Dags att testa vingarna.

Nästan trå år blev det. Tre år med coach. Igår tog jag beslutet att testa mina vingar och stå på egna ben. Men oj, vad det gör ont i hjärtat! Jag har verkligen haft den bästa coach man kan ha, för han har inte bara varit träning. Det har handlat om livet, och om att livet ska levas på bästa möjliga vis.

Jag har haft ett fantastiskt stöd från Martin och CrossFit Uppsala genom några av de tuffaste åren hittills i mitt liv. Tankar som har gått upp och ner, humör som har följt efter tankarna, en stress som höll på att kosta något otroligt – att ta sig igenom allt det där utan den vägledning som jag har fått hade varit svårt och betydligt tuffare än vad det nu var.

Jag har inte bara blivit starkare, snabbare och uthålligare under mina år med Martin som coach. Jag har också blivit lite smartare och klokare, och mycket mycket lugnare. Jag har haft roligt under dessa år också, fått testa träning som jag själv inte hade haft en tanke på och jag har hela tiden fått utmana mig. Jag har aldrig varit ordentligt skadad – något jag finner mycket imponerande då volymen och vikterna stundtals har varit höga. Att hålla någon skadefri så som Martin har gjort med mig är en bedrift – speciellt när adepten är som jag och vill testa allt, ogillar att vila allt för mycket, gärna har tusen bollar i luften och är en aning för hård mot sig själv.

Så, varför tog jag nu detta beslut om allt var så bra? Jag kan nog säga att jag har Martin att tacka för det också. Jag tog beslutet för att balansen i mitt liv är viktig att bibehålla. Och mitt liv har förändrats ganska radikalt det senaste halvåret. Ett liv med sambo och hus är inte samma liv som när man är singel. Mina drömmar och prioriteringar har sakta men säkert förändrats, eller ska jag säga anpassats? Visst, jag vill fortfarande bli så stark jag bara kan men jag har så mycket mer i mitt liv nu som faktiskt betyder exakt lika mycket som träningen betyder för mig – och allt måste få sin plats utan att jag skuldbelägger mig själv för att jag gör mer eller mindre av det andra.

Så. Min stig framåt har nu nått en kurva, och ännu vet jag inte vad som väntar bakom den. Men, jag måste våga ta stegen för att veta hur det ser ut när stigen jämnar ut sig igen. Läskigt, men samtidigt spännande 🙂 Tack Martin för att du har varit den bästa coach man kan tänka sig. Jag må förlora en coach, men min vän kommer jag alltid ha kvar 🙂

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s