Hela vägen fram.

Igår hade jag ett sån där mindre trevlig stund tillsammans med rodden. 5 km på tid. Usch usch.

Jag har dragit mig för detta pass länge. Eller det gör jag väl egentligen med alla pass som involverar längre roddistanser på tid. Rodd var så mycket bättre att köra när man inte visste om sina tider, eller vad man var kapabel till. Nu vet jag ju hur det kommer att kännas redan innan 😛

Hade en plan, som alltid, men planen höll jag nog bara första km. Sen handlade allt om att bara sitta kvar på rodden alla fem kilometer. Vid 1.5 km var det grymt nära att jag bara la av, satt och hittade på ursäkter för fullt.

Men. Av någon anledning så blir de där tankarna aldrig mer än tankar. Jag sitter alltid kvar hela sträckan ut, hur ont och hemskt det än är. Jag tycker det där är intressant, och jag funderar vad det är som gör att man faktiskt sitter kvar. Det är ju ingen som tvingar mig till det, och ingen skulle reagera om jag struntade helt i det. Så, vad är det som gör att man ändå tar sig igenom det hela?

Efteråt kändes det givetvis bra, och jag var nöjd med tiden. 20.39 stannade klockan på. 15 sek från mitt personbästa från våren 2014. Helt klart godkänt. Men. Nu vill jag inte ro 5 km på ett tag..(ändå nämnde jag för Robban efter passet att ett maraton på rodden skulle vara intressant att testa..)

wpid-20150127_200355.jpg

Jag längtar efter att lyfta. Jag gör det nästan hela tiden just nu. Men ändå längtar jag. Precis som det ska vara. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s