Jag är tillbaka nu.

Att jag var på mitt sista besök hos terapeuten häromdagen kan ses som ett avslut på ett kapitel. Jag började gå för att bägaren blev full och rann över när YesBox försvann. Det var ett så stort misslyckande i mina ögon och jag kunde inte riktigt förlåta mig själv. Nu några månader senare så har jag äntligen förstått att det inte var så, det var inget misslyckande. Och det är riktigt skönt att slippa den stenen.

Alltså. Jag mådde verkligen inte bra där på hösten och vintern. Det är så tydligt nu. Nedan inlägg skrev jag efter ytterligare en tuff kväll med oväntade händelser på boxen;

“Så sitter jag där igen. Uppflugen på bänken. Och tårarna rinner. Igen.

Tårar som är fyllda av ilska, sorgsenhet, uppgivenhet. Men framförallt maktlöshet och en stor dos hopplöshet. Hur hamnade vi här?

Vad hände? Vad missade vi? Eller är det så här det blir?

Hjärtat slår hårt i bröstet. Tankarna är osammanhängande. En del av mig vill bara lägga sig ner på golvet och bara vara. Bara strunta i allt. Är det okej att ge upp? Är det okej att inte orka mer?

Glädjen försvann någonstans på vägen. Den åts upp av negativitet, ett motstånd som krossade allt till små små korn. Ibland kan den dyka upp igen, den där glädjen och upprymdheten. Men den varar bara fram till att nästa slag kommer. Och så är man tillbaka där. På en bänk. Med de där tårarna som aldrig riktigt vill ta slut.

Är det värt allt? Just idag vet jag inte. “

Jag är glad att vi slutade där och då. Att det inte fick gå längre. För idag kan jag faktiskt se tillbaka på det fina vi byggde upp. Jag har glömt många av de där gångerna då tårarna aldrig tog slut. Att ta beslut är svårt. Men oftast vet man redan innan vilket beslut som är det rätta. Man känner det i magen – jag tror att ni alla vet exakt vad jag menar. Varför vi ofta tvekar att ta beslutet är för att det kommer att göra ont. Men det ska ju göra ont! Då vet man ju att det har betytt något! Man ska aldrig ångra sig. Det är det viktigaste av allt. Aldrig ångra sig.

Jag börjar känna mig redo för nya utmaningar nu. Hjärnan och kroppen har fått vila. Jag ska göra mitt bästa för att inte driva mig lika långt igen, det kommer jag alltid att få kämpa med..det är liksom en del av mig. Ska något göras så ska det göras ordentligt. Och man ska inte stoppa de sidorna av sig, man måste bara lära sig hur man ska hantera dem. Fullärd blir man nog aldrig, men för varje sak man gör så lär man sig lite till 🙂

Det är ändå häftigt hur mycket man kan lyckas med och genomföra med lite vilja. Låt inga borden, rädslor eller funderingar stoppa dig. Våga satsa! Det värsta som händer är att du misslyckas och då är det bara att börja om. Vågar du inte så kommer du ångra dig, och det är grymt mycket svårare att göra något åt.. Nej, nu ska jag ta mig ut på en promenad och börja fundera hur jag ska realisera mina kommande äventyr och drömmar. Jag tror att jag är tillbaka nu 🙂

En helg.

Helgen har spenderats i Stockholm tillsammans med Marcus. Träning. Mat. Vänner. Fitnessmässan. Ord som summerar helgen bra. Det har varit en fantastisk helg, en sån där helg som får en att le och bara må bra. Jaa, min transportlöpning från Rissne in till Sats Odenplan igår kanske inte bjöd på så många leenden precis…fy sjutton vad tungt det var! Första 6 km var en kamp, och då sprang jag ändå genom vacker miljö då. Vet inte om det bara var dagsfomen som spökade, eller om jag var för tom på kolhydrater eller om det helt enkelt bara blir tyngre att springa med barfotaskor på asfalt. Roligt var det iallafall att få uppleva Stockholm löpandes. Det gick fantastiskt bra att springa med GPS, den sa till mig när jag skulle svänga och när jag sprang fel. Och ja, jag hittade ju dessutom fram tillslut! 🙂

Idag vila..blir en längre promenad i skogen efter jobbet 🙂

I torsdags var jag på mitt förhoppningsvis (?) sista besök hos terapeuten. Jag börjar få kontroll på hur jag ska tänka och vad jag ska göra när tankarna går åt fel håll. Jag är fortfarande extremt kritisk mot mig själv, och har mina skyhöga mål och förväntningar, men jag är medveten om det på ett helt annat vis.

Jag tycker att det är helt otroligt intressant hur man kan börja se mönster och tecken bara av att sitta där och prata. Jag börjar se och förstå varför jag gör de val jag gör just nu, varför jag ser annat som mer viktigt idag än vad jag gjorde tidigare. Alla borde egentligen någon gång gå och prata med någon. Det kan egentligen vara vem som helst, det viktiga är bara att det är någon som inte är involverad i ens liv redan. Man öppnar upp och vänder på saker på ett helt annat sätt när man pratar med någon ny.

Jag tror fasiken att jag börjar bli viktig för mig själv. Det var nog på tiden 🙂