags var det lyftning på schemat igen. Utan coachning denna gång, men ändå i en härlig atmosfär i och med att hela lokalen andas tunga lyft. Lyften gick bra, tekniken förbättras en aning varje gång men jag har en hel del rörlighet att jobba på.

Jag har flera år som fotbollsmålvakt bakom mig, och detta har satt sina spår – framförallt i mina vrister. Otaliga är gångerna som jag har trampat snett och stukat vristerna. Och ja, sånt har medfört att jag har blivit lite stel runt hela foten samtidigt som det har gett mig skapligt uttöjda leder just där skadan hela tiden återkommer. Nu är det inte allt för länge sen som jag klev snett med vänster fot, och det märks mycket tydligt – jag kommer inte ner lika djupt på vänster sida och hela mitt lyft blir snett. Detta måste fixas snarast!

Det är ganska intressant att en sån liten sak som en stel vrist (nu är detta baserat på mina egna små analyser) kan påverka ett helt lyft så mycket..det visar tydligt hur viktigt det är att ta dessa små saker på allvar, de kan ju ställa till med så mycket annat tråkigt. Ikväll ska jag därmed ägna minst 10 min (hey, vi får ju börja i liten skala..) till rörlighet av vänster vrist. Dags att säga hejdå till sned belastning helt enkelt 🙂

Annars väntar ett riktigt svettigt pass ikväll. Ska bli hur skoj som helst! 🙂

Jag finns.

När vi la ner YesBox så var jag mest rädd för och mest orolig för hur jag skulle kunna göra det där jag tycker är allra roligast – träna och inspirera andra. Min kanal ut försvann ju helt plötsligt. Att utbilda sig till PT är dyrt, och svårt att kombinera med annat jobb så ja, jag var rädd att jag skulle förlora den delen av min värld.

Men. På något vis lyckas man klamra sig fast om man verkligen vill något. Allt behöver ju inte gå fort fram som sagt, och med de små ministegen jag just nu tar så kommer jag faktiskt närmare och närmare att få göra det där jag vill ännu mer.

Hemsidan är nu “up and running” kan man säga. Fortfarande massor kvar att göra, men det är sånt som fixas med tiden och som kommer att finjusteras hela tiden. Nu finns det iallafall en sida. Jag finns nu kan man säga. Det är ganska coolt ändå. Jag har några atleter jag coachar för fullt, och de blir faktiskt fler i den takt jag själv orkar och klarar med. Och jag leder pass på Friskis igen. Min värld försvann inte, och det känns skönt att veta att den alltid kommer att finnas där så länge jag vill.

Som sagt, det är fortfarande saker kvar att göra..men spana in www.camillaautio.se om du vill 🙂