Nyårslöften – den bra varianten.

Lyssnade på en podd med Sara från Träningsglädje idag. Hon nämde att hon hade haft som nyårslöfte att unna sig ett par skor i månaden. Varför har jag inte tänkt på såna nyårslöften tidigare?

Varför måste de nyårslöfte vi ger till oss själva handla om restriktioner och förbättringar av oss själva? Skamkänslan när man ev bryter dem eller om man missar ett mål förtar ju allt jobb man faktiskt har gjort. Nej, jag ska göra som Sara detta nyår – jag ska ge mig nyårslöften som jag verkligen får ut något av och som ger mig glädje varje dag.

Så, vad kan det vara för löften då? Jag får nog fundera på det, och sen kanske jag delar med mig av några löften..hur skulle ditt nyårslöfte se ut om du anammade ovan?

Hjälp där det behövs.

När jag cyklar till jobbet så lyssnar jag på radio. Alltid P3. Och just nu så går ju Musikhjälpen som många av er förhoppningsvis har lagt märke till. Jag kommer givetvis ge något bidrag till kampen att stoppa spridningen av HIV och har egentligen redan gjort en liten del i och med att intäkterna från helgens tävling gick oavkortat till Musikhjälpen. (Bara det gör tävlingen än mer fantastisk!)

När jag lyssnade på dagens program så växte sig en liten tanke fram… Det här är ju ett gyllene tillfälle för dig käre SD-anhängare att visa att du faktiskt menar allvar med att ”du inte är rasist” och att du faktiskt tror på allas lika värde. Ett av slagorden som SD använde sig under valet i höstas handlade ju om att stoppa invandringen hit och istället ge hjälp på plats. Helt tomma ord tror jag kanske inte att det är, men givetvis, för många av er som faktiskt röstade på SD är dessa ord något ni kan använda för att skydda er själva och lätta lite på det där samvetet som kanske knackar på axeln men så mycket mer betyder det nog inte för er. Så, upp till bevis nu. Ni om några bör ju vara de största bidragsgivarna till allt som hjälper våra medmänniskor runt om i världen. (Givetvis är jag medveten om att HIV är något som existerar även i Sverige, men vår kunskap och vård är betydligt bättre än på många andra platser i världen så jag ser att hjälpen främst behövs dit). Eller, är “hjälp där” bara tomma ord?

Dessa insamlingar som Musikhjälpen är fantastiska i min mening. Så ofta kan man känna sig liten och oförmögen till att förändra något. Men, även det minsta bidrag växer sig större när vi är flera som går ihop. ”Många bäckar små..” stämmer så bra när vi kommer till saker som dessa.

Samma gäller egentligen oavsett vad vi gör. “Pay it forward” och behandla andra som du själv vill bli behandlad – för varje bra sak, handling och till och med tanke så kommer vi ett steg närmare en vackrare värld. Hur bidrar du?

Vackert helt enkelt.

Antalet träningspass förra veckan var nog färre än vanligt. Men, jag njöt av varje pass! (eller ja, fredagens pass var väl inte så njutbart då en lätt yrsel förföljde mig..). Det var en skön träningsvecka iallafall, och det var riktigt skönt att kunna välja vila de dagar då jag kände att annat skulle prioriteras. Just det har varit svårt tidigare, jag hatar att behöva prioritera bort träningen, den ska liksom alltid hinnas med oavsett vad – även fast lusten inte finns där.

Givetvis så kommer jag fortfarande lägga mycket tid på träning, det är ju så jag vill ha det. Men på andra villkor. Inte för att jag måste, utan bara för att jag vill. Jag tror att jag ett tag framöver inte ska logga min träning någonstans (förutom att uppdatera mitt träningsdokument där jag och coach Martin kommunicerar). Det är inte kvantitet jag vill åt, utan kvalité.

Helgen som har varit har varit full av det mesta. Fest. Vänner. God mat. Fin klänning och lockar i håret. Skog. Frisk luft. Och bara vara. Ja. Livet är vackert helt enkelt.

Ikväll ska jag springa trail igen 🙂

 

wpid-20141102_133650.jpg

wpid-20141102_131610.jpg

wpid-20141102_130937.jpg

wpid-20141102_130755.jpg wpid-20141102_130705.jpg

wpid-20141101_173445.jpg

 

Ett skutt framåt.

Igår fick jag till ett sånt där träningspass som verkligen behövdes. Ett träningspass som gick bra. Senaste veckorna har orden mot mig själv varit hårda. Jag har inte skrivit ut tankarna här, men min fina stackars sambo har fått höra allt. Allt mitt ältande. Mina elaka ord till mig själv. Min bristande tro på mig själv. Så det var så otroligt skönt att igår få se och känna att jag faktiskt tar steg framåt hela tiden egentligen.

Precis innan fokuset ändrades i min träning och gick från styrka till långdistans så genomfördes en hel massa tester – jag tror vi testade allt som gick att testa. Givetvis är de siffrorna en måttstock till hur jag vill prestera idag. Fram till igår har jag lyft betydligt mindre än vad jag gjorde vid testtillfället. Det är svårt att ta även fast man vet varför. Men igår! Igår åkte 90 kg upp i frontböj, och det var med en betydligt bättre form än när jag tog 91 kg som är mitt max. Ren och skär glädje på den!

Jag behövde det där lyftet. Så enkelt är det.

Jag behöver också lite mål och mening med min träning. Blir svårt att motivera sig annars. Förhoppningsvis bringar helgens kommande pratstund med coach Martin lite klarhet i vad som väntar i framtiden.

Han, jag och en skog.

15 km promenad i terräng. Vilket lördgasnöje! Jag packade väskan med äggmacka, kvarg, saft och lite godis. Fixade fram en underställströja till min vackra sambo och drog sen med honom till Vilsta och etappstarten för Sörmlandsleden.

Ett antal timmar senare hoppade vi på bussen i Hållsta, trötta men nöjda efter en fantastisk dag ute i friska luften. Bara han och jag. Livet är härligt!

image

image

image

image

image

image

image

Ett avbrott mitt i veckan.

Jag postade ju den där listan med saker jag önskade göra under hösten för ett tag sen. En av punkterna var att samla vännerna och spela spel. Den kan jag nog bocka av nu. Visst, vi var inte så många igår (Rs syster kom förbi och hälsade på) men det är ju inte antalet som räknas..Jag tog min supersnabba cykel ner till stan efter jobbet och införskaffade ett sprillans nytt Monopol (man måste ha Monopol hemma!) och sen spelade vi heeeela kvällen.

Riktigt mysigt och ett välbehövligt avbrott från de vanliga vardagsrutinerna. Att jag sen förlorade stort och gick i konkurs hör väl till (jag lät Robban vinna…). Får se om vi kanske kan få till fler av dessa kvällar, om någon mer är sugen på att leka med lite pengar och gator så hör bara av er! 🙂

Det känns lite som om det är en ständig kamp att slå sig fri från de där rutinerna man så fint skapar för sig själv. Jobb, laga mat, träna, sova. Det är så enkelt att följa detta mönster hela tiden, så enkelt att man tillslut glömmer det absolut viktigaste..att leva. Nej, hädanefter ska jag verkligen försöka att tillåta mig själv att vara mer fri, våga följa känslan mer. Men! Inte för ofta, det är ju avbrotten jag vill åt, inte skaffa mig en ny rutin.

 

Livstecken

Känns som att jag inte har haft så mycket nytt att skriva på senaste tiden. Jag tror att det främst beror på att jag har flyttat mitt bollplank till en fysisk person istället för att skriva ner alla tankar och kasta dem ut i världen. Mitt fina hjärta finns där vid min sida hela tiden, och behovet av att synas och höras har minskat något drastiskt då jag känner att jag har hittat min plats i vardagen och har hittat någon som finns där hela tiden. Livet, tankarna och känslorna befinner sig fortfarande i en bergochdalbana och kommer nog alltid göra, men den stora skillnaden nu är att jag är lycklig, verkligen lycklig, och tack vare det har jag hittat ett lugn.

Men, bloggen fyller ju ett annat syfte också än att vara min skärm mot resten av världen. Det är min chans till att inspirera, göra min röst hörd och även en plats där jag kan samla mina minnen. Så ja, nu får jag allt ta mig i kragen och börja skriva igen. Och ta bilder. Minnas helt enkelt! 🙂

Det händer ju faktiskt lite här i höstmörkret. Ett mörker som jag älskar så btw! Glädjen jag känner på morgnarna när jag får sätta på lyset på cykeln är speciell, och som jag längtar efter de där minusgraderna. I helgen blev det en tur till Trollhättan för ett-års-kalas. Den där guldklimpen växer alldeles för snabbt! Underbar helg som spenderades med några av de bästa i livet. Kommande helg ska spenderas i skogen. Sen väntar Uppsala om ett par veckor. Och ja, däremellan så tränar jag ju. Och, det går ju hyfsat bra..även fast jag just nu pendlar mellan att vara förkyld och inte vara förkyld. Undrar om kroppen kan ta och bestämma sig för ett läge snart kanske? 🙂

wpid-img-20141012-wa0005.jpg

wpid-20141011_095834.jpg