Tror jag tappade tråden.

Jag tror inte att jag ser mig som en större människa. Någon som är bättre än andra. Jag tror att många ofta får intrycket av att jag tror det..att jag tror mig stå över andra, att jag är en besserwisser. Vem vet, jag kanske är det egentligen – det kanske bara är mig själv jag lurar?

Jag vet inte om det är CrossFiten, eller om det är träningsvärlden överlag som har hjälpt mig förstå hur viktigt det är att acceptera andra. I träningen så kämpar vi, vi vinner och vi förlorar, vi lyckas och vi misslyckas. Genom att göra båda delarna, att få känna hur härlig den där vinsten är och hur hemsk förlusten är så får man en viss förståelse, både gällande sig själv men också gällande andra. Och det är ju inte bara i idrottens värld vi vinner och förlorar, eller lyckas och misslyckas. Vi gör det hela tiden i det här som kallas livet.

Damn. Nu tappade jag tråden i mitt eget huvud…

Acceptans iallafall. Vinster och förluster. Vilja. Alla har vi olika mål, olika saker vi vill göra, olika syn på vinst och förlust, olika sätt att se på saker. Och det är vad vi måste acceptera. Vi väljer olika vägar hela tiden, ibland kan någon annans väg och val verka mer än korkat. Men, det är ju det som är grejen..vi måste få göra våra egna val, välja våra egna vägar. Och när någon väljer sin väg så kan vi andra bara göra en enda sak – vi kan bara acceptera. Inte ändra. Inte kommentera. INTE KRITISERA!

Du som står bredvid – Acceptera. Uppmuntra. Fråga! Du som väljer – strunta i vad den där jante säger, strunta i vad som är normalt, vad som är lagom. Vill du vara extrem – var extrem! Vill du inte vara extrem – var inte extrem! Vad någon annan gör spelar ingen roll. Gör det du vill. Alltid.

Att gå sin egen väg är nog bland det svåraste som finns. Inte på grund av vilka hinder som kan tänkas dyka upp på vägen. Utan för att alla andra ska lägga sig i hela tiden. Och inte på ett bra sätt. Är du annorlunda så får du stå ut med mycket – främst avundsjuka. Och det behöver inte vara stora saker, utan oftast är det de små kommentarerna som tar mest, ifrågasättandet, att hela tiden behöva förklara sig och skydda sig. Det är uttröttande helt enkelt. Men, det är väl också det som är så intressant med att gå sin egen väg – att det inte är lätt.

Idag är en sån där dag då jag bara är så trött på att förklara och försvara varför jag äter mina mellanmål, varför jag tränar som jag gör, varför jag gör si eller så..kan man inte bara acceptera att det är en del av vem jag är. Att det här är mina val, min väg för stunden. Imorgon kanske jag väljer att äta godis istället för ägg till frukost – låt det då vara, kommentera det inte..låt mina val vara mina, precis som jag låter dina val vara dina. Jag har fullt sjå med att övertyga mig själv om att jag är bra eller gör rätt sak för mig, jag vill inte behöva övertyga dig också.

Jag tänker lite för mycket idag tror jag.