Det var ju inte meningen.

När jag nu ändå är inne på linjen med att öppna upp mitt inre för allt och alla kan jag ju fortsätta…kanske hjälper det någon, kanske inte. Förhoppningsvis så väcker det några tankar i alla fall. Jag vet att jag kan bli otroligt personlig och att man kanske inte ska berätta allt för alla..men tankar och diskussioner skapas sällan via tystnad.  

Tankarna väcktes nu när jag sprang över ett inlägg gällande mat och restriktioner. Jag är ingen expert på området, långt därifrån..men jag har mig själv som ett otroligt bra exempel på hur illa det kan gå. Och där intentionen inte var något annat än att tappa det där extra lilla fluffet som satt på kroppen.

Inte tror jag att någon av oss med en ätstörning väljer denna. Den händer bara. Du hamnar bara där helt enkelt. Svag som stark. Jag har knappt själv accepterat att jag har haft (fortfarande har?) en ätstörning. Det sker inte bara över en natt, och när du väl är där så är vägen tillbaka lika lång om inte längre som det tog dig att hamna där.

Jag blir verkligen ledsen. Uppriktigt sagt ledsen när jag ser och hör så många prata om dieter eller nya livsstilar som innebär en restriktion av det vi behöver göra för att överleva – äta. Lyssna noga nu – DET ÄR INTE VÄRT DET! Inget tappat kilogram, ens gram, är värt skiten du kan hamna i. Tankarna, beteendet, ångesten, hungern eller avsaknanden av hunger. Det är inte värt det.

Okej. Jag förstår att man vill testa sin väg när det kommer till mat. Experimentera med vad som är bäst för dig att äta. Läs på. Testa. Gör återtest. Det är så vi lär oss hur vi fungerar. Men, då handlar det om att testa vad du ska äta – inte vad du inte ska äta eller om du ska äta. Vill du inte äta mjölkprodukter, ersätt dessa! Ta inte bara bort dem. Samma med gluten – ersätt med annat! Ta inte bara bort. För tar du bort en sak, ja, då är det enkelt att ta bort nästa sak. Och tro mig, både om resultaten uteblir eller uppnås så kommer det vara lätt att ta bort den där nästa saken.

Jadu. Jag skulle ju bara tappa 5-10 kg och tänkte att frukost behöver jag väl inte, jag äter ju mellanmål på jobbet.. Idag sitter jag och kollar att benen på min handrygg fortfarande syns efter ett “onyttigt” mål, eller om jag fortfarande känner de där nyckelbenen som äntligen är framträdande. Jag glömmer lätt bort att äta och tänker inte på att äta. Och känslan av hunger är fortfarande till en viss del berusande. Och ja, jag skulle ju bara hoppa frukosten…

Snälla. Ta hand om dig! Och du, vill du ha någon att prata med så finns jag. Alltid.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s