Inga men längre.

Löpning igår alltså. Emma körde trail tidigare på dagen. Det ville jag också göra..så, det blev pannlampa på och sen en tur i milspåret i Årby. Det är ganska mörkt i skogen även fast man har pannlampa kan jag meddela. Det är tur att spårsträckningen sitter i ryggmärgen för annars hade jag nog sprungit vilse både en och två gånger.

I och med mörkret, alla stenar och rötter samt den is som låg kvar lite varstans drogs tempot ner ordentligt. Och i och med att GPPS-en har lite svårt att hänga med i alla rörelser i sidled och upp och ner man hela tiden gör så blev nog den egentliga sträckan längre än vad som var tänkt. Men samtidigt, det är ju precis så här (plus ett antal fler höjdmeter) AXA och Bydalsfjällsloppet kommer vara.

Lite stum i benen var jag efter måndagens pass. Det var ett jobbigt pass i måndags och det hade nog varit konstigt om inte kroppen hade regarerat och visade det under gårdagens pass. Intressant är dock att jag precis innan min löptur hade varit hos kuratorn och man kan då tycka att det är givet vad som går runt i huvudet under en löptur…men, jag har inget minne överhuvudtaget av vad jag har funderat och tänkt på under löpturen (förutom att jag hela tiden sa till mig själv “lyft på fötterna”). Intressant att man ändå stänger av huvudet så totalt. Och precis så en löptur i Z1-Z2-tempo ska vara egentligen. Jag blir ett med mig själv.

Kuratorn ja. Första besöket. Antagligen inte sista. Man tror att det är arbetsbördan som är största boven när det kommer till att flera går in i väggen, men inte alltid. Mina skyhöga krav, pressen på mig själv och den där förmågan att aldrig vara helt nöjd är det som kommer att få mig att braka rakt in i en eventuell vägg. Jag har en hel del att jobba med, och jag är stolt över mig själv att jag vågar be om hjälp för att genomföra dessa förändringar. Att jag tänker som jag gör och agerar som jag gör är inget ovanligt, det är vanliga än vad man tror..det är tråkiga är att det är så få som vågar ta klivet och be om hjälp. Varför ska man gå igenom ett helt liv och aldrig känna sig helt nöjd? Om man aldrig är nöjd, vad är då poängen med att utmana sig själv (jag vet att jag säger emot mig själv just nu..men, första steget är taget!). Det första jag ska börja med är att stryka ordet “men”. Inga mer “jag kände mig duktigt, men…” eller “det gick bra, men…”. Första läxan till mig sälv. Så småningom hoppas jag på att jag tror på det jag säger också och att allt inte ter sig som en stor lögn.

Så för att avsluta det hela. Jag är bra. Punkt.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s